Idag var jag till beteendevetaren igen och fick mitt samtal, det var nästan en månad sedan sist så det dröjer verkligen mellan besöken. Igår så öppnade jag upp mig väldigt rejält och tömde ur mig allt jag gått och burit på dem senaste veckorna. Jag fyllde verkligen rummet med ord och beteendevetaren säger att jag verkligen kan sätta ord på känslor och liknande. Sånt har jag fått höra i många år, att jag kan sätta ord på mina känslor eller en känsla. Jag vet inte vad det beror på men när det kommer till känslor kan jag lätt hitta ord för hur något beskrivs. Eftersom gårdagens samtal blev väldigt privat kommer jag att skriva ett hemligt inlägg gällande den saken, så när det kommer upp här kommer ni inte kunna läsa det eftersom inlägget kommer postas med lösenord. Detta då jag behöver som beteendevetaren sa få ur mig allt detta någonstans.

Jag kommer som sagt inte berätta vad jag sa, men jag kan ge er en liten inblick i alla fall. Min första fas jag hade var att jag var så oerhört trött och utan energilös. I somras såg jag ingen glädje i någonting. Jag grät mängder, ville inte träffa människor, orkade inte engagera mig i folks lycka och definitivt inte skratta. Jag ville helst inte lämna lägenheten, och allra helst heller inte sängen. Jag kände mig sjuk utan feber, jag blev sårad för minsta lilla och ledsen. Kände ingen livslust och heller ingen glädje, kände hur olika situationer stressade mig. Att människor var jobbiga att se, att ljud gjorde mig irriterad. Jag grät och ville inget, och istället för att ha semester var jobbet min ständiga påminnelse. Snart börjar jag jobba igen, snart måste jag göra det här. Det var som ett hjul av endast jobbet. Den fasen höll i sig bra länge och det var först i oktober jag insåg att jag vissa dagar inte längre tänkte på jobbet. Detta trots långa promenader, antidepressiva och många tårar.

När sorgperioden lagt sig där i mitten eller slutet av oktober kom istället en period av skam och nedstämdhet på grund av skammen. Skammen att inte arbeta, skammen att vara sjukskriven, skammen att man faktiskt började släppa arbetet lite grann. Skammen och rädslan vad folk tänker och tycker. Rädslan för att någon skulle tänka att man inte är sjuk egentligen, rädslan att folk tror att man ljuger. Hur jag nästan önskade att folk skulle få känna hur förbannat orolig jag var och hur dåligt jag sov varje natt med dryga 3-4 timmars sömn per natt.

Sen kom då perioden jag befinner mig i nu. Jag skulle kalla det perioden av ilska och förbannelse. Jag är så arg hela tiden! Arg på massor av saker, ilskan över att jag hamnat här, från att ha varit ledsen och känt mig dålig till att istället vända det till att faktiskt vara förbannad på ORSAKEN att jag hamnar här. Nu är det inte längre så att jag känner att det är mitt fel, utan jag ser situationen med nya ögon. Det är det här som jag inte vill berätta för mycket om, mina ord och mina känslor kan såra och jag är tillräckligt smart för att inse att jag inte vill göra någon sårad. Men rent av just nu där jag befinner mig i livet är jag just nu också sådan som inte är rädd för att säga min mening. Det här gör att om fel person råkar säga något kommer jag explodera likt en mina som någon trampar på. Från att befunnit mig i stormens öga är jag nu själva stormen, en ilsken och iskall förbannad orkan som man bör passa sig för. Just där befinner jag mig nu, just den delen bearbetar just nu min kropp. Just nu får jag sova också, jag sover och sover. Det är som ett kroppen äntligen tar igen alla månader utan sömn, och detta helt utan sömntabletter.