Att jag skaffade hund är absolut bland det bästa jag gjort i livet. Jag får så ofta höra att jag och Skilla är lika varandra, att vi har samma stil och kroppsspråk. Har du sett Disneyfilmen: Pongo och de 101 dalmatinerna. Så vet du att i filmen sitter Pongo och tittar efter en tjej åt sig själv och sin ägare, när hundar med ägare får förbi ser de ut som varandra. Det finns en viss humor i det där, men sätt dig på en parkbänk och titta på hundar och dess ägare så kommer du se likheterna.
Vad beror det på? Att man söker en någon som liknar sig själv? Eller är det precis som allt annat socialt beteende att vi kopierar varandras kroppsspråk för att skapa gemenskap? Nog är det ändå ganska häftigt?
Ser jag på vänner och bekanta, eller släkt stämmer det så bra in där med. Hunden är någonstans en förlängning av framförallt den som hunden utsett till sin närmaste. Vissa kallar det för alfa/flockledare medan andra bara tror att det handlar om den hunden tycker bäst om.
Det finns så mycket spännande jag dagligen upptäcker som hundägare. Framförallt är jag så glad över att fått älskade Skilla i mitt liv. Alla promenader vi tar, människor som stannar och pratar. Alla skratt och alla små påhitt, ett team är vi. Bästa vänner och familj! Det är fantastiskt med hund!
