Så har det alltså gått tre år. Jag förstår fortfarande inte att du är borta, att du ligger tillsammans med morfar som aska i en grav. Kanske askan är borta nu? Jag vet inte hur snabbt den försvinner men du är där och varit där sedan 2018.

Jag saknar dig varje dag, jag känner din närvaro då och då. Lite mer sällan nu än precis innan. Men jag hör dig svara mig när jag säger: ”Jag saknar dig mormor.” Med en lätt vid kommer då luften mot litt ansikte och ett viskande: ”Jag saknar dig å.” Att tiden skulle mildra sorgen och saknade har jag inte märkt. Jag vill fortfarnade ringa dig och berätta om händelser i mitt liv. Jag vill fortfarande skratta tillsammans, vara upprörd ihop eller bara prata om livet. Du min älskade mormor tänk om jag fick visa dig fotot ovan på dig och Örjan tillsammans med er mamma i färg! För så är tekniken idag, vi kan färglägga svartvita foton! På bara tre små år så kunde man göra det också.

Min saknad till dig mormor är för evig och för alltid. Jag älskade dig när du levde, och älskar dig idag. Tänker på dig och sörjer de tre år vi inte fick tillsammans för att cancern besegrade dig.