Idag var vi på det sista utvecklingssamtalet någonsin på Friskolan Mosaik. Älskade unge hur kunde du bli stor så snabbt? Jag förstår verkligen inte hur tiden kunnat gå så fort, från bilden när du var alldeles färsk till bilden på dig och mig när du var sex ynka år och precis börjat på Friskolan Mosaik. Jag var tjugosex år då. När du föddes var jag tjugo, och se på dig nu! Du är 15 år och i höst fyller du 16 år. Du ska börja på gymnasiet snart, jag minns känslan när du lämnade förskolan. Men det är inget mot känslan kring att se dig lämna grundskolan.

Jag är så stolt över dig William, se på oss två. Den vägen vi har tillsammans och haft tills nu. Jag tänker på vem jag var innan dig, men jag minns henne knappt. Du har varit en del av hela mitt vuxna liv. För visst blir man myndig vid arton men vuxen är man knappast för det. Du fick mig att börja studera, du fick mig att ha drivkraften att ta mig dit jag är idag. William du är allt för mig, stundtals förstår jag inte hur det är möjligt att just jag fått just dig som är så klok, modig och fullkomligt underbar. Jag tackar dig för att du valde att komma till just mig, du räddade mitt liv. Du är en gåva, en gåva jag stundtals har svårt att förstå givits mig.