Ett sår, och att använda sina specialpedagogiska kunskaper i vardagen.
Madeleine Stenberg 
Så i morse var jag till vårdcentralen eftersom jag mår så extremt som en lite bieffekt av min nackspärr förra veckan. Han som undersökte mig trodde dock att det där skulle släppa så får hoppas på det. Han gillade att jag var lösningsinriktad dessutom. Han skulle känna på mina axlar men eftersom jag hade håret utsläppt och inget att sätta upp håret med lånade jag en av plasthandskarna. Han var imponerad och sa ”DU är lösningsinriktad, det där har jag aldrig tänkt på”, när jag lämnade rummet sen så fick jag höra ”TACK för tipset med handsken!”. Ja vad ska man säga? Som alldeles snart utbildad specialpedagog bör man ju vara lösningsinriktad.
Jag åkte sedan till jobbet, glad hoppade jag ur bilen gick någon meter och ”SMASCH” for rakt ner i gruset där jag parkerat bilen. Jag riktigt kände att nu gick det hål, så lyfte snabbt på byxorna och där under kom det massor med blod. Jag letade upp en servett, gick och svor hela vägen till jobbet och blödde ner hela benet. Väl på plats fick jag hjälp av en jättefin kollega som hämtade spritservetter, plåster och papper åt mig. Vad säger man?! Är det inte nog med illamående och nackspärr? Skrev till Björn och mitt fall, och han bara ”Det är något som går i släkten med andra ord”, William är expert på att ramla, så ja vad säger man?
Annars har dagen varit bra, imorgon är det äntligen torsdag också!
