Känslor på insidan, jag är inte stark.
Madeleine Stenberg 
Jag har haft bloggandet på is i några dagar, har behövt fundera kring vad som är viktigt för mig och hittat små saker i livet som ledtrådar till något som inte känts bra. Jag fick frågan för några veckor sedan varför jag inte känner mig utvilad trots en lång semester. Så jag ska försöka sätta ord på vad som sker där på det som kallas insidan. Utöver det har jag i skrivande stund, förmodligen för att jag nu äntligen pusslat ihop allt fått min första förkylning och feber på över ett år.
Sedan ett år tillbaka har jag haft ett rent helvete skulle man kunna säga. Mormor fick cancerbesked och dog efter ungefär tre månader. Det gick så fort att jag knappt förstod vad som hände, dels så försökte jag någonstans greppa att hon var sjuk och sedan förstå att hon dött. Jag har inte hunnit sörja klart helt och fullt, för livet har verkligen gett mig käftsmäll efter käftsmäll sedan dess. Att jag står upp är egentligen ett mirakel, utöver det så har min ätstörningsbehandling att ta mig igenom. Att acceptera att jag är sjuk och måste finna någon form av rutin i maten som jag aldrig haft. Sedan är det också det faktum att jag känner mig stilla, jag kommer inte vidare. Fick höra i veckan att jag är en ambitiös tjej. Jag lyssnade in det där, kanske var det första gången i hela mitt liv jag insåg att jag är AMBITIÖS. Jag ser mig aldrig så, jag ser mig alltid som sämst och dålig som människa. Ingen är så står kritiker mot mig som jag själv.
Så den här veckan har jag helt enkelt varit rejält nedstämd, behövt hitta något kring varför. Inser att inom vissa bitar har jag gjort för mycket det här året. Jag tror att min största last är att andra blir förblindade av att jag är just ambitiös och därmed tror att jag fixar allt. Det gör jag inte, som jag framfört många gånger här i bloggen är jag en svag människa. Bara för att jag överlevt finns ingen styrka inom mig. Bara för att jag reser mig efter varje motgång jag får och fått så har det inget med styrka att göra utan överlevnad. Jag provoceras av att alla skriver om hur stark människor är som gått igenom trauman eller tragedier. Man har inte direkt valt att gå igenom saken, att ta sig igenom utmaningar man själv valt är nog styrka, men inte är det styrka att behöva kämpa sig igenom något för sin överlevnad som man aldrig önskat sig från första början. Man har inget annat val än att överleva! Så jag överlever, kämpar på och försöker att bara finna det där lugnet andra talar om. Accepterar att det är så här för mig, helt för min överlevnads skull.
