Visar: 1 - 2 av 2 artiklar
Sjukdomar

Borttagna stygn och ett sår som öppnar sig. !

Inlägget innehåller obehagliga bilder!

Okej så jag var till vårdcentralen igår för att ta bort stygnen. Det gick bra till vi ser hur det börjar glipa och öppna upp sig! Sjuksköterskan får där med tejpa och jag ska på återbesök på fredag. Visar sig även att jag ska använda kirurgtejp i 3 månader framöver. Alltså detta helvete! Ont har jag också, och nu när det öppnades en bit igen blev jag faktiskt rädd. Det här känns obehagligt för min del.

Som ovan såg knät ut när hon tog av förbandet. Sytt och ganska fint ändå. Jag känner ju inget på benet så någonstans där kan jag då inte klaga.

Desto mindre roligt var det att se efteråt när det började glipa. Jag är så rädd att allt liksom ska öppnas upp igen. Känner rädsla för att åka till jobbet, eller göra saker rent spontant. Jag blir liksom orolig av denna sak. Det här är inget man önskar någon annan. De bilder som kommer nedan är hur benet såg ut efter olyckan.

TITTA INTE OM DU ÄR KÄNSLIG!

Visst det det mycket bättre ut än där för två veckor sedan, men jag känner fortfarande oro. I huvudet så retas tanken med att benet ska öppnas upp som då. Det skrämmer mig! Trots att jag förstår orimligheten!

Hälsa & motion Sjukdomar

Ett fall, och tre inre stygn och tolv yttre. En kväll på Falu akutmottagning.

Igår mådde jag bättre och tänkte att: “En promenad i skogen har aldrig skadat någon.”. William behövde hämtas i Kniva och jag tog Skilla och bilen ut dit för att gå med Björn i skogen innan William skulle hem. Vi gick ut, vädret var svalt och det var trevligt. Så råkar jag halka på något, faller rakt ner i marken. Säger väl att det gör ont, och Björn säger: “Det där var väl inte så farligt”. Jag känner utanpå byxorna hur pinnen jag föll på lämnat kvar som en grop in i huden. Lyfter på byxorna och det är ett djupt sår rakt in. Jag har aldrig sett något värre, Björn säger direkt: “Det där ser INTE bra ut!” När Björn reagerar förstår jag att det är allvarligt för han är sådan som anser att det mesta är lugnt. Han slänger av sig sin jacka och knyter åt över såret.

Jag har panik för jag varit hemma med förkylningssymptom och inte fått svar ännu. Vad ska jag göra med såret, Björn har ringt sin mamma om förband. Han får mig att ringa 112. Där ger de instruktioner och jag pratar om symptomen för covid19, vilket de lite talar bort och diskuterar annat med mig. Ambulansen är skickad till platsen där i skogen, och jag är verkligen så imponerad av tekniken som numera kan hitta folk överallt.

Jag låg där på marken med Björn som var alldeles lugn, Skilla var också lugn, verkar lite orolig för mig dock så hon ville vara extra nära. Jag såg blodet som färgat löven och blev då yr och illamående en kort stund.

Ambulanspersonalen kom så Björn sprang dit för att visa med ficklampa vart vi befann oss. Ambulanspersonalen kommer och1 tittar, de säger också att detta är djupt. Härifrån någonstans har jag dåligt minne, märkligt för en människa som mig med detaljminne. Vi tar oss till ambulansen, benet är åtdraget och jag kommer upp på britsen. Vet att man tar blodtryck och att jag är förvånansvärt lugn. Jag skämtar en del, även om jag känner mig skum.

Väl på akuten så får jag ett rum direkt. Undersköterskan kommer in och tittar varpå hon utbrister: Det här är djupt! Börjar väl förstå att detta inte är normalt… Jag skämtar lite med undersköterskan och säger: “Jag tänker att lite frisk luft aldrig skadat någon. Men tydligen kan det skada mig.” Hon började skratta, tror de behöver få skratta i denna tid när de jobbar och sliter.

Läkaren kommer in och säger: Jag har hört av undersköterska att detta är djupt! Läkaren känner och tittar, lägger bedövningen men jag känner den knappt. Är så avdomnad i benet. När uskan sedan ska in och tvätta såret, som är fritt från smuts eftersom mina byxor skyddat fallet (byxorna gick aldrig sönder) så börjar smärtan däremot. Trots bedövningen, det börjar brinna i hela benet. Jag vill bara skrika, någonstans känns det som hela benet är avkapat. Det brinner inte på utsidan eller runt såret men inuti som att skelettet liksom brinner.

Läkaren kommer in med en läkarstudent som gör sin tredje dag ute på praktik. Jag pratar med läkaren, läkarstudenten och undersköterskan medan de ska börja sy. Jag tittar, är nog lika nyfiken som läkarstudenten. Får höra att mitt sår är det perfekta såret att se på när man syr. Bra att såret var bra till något!

Jag får sy tre stygn på insidan och sedan tolv stygn på utsidan. Får höra att såret är 10 centimeter brett! Precis när jag blir sydd kommer första undersköterskan jag hade in och berättar att covid19-testet jag gjorde på tisdagen var negativt. Jag antar att de kunde få snabbsvar eftersom jag låg på akuten. Tog bilder på såret innan det var sytt, kände att jag var tvungen att spara bild på saken, det känns helt galet hur djupt ett sår kan vara.

Efter att jag blivit sydd så blev det även röntgen på benet för mig. Där visade sig allt vara bra i alla fall, och läkaren kände lite efteråt för att vara säker på att inget är brutet.

Fått en antibiotikakur jag ska äta, sedan får jag inte jobba förrän på tisdag. På måndag ska jag på återbesök. Jag får inte böja benet utan det ska vara rakt. Ska ta alvedon, här har vi anledning till att jag är vaken. Det har bränt i benet inatt. Jag kan ha benet i ett läge men sedan gör det helt sjukt ont. Var upp och tog alvedon nyss. Om två timmar blir det antibiotika igen, måste till apoteket för att köpa fler tabletter av det idag. Jag får inte köra bil förrän på måndag. Mitt 2020 alltså, jag tycks vara otursförföljd i år!

%d bloggare gillar detta: