Igår försökte jag bara ta det lugnt, men det blev inte riktigt så. Jag tittade på serien Skam för att få avkoppling i hjärnan. Såg säsong 2 och säsong 1 såg jag klart i förrgår. Men något skedde ändå i morse vaknade halv tio och kunde verkligen inte ta mig ur sängen, bakslag idag alltså. Jag ville verkligen inte göra ett skit, inte skratta, inte äta inte gå upp. Bara ligga under mitt täcke och SOVA. Så det har jag gjort tills klockan 13:00 idag, sovit och sovit. Det är precis vad min kropp idag behövde, det är nyårsafton idag. Jag ska fira ikväll tillsammans med Björn, William, Williams farfar och faster samt farbror med familj. Som jag vet kanske det kommer flera?

Men det jag nu vet är att lugn är viktigast för mig idag, alltså att göra lugna saker. Det betyder att disken kommer stå orörd idag. Jag kommer inte städa och jag ska ta mig en promenad för att komma ut och få luft för det är viktigt när man inte mår bra. Jag får se om jag väljer något speciellt nyårsoutfit idag eller om det faktiskt får bli mjukisplagg för mig. För jag behöver andas och må bra idag. För ett år sedan hade jag så klart velat se fin ut på nyår. Men i år vet jag att det hjärnan säger är lika viktigt som resten av kroppen, om hjärnan och kroppen vill ta det lugnt och vila måste jag göra detta. Det är inte värt att pressa fram saker, det vet både jaget och kroppen numera.

Jaget och kroppen, äntligen samarbetar dessa två delar. Äntligen så är jaget och kroppen samma punkt för mig. Båda har blivit ett, jaget och kroppen. Dessa två som varit ovänner med varandra är nu enade för mig. Kroppen och jaget i ett, när båda två för första gången accepterar varandra och gör slag i saken. Jaget och kroppen väljer att bestämma viktiga beslut för dess överlevnad.

Vi var iväg för att fira lilla-julafton nu på kvällen. Björns bror och sambo med liten bebis bor i Skåne och kom hit till Dalarna för att fira lite jul. Eftersom de kom nu så blev det en form av ”lilla-julafton” och vi åt jättegod mat, lite godis och glass. Det var även paketlottning och jag vann en brandfilt och trisslotter. Vann inget på Trisslotterna men brandfilten var perfekt. Jag är ju rädd för brand så allt som kan skydda mot sånt tas väldigt gärna emot för min del.

Jag mådde inte så bra idag, på insidan. Det började med stress då William uppfattat fel tid och stress och jag är en dålig kombo. Det lägger ganska snabbt ribban för mitt mående, huvudvärk kom smygande och jag kände ganska snabbt att alla människor fick upp pulsen. Trots att det är människor jag känner, människor jag träffat tidigare så är det som att ljud, skratt och rörelse får mig alldeles knäpp. Tog två Alvedon i hopp om att huvudvärken skulle släppa, det gjorde den.

Det gick ganska bra, även om jag känner mig osocial under tidpunkter. Jag drar mig undan det är det enda sättet för mig att förhindra att få en panikångestattack. Dock utlöstes den saken i mildare form i alla fall. Det var väl väntat, blev för mycket runt beslut och för mycket att lyssna på.

Dessutom funderar jag kring ljud. Hur sa jag någonsin klara av höga ljud igen? Människor i grupp, tallrikar som låter, skratt och rörelse? Min hörsel är ju helt galen. Nu blir jag inte lika skrämd av ljud som när jag mådde som sämst i höstas, då kunde ett prasslande löv få mig att börja springa i ren och skär skräck. Men nu är ljud mer irriterande, det liksom skär i hela öronen och kroppen på mig. Jag klarar inte ljuden, lika med starka ljus eller om någon smackar.

Jag märker även hur jag inte orkar fokusera på diskussioner runt mig. När flera människor pratar samtidigt, jag kan inte följa med i diskussionen och tappar fokus. Pratar dessutom någon med mig kan jag helt enkelt inte veta vad vi pratat om. Min hjärna kan helt enkelt inte behålla fokuset längre för att låta mig koncentrera mig på en diskussion.

Sedan är det tröttheten också, den förbannade tröttheten. Jag känner så ofta hur ögonen börjar ramla ihop på mig när jag fokuserat och umgåtts för länge. När jag tänker på mina 1,5 till 2 timmars arbetsdag fyra dagar i veckan nu hela januari och tills sportlovet i februari känner jag en rädsla över hur trött jag förmodligen kommer att vara. Jag lovar nämligen att det finns en risk att jag somnar på bussen på vägen hem.

Det kommer en tid när jag kommer hålla fokus igen, men frågan är när huvudet är moget för den saken? Kommer huvudet någonsin bli normalt igen? Det jag läser är ofta berättelser om hur man ser att hjärnan blivit negativt påverkad av just utmattningssyndrom, att den aldrig blir sig lik igen. Att man skadat sin hjärna, det skrämmer mig. Jag som alltid skött min kropp, jag som aldrig rökt en cigarett för jag är så rädd om min kropp. Jag som valde bort festlivet när jag fick barn, jag som försöker leva giftfritt och rent. Jag kan ha skadat min hjärna för att jag trodde att jag behövde prestera, det är ju helt sjukt.

Idag har jag många tankar i huvudet gällande mitt utmattningssyndrom. Jag hoppas lite sömn över denna natt ska lugna hjärnan något.