Under flera dagar har jag nu tänkt samma tanke. Jag avskyr möten…

Jag avskyr möten som inte har ett tydligt syfte, för mig ska ett möte kännas viktigt inte som två timmars bortkastad tid. Mina första år inom skolan trodde jag nog att det var en slump att möten var så ineffektiva. Att allt snack om samma sak vecka ut och vecka in, var på grund av att detta var en så kallad hjärtefråga på arbetsplatsen. Men med olika arbetsplatser i ryggsäcken har jag förstått att det är samma sak överallt.

Det kliar i kroppen på mig varje gång jag ska på möte. Då blir jag som ett barn i skolan som inget hellre vill än att resa mig från den där stolen som ger träsmak. Men jag sitter där plikttroget och kokar samtidigt som jag för varje stund stressas upp över att lyssna på ickefrågor som berör en liten del av alla som är inkallade.

En av det mest befriande, men också ovanliga sakerna inom skolan är när den som heller i mötet säger: ”Ni kan få gå nu, trots att vi är lite tidiga.” Just de där orden som medför att jag känner mig som ett skolbarn som fick lämna lektionen fem minuter tidigare… En känsla där jag vill skrika rakt ut: ”Jag är fri!”

Många gången så upplever jag det som att ett möte för oss inom skolan, går att likställas med en lektion för den som håller i mötet. Läraren kommer in för att ”lära” oss vuxna, som nu blir elever att fint sitta stilla vid våra ”bänkar” och lyssna på talaren (läs läraren) som äntligen får lära oss allt hen kan.

Att vi är personer som redan gått från elev till lärare/vuxna tycks stanna upp inom skolan. Där sitter vi istället och återgår till laglydiga små elever som ska läras inte vara jämlikar i kollegialet.

När jag talar med andra inom andra branscher har de definitivt onödiga möten, men de behöver inte straffas för att någon kommer fem minuter för sent med att alla ska sitta kvar fem minuter extra. De behöver inte känna att: ”Ni får går på rast 1 minut tidigare”, det är heller inte så att ett möte hålls inom en tidsram med utfyllnadstid för att det står på schemat att vi ska hålla på i två timmar och då ska mötet hålla på i två timmar, oavsett om vi gått igenom allt eller inte.

Jag avskyr möten, det kryper i mig. Stundtals inser jag varför skolan utöver år av mobbning från min lågstadielärare (du kan lyssna på mig från förra veckans Karlavagnen där jag medverkade här och talade om min skoltid. Lyssna från 45:39). Hur jag avskydde att sitta i dessa ljusa rum, och lyssna på läraren timme ut och timme in. Hur jag avskydde att lyssna på mina klasskamrater som berättade om saker som de kunde, och hur den saken tog tid från det som kallades mitt liv.

Ibland tror jag att det har och göra med att jag redan som liten var ett barn med så pass mycket livserfarenhet att jag aldrig hade orken till den där meningslösheten som vi förväntas hantera. Mitt liv sa mig att dessa saker var oviktiga i det stora hela.

Jag har alltid sprungit framför elden och räddat det som inte skall förstöras. Att sitta och vänta på regnet har inte varit mitt sätt att leva på, vilket medfört att möten tagit död på min kreativitet hela livet. Som det lilla skolbarnen som jag var, som bara ville känna mig fri men som fick sitta där och plågas för att minuten på klockan är viktigare än innehållet på det vi gör.