Jag har velat fram och tillbaka, funderat på om jag ska skriva detta eller bara hålla fingrarna i styr. Ska jag låtsas som att det regnar och låta mitt psykiska mående få vara ifred. Men jag känner att det är omöjligt att hålla fingrarna i styr när hjärnan går på högvarv och jag är förbannad.

Som jag skrev för några veckor sedan har jag nu fått diagnoserna GAD och PTSD. PTSD för traumatiska upplevelser och GAD för att jag upplevt trauman. Inget är alltså medfött eller något jag valt, det har blivit på grund av att livet gett mig käftsmällar och rejäla sådana.

Men sedan jag fått dessa två diagnoser har jag också fått uppleva hur otroligt dåligt bemött man blir inom vården och samhället. Nu är inte mina känslor av värde, nej istället får jag gång på gång en “lilla gumman” klapp på huvudet med det tydliga budskapet att mina känslor sitter i mitt huvud!

Värst var i veckan när jag säger: “Jag har varit med om hemska saker.” Och får svaret: “Alla är med om hemska saker hela tiden, men du som har GAD förstorar upp dem. Du får snart lära dig om grubbelgubben och då blir det bra.” Det kändes som ett hån när jag hörde det där. Speciellt då jag VET att alla inte ens varit med om hälften av vad jag upplevt.

Varje gång jag öppnat upp mig till människor om vad mina ögon sett och vad jag upplevt, så får jag frågan: “Hur gammal är du?“, “Men hur har du klarat dig så bra?”, “Du borde skriva en bok”. Och då är det kanske en eller två saker jag berättar av allt.

Men folk som inget om mitt liv, ska alltid lägga fram den där förbannat kränkande meningen med att: Det finns dem som har det värre. Som att det skulle få mig att må bättre? Som att mitt mående är mindre värt? Och hur sjutton vet personer att andra har det värre?

Jag är förbannad och trött på folk som uttrycker sig och tycker till, när de egentligen bara borde hålla käften.

Bara för att jag har fått diagnoser som GAD, PTSD och ospecificerad ätstörning, är jag inte en mindre människa. Jag har känslor så sluta förminska mig!