Jag har haft bloggandet på is i några dagar, har behövt fundera kring vad som är viktigt för mig och hittat små saker i livet som ledtrådar till något som inte känts bra. Jag fick frågan för några veckor sedan varför jag inte känner mig utvilad trots en lång semester. Så jag ska försöka sätta ord på vad som sker där på det som kallas insidan. Utöver det har jag i skrivande stund, förmodligen för att jag nu äntligen pusslat ihop allt fått min första förkylning och feber på över ett år.
Sedan ett år tillbaka har jag haft ett rent helvete skulle man kunna säga. Mormor fick cancerbesked och dog efter ungefär tre månader. Det gick så fort att jag knappt förstod vad som hände, dels så försökte jag någonstans greppa att hon var sjuk och sedan förstå att hon dött. Jag har inte hunnit sörja klart helt och fullt, för livet har verkligen gett mig käftsmäll efter käftsmäll sedan dess. Att jag står upp är egentligen ett mirakel, utöver det så har min ätstörningsbehandling att ta mig igenom. Att acceptera att jag är sjuk och måste finna någon form av rutin i maten som jag aldrig haft. Sedan är det också det faktum att jag känner mig stilla, jag kommer inte vidare. Fick höra i veckan att jag är en ambitiös tjej. Jag lyssnade in det där, kanske var det första gången i hela mitt liv jag insåg att jag är AMBITIÖS. Jag ser mig aldrig så, jag ser mig alltid som sämst och dålig som människa. Ingen är så står kritiker mot mig som jag själv.
Så den här veckan har jag helt enkelt varit rejält nedstämd, behövt hitta något kring varför. Inser att inom vissa bitar har jag gjort för mycket det här året. Jag tror att min största last är att andra blir förblindade av att jag är just ambitiös och därmed tror att jag fixar allt. Det gör jag inte, som jag framfört många gånger här i bloggen är jag en svag människa. Bara för att jag överlevt finns ingen styrka inom mig. Bara för att jag reser mig efter varje motgång jag får och fått så har det inget med styrka att göra utan överlevnad. Jag provoceras av att alla skriver om hur stark människor är som gått igenom trauman eller tragedier. Man har inte direkt valt att gå igenom saken, att ta sig igenom utmaningar man själv valt är nog styrka, men inte är det styrka att behöva kämpa sig igenom något för sin överlevnad som man aldrig önskat sig från första början. Man har inget annat val än att överleva! Så jag överlever, kämpar på och försöker att bara finna det där lugnet andra talar om. Accepterar att det är så här för mig, helt för min överlevnads skull.
Åh fina du det är värkligen jobbigt när man inte känner sej helt hundra ❤️ hoppas att du snart kan känna dej bättre du har en sådan underbar blogg kram.
Ja det är ju det <3
Vilket starkt och blottande inlägg. Du är modig som berättar iaf. Massa kramar till dig ❤️
Tack, min blogg är min ventil ibland är den det enda stället där jag kan släppa ut precis allt jag känner och tänker.
Ibland behöver man en blogg paus! Brukar ta det ibland också rikigt skönt!! Man måste tänka på sig själv ibland och lägga bort social medier!
❤️❤️ kul du är tillbaka!
kramar om
Du har ”insida utåt”, känner av omvärlden och analyserar, en fin egenskap men oxå väldigt tröttande,
Du är sån som vill alla väl och prioriterar Dig själv sist.
Jag vet inte vad Du ska göra, förutom att lyssna på Dig själv å känna efter vad Du vill, vad sm känns bäst för Dig.
Du vet att jag finns här ifall Du behöver mig, kram
Tack. Visst är det så. Jag är ju typiskt högkänslig och med den insikten förstår jag också mig själv. Jag försöker att leva med den men ibland är det tungt <3
Jag respekterar självklart din uppfattning men jag håller inte med dig fullt ut. Människor som råkar ut för saker som de inte önskat, det kan vara allt från separationer till dödsfall, reagerar väldigt olika. En del reser sig och kan hyfsat fortsätta sin vardag relativt snabbt medan andra hamnar i en lång sjukskrivning och tappar nästan livslusten. Hur man reagerar där tror jag inte har bara med överlevnad att göra utan styrkan spelar också en roll. Sedan så tror jag att vi människor kan vara både starka och svaga. Kanske är vi starka på vår arbetsplats medan det finns något på det personliga planet där vi i stället blir svaga. För en del kan det vara tvärtom. Dessutom så tror jag att det finns människor som kan hålla en fasad utåt och på så vis uppfattas som starka fastän deras inre är i uppror. Det här blev långt men ditt inlägg väckte så många tankar hos mig.
Trevlig lördagskväll!
Jo absolut tror jag också på fasader. Men jag tror inte det är styrkan som får vissa att ta sig framåt eller ej. Jag tror mer att vi är olika, de som reser sig gång på gång kanske lärt sig att göra det men brister inombords så fort det kommit hem och inte längre visar sig utåt.
Ibland är det bra att lägga bloggandet åt sidan och bara fokusera på dig och ditt mående och försöka må bättre. Hoppas förkylningen och febern är borta. Krya på dig 🙂
Ja det tror jag med <3.
Man kan vara svag på insidan, rent ut sagt förstörd efter allt man gått igenom, ändå ses man som stark i andras ögon.
Men är man stark eller är det så att insidan gråter.
Det syns ju inte alltid utåt.
Folk tycker bara att man är stark
Nej precis så där är det ju. Andra säger det, men man själv måste ju vara den som kan avgöra bäst vad man är.
Jag hoppas det blir bättre för dig snart fina du! Ta en paus om du behöver ?
Det är lite bättre i alla fall.
Det kan vara skönt att pausa lite och bara vara själv och fundera lite. Styrkekramar <3
Ja så är det verkligen.
Va bra att du tar en liten pause o tänker på dej själv, det är viktigt ?
Ja absolut. <3
ja det är inte lätt då man tampas med mycket känslor och man får mer att grubbla på längst vägen, och ångest på det med gör ju att man måste försöka hantera allting. Styrkekram till dig
Nej så är det ju. Känslor kan vara det mest bedrövliga man kan ha.
Först säger jag kram till dig. Jag känner igen mig själv i mycket av det som du beskriver. När man kämpar och slåss men samtidigt bara håller sig kvar över ytan fast man jobbar så hårt för att komma framåt. Snart vänder det nog och du börjar gå framåt igen
<3, visst är det så man känner bara att man drunknar.
Hej – förstått att du haft någon jobbig dag o det är helt okey att ta hand om sig själv, sitt liv o helt enkelt låta datorn o blogg vara… tycker att det till o med är sunt på något sätt att man inte har behovet o måste sitta vid datorn, måste blogg varje dag. Utan man låter sig antigen ha annat att göra eller kanske vara låg, må dåligt o man behöver lägga energin den lilla man har på annat.
Jag förstår exakt vad du menar med det här om att det är provocerande att få höra att det är starkt att ta sig igenom vissa saker, att man är en stark människa när man klarat ditt eller datt…. för jag kan också få exakt den känslan ibland. Även om jag inte gått igenom samma saker som dig, så förstår jag just den där känslan….
Samma som jag inte gillar uttrycket ”tiden läker alla sår” som om att allt ska försvinna bara man låter tiden gå… jag svarar alltid då att beroende på hur stort, djupt eller infekterat såret varit så kommer ärret bli stort o alltid finnas där, alltid göra sig påmint… oavsett tid så försvinner det inte…
Och jag vet att du inte alls vill höra att du är en stark människa – just nu. För du känner dig inte alls så…. du känner dig svag. Men vet du det är starkt i sig, att kunna o våga inse att man är svag för stunden eller varit ett tag, att man just nu gör saker för att överleva, inte leva… det är starkt på något sätt att våga o kunna se sanningen – o att man hur ska jag säga, tar tag i blir fel, men tror du förstår när jag säger så – att man tar tag i det där man är …. att man känner efter o gör det som känns rätt för en själv JUST NU – om det är att ta små små ytte pytte steg framåt som knappt syns, eller om man tar något stort hopp eller står still eller ja ibland kan det till o med vara litet steg bakåt… (du vet sådär man gör när man tar sats… man gå lite bakåt först…. )
Har också lärt mig en sak … det tog måååånga år att lära mig detta – det är att vara stark det är inte att allt går enkelt, att när problem uppstår så tar man enkelt tag i dom o vips är allt löst – att vara stark är inte att livet blir en lycklig saga…. utan att vara stark är exakt just det du är – du accepterar vissa saker, försöker göra förändringar i andra… du ser vem du är, du försöker hitta lösningar… det överlever vissa stunder för det är det ända du orkar just då – men du lever också då o då – ja försök se dom små stunderna mitt i allt som faktiskt är lite lite mer än just bara överleva… som stunder med dina närmanste – barn, man…. Det var så jag kunde se att jag inte bara överlever utan faktisk också lever …. även om det är korta stunder mitt i allt…. ibland är det bara sekunder – men jag har börjat se dom stunderna också.
Blir lite svårt att förmedla när man ska försöka hålla sig kort…. men hoppas att du ändå förstår var jag försöker säga. Jag känner dig inte personligen, men jag känner av hur dina energier är när du skriver i din blogg – o du är en otroligt fin öppen härlig människa.
Kramar
Blir så himla berörd av ditt inlägg, jag har läst igenom det och det är så himla fint på många sätt. Jag vill försöka svara något lika bra men finner inte riktigt orden. Jag tror absolut du förstår hur jag menar, du har själv fått många hårda saker i ditt liv och alla går vi med våra sorger i bagaget. Jag tänker att man aldrig kan jämföra varandras sorg, men man kan förenas i sorg. Man kan förstå varandra och känslan den andre bär <3
Jag har också varit riktigt nedstämd denna veckan 🙁 Stor kram till dig fina du!
<3
Jag får jämnt höra att jag är stark, men jag känner mig mest ensam och rädd.
Förstår att ätstörningen är ett helvete som jag nu också kämpar med men ack så svårt.
Ta hand om dig nu ❤️❤️
Visst är det så, det är inte direkt stark man vill höra att man är när man känner att man brister från insidan ut :/
Tycker du är oerhört stark som delar med dig av dina tankar. Det hjälper många!
Men låt det ta tid och fortsätt lyssna på dina signalerar.
Ang fotbollen hade Linus inte vågat säga något utan sparade det tills han kom hem tyvärr. Hade verkligen velat att killen skulle fått rött kort !!
Ja det kanske gör det. Just nu är det nog mest för mig själv jag skriver <3
Du satte verkligen ord på det jag känner. Jag får alltid höra att jag är stark, det är inte ett ord som någonsin själv skulle välja. Precis som du skriver så är jag egentligen väldigt skör och liten invändigt. Jag har fått tagit tag i allt trots att jag inte ville, jag fick vara familjens stöttepelare i stället för ett barn, jag har fått ha kontroll över mycket när jag i stället skulle ha lekt, trots detta få höra allt de valde att säga om mig till mig. Jag gjorde vad jag kunde för att överleva, jag hade ändå ett hopp om att jag någon gång skulle få ett bra liv.
Jag är ändå glad att du förstått var tröttheten kom från, ett första steg i rätt riktning ❤
Eller hur :-o. Det kan ibland kännas hånfullt att bli kallad stark när man vet inom sig att mycket istället faller för en.