Varje dag är en berg och dalbana. Vissa dagar enklare än andra, eftersom jag sover dåligt och får ångest över saker så blir det liksom ingen riktigt skön sömn för mig. Jag känner dessutom att jag blir tokig varje gång drömmarna handlar om mitt jobb. Det är stressigt, saker jag inte hunnit med ett dåligt samvete som gnager och en press som jag omöjligt kan hantera. Hur jag liksom i drömmen känner hur jag tappar all kontroll och faller handlöst. Jag sprang runt i rum på min sons gamla förskola idag, rum efter rum och hamnade till sist i en sal full av människor. Jag kände paniken där och höll mig ändå vid liv så att säga.

Jag utmanar mig själv att göra nya saker varje dag. Som idag när jag gick upp rätt tidigt, eller att orka äta frukost. Vissa dagar orkar jag göra lite mer saker och andra ligger jag bara på soffan och följer The OC. Det är som att träna på livet, vissa dagar kan jag verka ganska glad och andra är jag bara bitter. Det är som att jag inte riktigt kan kontrollera någonting till hundra procent, som när jag var tonåring och hade massor med hormoner i kroppen.

Jag är också besviken på många saker, det märker jag. Jag känner en besvikelse jag inte tänkt på tidigare. Besvikelser som grundar sig i att jag kanske känner att jag är här nu och vem fan tackar mig för det? Inte jag själv i alla fall, och inte omvärlden heller.

Jag är bitter över att vara utbränd lärare, eller utmattningsdeprimerad som det kallas, eller dess riktiga namn har utmattningssyndrom. Jag känner mig bitter för så många saker, som när jag ringde facket som säger ”jag beklagar att detta hänt dig, vi har flera varje dag som ringer om samma sak”. Vad är det för värld där människor får denna sjukdom på grund av jobbet? Är det verkligen det här som Sveriges riksdag vill ska spegla Sverige? Det klagas på svenska elevers skolresultat, då kanske man ska gå till botten med varför lärare efter lärare försvinner och ta lärarna på allvar istället för att skylla på varandra. Svenska skolans fall beror knappast på eleverna och knappast på lärarna. Det beror på att pendeln svänger beroende på vem som leder Sverige, det beror helt och hållet på att folk uppifrån ska styra andra människors jobb som att man var en marionettdocka.

Jag vet att jag skriver bittert och är bitter, att jag inte är den jag brukar vara. Jag är inte så här egentligen, jag vet att jag varit glad och skrattande. Leende och är en sådan som bryr mig om människor. Jag bryr mig om människor så mycket att jag glömmer mig själv, men nu är jag inte mig själv och det gör mig bitter och arg. Jag vill vara mig själv men det är som ett stopp inom mig. Som att jag helt enkelt inte kan vara glad och positiv som förut. En dag kanske jag är mig själv igen, eller jag vet att jag blir det. Men som jag känner nu känns allt så långt borta.