Är fortfarande förkyld men satsar trots det på att åka till jobbet imorgon. Mår bättre och då vill jag ta mig dit, har jag ändå varit sjukskriven så länge som nu är det skönt att få börja någon gång.

Jag har idag pratat med läkaren, han sjukskriv mig på 50% tills i maj och sedan 25% tills i juni. Det kändes skönt också att höra honom påtala att jag fortfarande är sjuk och att jag BEHÖVER hjälp in i friskhet. Som han sa:

”Ta inte detta fel, men det här är ju som missbruk eller ja det är ett missbruk. Det blir man inte frisk ifrån efter några veckors behandling. Det är ett jobb som fortsätter.”

Det höll jag så klart med honom om saken. Ätstörning är ett slags missbruk eftersom man ursäkter kroppen för ganska hemska prövningar. Det är inte konstigt att jag varit utmattad, deprimerad och haft sömnsvårigheter under så många år när kroppen gått på sparlåga i 26 år. Då är det absolut inget man blir frisk på genom 10 veckor, jag har fått hjälp på vägen men detta är något som tar tid.

Något som jag märker är hur less jag dock blivit på att läsa eller höra folk snacka om: hälsa och hur man bör agera. Behandlingen har fått mig att se så mycket mer än andra. Kanske fått en tydligare syn på att vissa människor helt enkelt har en ökad sårbarhet. Man väljer inte sin sårbarhet, den finns där och medan någon kanske tror att den är vald är den verkligen inte det. Vi med psykisk ohälsa kämpar med den dagligen, jag skulle inte önska någon utan psykisk ohälsa detta helvete. Men jag önskar att fler förstod att ingen väljer att må dåligt.