Igår mådde jag bättre och tänkte att: “En promenad i skogen har aldrig skadat någon.”. William behövde hämtas i Kniva och jag tog Skilla och bilen ut dit för att gå med Björn i skogen innan William skulle hem. Vi gick ut, vädret var svalt och det var trevligt. Så råkar jag halka på något, faller rakt ner i marken. Säger väl att det gör ont, och Björn säger: “Det där var väl inte så farligt”. Jag känner utanpå byxorna hur pinnen jag föll på lämnat kvar som en grop in i huden. Lyfter på byxorna och det är ett djupt sår rakt in. Jag har aldrig sett något värre, Björn säger direkt: “Det där ser INTE bra ut!” När Björn reagerar förstår jag att det är allvarligt för han är sådan som anser att det mesta är lugnt. Han slänger av sig sin jacka och knyter åt över såret.

Jag har panik för jag varit hemma med förkylningssymptom och inte fått svar ännu. Vad ska jag göra med såret, Björn har ringt sin mamma om förband. Han får mig att ringa 112. Där ger de instruktioner och jag pratar om symptomen för covid19, vilket de lite talar bort och diskuterar annat med mig. Ambulansen är skickad till platsen där i skogen, och jag är verkligen så imponerad av tekniken som numera kan hitta folk överallt.

Jag låg där på marken med Björn som var alldeles lugn, Skilla var också lugn, verkar lite orolig för mig dock så hon ville vara extra nära. Jag såg blodet som färgat löven och blev då yr och illamående en kort stund.

Ambulanspersonalen kom så Björn sprang dit för att visa med ficklampa vart vi befann oss. Ambulanspersonalen kommer och1 tittar, de säger också att detta är djupt. Härifrån någonstans har jag dåligt minne, märkligt för en människa som mig med detaljminne. Vi tar oss till ambulansen, benet är åtdraget och jag kommer upp på britsen. Vet att man tar blodtryck och att jag är förvånansvärt lugn. Jag skämtar en del, även om jag känner mig skum.

Väl på akuten så får jag ett rum direkt. Undersköterskan kommer in och tittar varpå hon utbrister: Det här är djupt! Börjar väl förstå att detta inte är normalt… Jag skämtar lite med undersköterskan och säger: “Jag tänker att lite frisk luft aldrig skadat någon. Men tydligen kan det skada mig.” Hon började skratta, tror de behöver få skratta i denna tid när de jobbar och sliter.

Läkaren kommer in och säger: Jag har hört av undersköterska att detta är djupt! Läkaren känner och tittar, lägger bedövningen men jag känner den knappt. Är så avdomnad i benet. När uskan sedan ska in och tvätta såret, som är fritt från smuts eftersom mina byxor skyddat fallet (byxorna gick aldrig sönder) så börjar smärtan däremot. Trots bedövningen, det börjar brinna i hela benet. Jag vill bara skrika, någonstans känns det som hela benet är avkapat. Det brinner inte på utsidan eller runt såret men inuti som att skelettet liksom brinner.

Läkaren kommer in med en läkarstudent som gör sin tredje dag ute på praktik. Jag pratar med läkaren, läkarstudenten och undersköterskan medan de ska börja sy. Jag tittar, är nog lika nyfiken som läkarstudenten. Får höra att mitt sår är det perfekta såret att se på när man syr. Bra att såret var bra till något!

Jag får sy tre stygn på insidan och sedan tolv stygn på utsidan. Får höra att såret är 10 centimeter brett! Precis när jag blir sydd kommer första undersköterskan jag hade in och berättar att covid19-testet jag gjorde på tisdagen var negativt. Jag antar att de kunde få snabbsvar eftersom jag låg på akuten. Tog bilder på såret innan det var sytt, kände att jag var tvungen att spara bild på saken, det känns helt galet hur djupt ett sår kan vara.

Efter att jag blivit sydd så blev det även röntgen på benet för mig. Där visade sig allt vara bra i alla fall, och läkaren kände lite efteråt för att vara säker på att inget är brutet.

Fått en antibiotikakur jag ska äta, sedan får jag inte jobba förrän på tisdag. På måndag ska jag på återbesök. Jag får inte böja benet utan det ska vara rakt. Ska ta alvedon, här har vi anledning till att jag är vaken. Det har bränt i benet inatt. Jag kan ha benet i ett läge men sedan gör det helt sjukt ont. Var upp och tog alvedon nyss. Om två timmar blir det antibiotika igen, måste till apoteket för att köpa fler tabletter av det idag. Jag får inte köra bil förrän på måndag. Mitt 2020 alltså, jag tycks vara otursförföljd i år!

38 kommentarer

  1. Men fy vilken otur du hade när du bara skulle ut i skogen och få frisk luft. Det verkar faktiskt skada dig 🙈 män är så roliga när man ramlar och sen när dom väl ser att det är illa så blir dom lite oroliga och säger att det inte ser bra ut. Så bra att du hade med dig Björn ut i skogen som var så bra stöd. Hoppas att det läker fint och bra nu 😊

  2. Men OJ … tänk så fort det går när en olycka händer! Tur du inte var ensam och så bra att du fick så snabb och proffsig vård!
    Hoppas nu det läker fort!
    Krya på dig!
    Kram

  3. Vilken otur du har 😊 Skönt att Björn var med dig så du inte var ensam. Det var ju skönt att covid-19testet var negativt. Krya på dig 💜

  4. Du slog i dig rejält där. Tur du blev väl omhändertagen, och man får allt skämta. Tror till och med att man måste göra det i dessa tider. Nu kan 2021 bara bli bättre eller hur?

  5. Men vilken förbaskad otur! Det var i alla fall bra att du inte var ensam ute utan hade rådigt sällskap med dig. Hoppas att det läker ordentligt nu som det ska.

    Krya på!

  6. Men stackars, stackars tjejen! 2020 har verkligen inte varit ditt år. Å vilket sår! Hur kan det vara så djupt och brett när inte byxorna gick sönder. helt obegripligt. Det låter ju nästan som om du hade ramlat på en kniv. Positivt dock att ditt Covid-test återigen var negativt, men det visst du ju redan.
    Manga krya-på-kramar.

    PS. Idag är vi aningen synkad. Jag skrev också om ett blödande knä, fast inte mitt utan Yvonnes knä som hon opererade igen. Å jag visade bilden, fast med varningstext;-) DS.

  7. När du snackar om ett det känns som det brinner inne i benet. Tänker jag på när jag födde barn första gången. Det kändes oms hela skötet brann 😀 (Hahaha)

    Hoppas det går bra nu tills måndag.

  8. Men stackars dej så det kan gå på en skogs promenad ❤️ tur endå att du var med Björn och inte ensam hoppas du snart blir bättre med ditt ben

  9. Nämen oj ajajaj vilken jordens vurpa och tur att Björn var med också. Stackars dig, skönt att covidtestet var negativt så det inte skulle vara det också.

    Sköt om dig nu

  10. Å fy sjutton, vet precis den konstiga känslan av sveda och “branden” och som om skinnet är för litet,
    antar att du fick morfin av ambulanspersonalen?
    Fick du inga Alvedon på recept? Det brukar ju bli billigare så.
    Hoppas du läker ihop fort och fint.

    1. Fy antar att du varit med om något liknande. Nej fick köpa själv, och ingen morfin fick jag heller. KOnstigt så här efteråt egentligen :-o. Men kändes inte så mycket i benet förrän hon var där och tvättade efter bedövningen. Har ingen känsla där nu heller.

  11. Men fy så tråkigt, och vilken tur du hade någon med dig förutom hunden förstås. Det är alltid lättare att ha någon att prata med om vad som är bäst att göra. Krya på dig snabbt, din bästis håller dig sällskap så länge!

  12. Men fy så otäckt… Att en sedvanlig hundpromenad kan sluta så illa, tur du hade sällskap…Kram och ytterligare krya – på – dig – kramar…

  13. Men fy så hemskt! Stackars, stackars dig. ❤️Vilken tur att du hade Björn med dig i skogen. Tänk om du varit ensam?

    Jag skickar en stor varm kryakram till dig!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: