Jag kör en bloggutmaning i oktober. Vill du delta? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet för dagen. Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om.
Jag tror aldrig att jag glidit faktiskt, istället har jag nog fått trampa på den och fallit.
Igår var det sista dagen med sjukskrivning, och idag är jag återigen uppe i att jobba 75% som är min tjänst jag har. Livet är alltså från och med idag att vara frisk. Fast egentligen är jag ju inte det alls, egentligen är jag så sjuk att det bara inte går att beskriva men jag måste ändå vara frisk oavsett för så funderar det med sjukdomar som sitter i själen.
Jag var på öppenpsykiatrin i måndags. Jag har inte skrivit om att jag skulle dit, kanske för att jag skräms och främst skäms. Jag skulle aldrig tänka att någon annan skulle behöva skämmas över sin psykiska ohälsa, men när det gäller mig är det alltid annorlunda. Som jag sa till kuratorn jag träffade som gav mig två diagnoser utöver min ätstörningsdiagnos: Jag känner mig äcklig när minnen påminner mig om saker jag varit med om.” för precis så är det. Jag känner mig äcklig när minnena kommer tillbaka, jag känner det som att jag ska kvävas och inte får någon luft. Tar till ätstörningen som min trygga snuttefilt och gräver in mig själv så djup i allt jag bara kan. Jag går från en trettiosjuårig kvinna till ett litet barn på bara några sekunder.
Diagnoserna jag fick i måndags var PTSD och GAD. Tidigare har psykologer inte kunnat fastställa vilken jag har. Men det var alltså så, med alla tester att jag har båda. PTSD och GAD, i dagarna tre har jag smakat på detta. Analyserat och läst på, katastroftankar och obehagliga minnen. Kuratorn sa att det inte är konstigt att jag är så trött, när jag går på fight and flight mode hela tiden. Mina psykiska besvär är inte genetiska, nej istället har mina trauman orsakat dessa två diagnoser, och ätstörningen har även den kommit till, lite som ett missbruk. Tänk dig alkohol eller droger, men i mitt fall är den min drog att svälta mig eller kompensera med maten.
Jag försöker nu att ta varje dag som den kommer, det är väntetid på psykiatrin så jag lär få behandling tidigast i vår. Ändå känns det bra, jag kanske kan få redskapen att må bra nu. Att slippa vara trött, rädd och osäker 24/7. Jag hoppas det, jag vill det. Kanske ätstörningarna försvinner då med. I en lyckans värld skulle det vara så, jag önskar så att det blir så.
Inlägget är i reklam för Pozehair.
Det hänger på håret, långt och friskt hår, eller kort och busigt. Alla har vi någon form av tankar kring hår. En person med rakt hår som mig drömmer om lockar och självfall, medan personer med självfall och lockar oftast tycks drömma om mitt spikraka hår. Är man någonsin nöjd? Och går det ens att tänka tanken att vara just det, NÖJD? Hur som helst skiljer sig hår idag en hel del mot förut. Jag minns att jag köpte någon hårklämma med löshår i som tonåring då jag hade kort hår för att ”luras” att jag hade långt. Det där stämde ju inte alls med hur håret var egentligen, och idag? Ja idag har jag ju långt hår men vet precis hur det är när man önskar sig lite mer tjocklek i håret.
Jag har typiskt skandinaviskt hår, tunt och rakt. Mina syskon, mamma och pappa fick tjockt hår svall och lockar. Det är spännande hur generna kan vara så olika? Hur som helst har jag alltid drömt om lite tjockare hår och därför känns det som att en rolig sak skulle vara att testa löshår för att slänga in lite mer av tjocklek i håret. Framför mig ser jag nämligen hur fint det skulle vara med mer tjocklek i håret och att känna det som att håret var mer fylligt. Bara att kunna göra en annan frisyr än det jag har idag, när man har tunt hår så blir det aldrig lika fint i en knut på huvudet som det är för er med tjockt hår.
Lite roligt är det dock att fundera på detta, medan jag skriver dessa ord sitter det just nu någon som tänker. VARFÖR skulle någon vilja ha tjockt hår? Har hon någon aning om hur jobbigt det är? Nej jag har ju inte det, samtligt som du inte förstår hur det är med tunt hår. Man är nog aldrig nöjd, men nog är det tur att mycket idag går att fixa med produkter som får oss att känna att vi blir ”som vi vill”?