Visar: 1 - 3 av 3 artiklar
Ätstörningar Författarens egna ord. Hälsa & motion Högkänslighet

Ätstörningar, psykisk ohälsa, och att må som man inte förtjänar.

Jag mår skit, jag döljer det inte. Finns ingen anledning att gå runt och spela glad och lycklig när man egentligen mest känner ångest och frustration.

I måndags mådde jag så dåligt att magen gav mig en extrem värk. Jag hade så ont att jag ringde vårdcentralen som konstaterade att det måste vara stress. Hela dagen mådde jag skit, så till den grad att jag kontaktade min psykolog på Dala ABC som sa att blir det minsta värre nu MÅSTE du ringa psykakuten. Jag mår alltså rent åt helvete. Värre än jag gjort någonsin innan, och tro mig jag har mått skit.

Det känns också så oerhört orättvist att behöva känna hur livet rasar, ätstörningen som sitter där som en djävul och hökar över mig, berättar att jag inte borde äta. Får mig att känna mig äcklig!

Var på Dala ABC idag och fick veta att jag ska fortsätta. Helt enkelt därför att jag inte är i bra skick just nu. Ätstörningen har tagit över mycket och den i kombination med min psykiska ohälsa och PTSD gör inte att jag mår något vidare alls.

Känslan av stress och funderingar kring vad jag vill i livet? Och sedan vetskapen om att på måndag ska jag på det förmodligen jobbigaste mötet i hela mitt liv. Jag ska börja gräva i min förmodade PTSD och där ska jag kämpa i ensamhet.

Dessutom är jag så typisk missbrukare så det är vidrigt, hör hur jag förvränger sanningen för att skydda mitt missbruk. Försöker att hålla fast vid saker som hjälper mig att kompensera samtidigt som en annan del av mig försöker kämpa emot. Jag är rädd för att bli av med mina kompensationsverkyg. Först vågen, sedan promenaderna, sedan svälten, laxerande livsmedel allt som jag vill hålla kvar som plockas bort en eget en. Klart jag försöker hålla kvar vissa saker ändå, som mobilens stegräknare som jag är livrädd att bli av med. För då kanske jag går upp i vikt! Vidriga skitsjukdom!

Jag vill inte dö, jag är livrädd för döden. Men jag orkar inte leva med dessa känslor! Det är så vidrigt, jag famlar runt i ett ivinnerligt mörker och greppar halmstrån, drömmer om något annat. För att må bra! För att slippa må så här! För att sluta vara ätstörd och lida av min förmodade PTSD.

Jag sa dessa ord till psykologen idag: Jag drömmer om att om fem år, kunna gå på stan utan att tänka att folk tänker att jag är fet. Jag vill kunna äta en fika på stan, utan att tänka på att människan vid bordet bredvid tänker: varför äter hon det där?! Jag vill kunna äta mat i lunchrummet på jobbet utan att tänka att någon tittar i min matlåda och bedömer min mat.

Mitt förbannade huvud som tar över allt för mig. En tanke som säger att, och tankar är inte sanningar. Så säger psykologen till mig. Om det bara var så! Om jag kunde slippa att tro att alla jag möter tänker på att jag är fet!

Som i lördags på stan när en kille från Actic stoppade mig och frågade om jag ville vara med och vinna ett års gratis träning på Actic. Min tanke var och är: “Klart han stoppade mig, och tänkte hon är så fet så hon behöver träna!” Psykologen sa: men det var en tanke du hade. Han sa ingenting om det. Nej det gjorde han inte men så känns det. Allt med vikt handlar om mig, alltid hela tiden. 24/7, det tar aldrig slut. Jag har varit i detta helvete varje dag sedan tolv års ålder. Varje dag! Varje sekund och varje minut. Fet, fet, fet och fel, fel, fel. Aldrig nöjd och alltid på väg, ett evigt kuggade hjul i min hjärna.

Fem en fredag

Fem en fredag v. 40: Känslostatus

Du deltar genom att svara på frågorna i din blogg (eller genom en kommentar om du inte har en blogg). Lämna gärna en kommentar hos Elisa så jag och andra kan hitta in till dig och läsa dina svar. Kom ihåg att länka hit så fler kan ta del av Fem en fredag.

  1. Hur mycket har du skrattat i veckan?
  2. När har du känt dig som sämst?
  3. Vad har fått dig att byta humör?
  4. Vilken dag fick dig att längta till helg?
  5. Vad skulle du ge för betyg på veckan?

Hur mycket har du skrattat i veckan?
Inte mycket. Men skrattade gott med Björn och William i måndags.

När har du känt dig som sämst?
Hela veckan… Men i måndags kände jag, “Jag vill inte dö. Men jag vill inte leva med att må så här.

Vad har fått dig att byta humör?
Promenader med Skilla. Tid med William.

Vilken dag fick dig att längta till helg?
Hela veckan skulle jag säga. Måndag till torsdag längtar jag alltid efter ledigheten.

Vad skulle du ge för betyg på veckan?
Hittills inte något att hänga i den kommande julgranen så att säga.

Bloggutmaning

Det var nära ögat.

Jag kör en bloggutmaning i oktober. Vill du delta? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet för dagen. Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om.

Det är många gånger man upplevt sådant där “nära” ögat situationer. Men när jag funderar på det så har det nog varit tillfällen när jag sett djur efter vägen. Nära ögat att man krockat eller kört på dem, skrämmande tanke.

%d bloggare gillar detta: