Idag var vi på det sista utvecklingssamtalet någonsin på Friskolan Mosaik. Älskade unge hur kunde du bli stor så snabbt? Jag förstår verkligen inte hur tiden kunnat gå så fort, från bilden när du var alldeles färsk till bilden på dig och mig när du var sex ynka år och precis börjat på Friskolan Mosaik. Jag var tjugosex år då. När du föddes var jag tjugo, och se på dig nu! Du är 15 år och i höst fyller du 16 år. Du ska börja på gymnasiet snart, jag minns känslan när du lämnade förskolan. Men det är inget mot känslan kring att se dig lämna grundskolan.

Jag är så stolt över dig William, se på oss två. Den vägen vi har tillsammans och haft tills nu. Jag tänker på vem jag var innan dig, men jag minns henne knappt. Du har varit en del av hela mitt vuxna liv. För visst blir man myndig vid arton men vuxen är man knappast för det. Du fick mig att börja studera, du fick mig att ha drivkraften att ta mig dit jag är idag. William du är allt för mig, stundtals förstår jag inte hur det är möjligt att just jag fått just dig som är så klok, modig och fullkomligt underbar. Jag tackar dig för att du valde att komma till just mig, du räddade mitt liv. Du är en gåva, en gåva jag stundtals har svårt att förstå givits mig.


26 kommentarer

  1. Så härligt att få uppleva det men samtidigt vemodigt att tiden går så fort från hjälplös och beroende till självständig! Här tampas jag med första riktiga trotsen där meningen ”jag vill inte” förekommer lika ofta som det har regnat på senaste tiden! 😅
    Anna recently posted..Veckans middagar

  2. Åh, så fina bilder på dig och din son! Och så vackert skrivet om kärleken er emellan och betydelsen av den. Det är verkligen så. Vilken gåva de är, våra älskade barn. Jag blev riktigt rörd av ditt fina inlägg! William har en underbar mamma i dig och du en underbar son i honom, det lyser lång väg av er kärlek. Kram från mig (som långsamt återvänder till bloggvärlden)!

  3. Vilken helt underbar kärleksförklaring till William. Hoppas han är lika stolt över dig som du är över honom. Tror nog det:-)

  4. Åren går verkligen fort ! Och jag minns själv när man skulle börja gymnsaiet , man kände sig så stor , fast ändå så liten 🙈! Det är magisk känsla att börja gymnasiet !

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: