Jag är i en rejäl down period. Vet att det är en berg- och dalbana när man går en ätstörningsbehandling. Jag vet att det är en lång väg att bli frisk, men nu är det förbannat jobbigt.

Ni vet när man tror någonting innan det skett? När man oroat ihjäl sig för något, och sedan vaknar man liksom upp och inser fan också det blev precis så här. Det är svårt med maten igen, varje dag skriker ätstörningen till mig att inte äta. Speciellt vill den att jag ska råka glömma att ta mina mellanmål. Den är galet irriterad på mig som äter fastän jag borde skita I det som den känner. Förut var den i form av en nedtryckande Gollum men nu? Nu är den en obstinat tonåring och försöker intyga mig att mat det är riktigt dåliga grejer.

Allt handlar i slutändan om en enda sak. Att jag inte kan säga ifrån, att jag känner att jag inte duger. Att det känns som allt detta år är ett stort misslyckande och att jag varit så förbannat dålig på allt. Från att ha försökt känna mig värdig till att känna mig ovärdig igen. Varför?!

Jag vet att med mat mår jag bättre psykiskt, men när jag känner att jag inte mäktar med den så kallade verkligheten så springer jag för mitt liv. Jag hamnar i någon form av flykt?! Och där är jag nu, har ångest och vill bara fly. Springa för allt vad livet är mig kärt ifrån denna känsla innan jag rasar ihop totalt.

Men så står jag här sen, och vet att den enda som kan förändra mitt liv är jag själv. Jag har ingen fallskärm, och jag måste ändå hoppa ut från planet och falla. Jag vill inte falla, men jag gör det hårt och snabbt.