Vilka dagar jag haft, ryggen värker som bara den. Som det inte vore nog blöder jag näsblod stup i kvarten, och har fått ett rejält munsår på ena sidan av munnen. Lite som att, om du ändå ska ha en sak kan du ju få allting samtidigt.

Ligger i alla fall på soffan och lyssnar samt löser Melodikrysset, gick okej i början i alla fall. Alltid kul när man kan en del. Idag ska Björn iväg och ombesikta min bil, och det alldeles strax. Han har nämligen hjälpt mig fixa två fel på bilen men nu hoppas jag att den går igenom!

Annars då? Jag har det skitjobbigt med ätstörningen just nu. Drömmer att jag hittar vågar som jag ställer mig på. Rösten är på mig hela tiden och berättar hur värdelös jag är. Den hånar mig när jag äter något, och hånar mig när jag inte ätit något. Ifrågasätter varje matbit jag tar, berättar hur mycket jag går upp i vikt och är riktigt jobbig mot mig. Det är som den kväver hela mig, jag försöker stå emot men just nu är det skitjobbigt. Tanken är ju att klara sig själv tills nästa träff, och jag försöker men det är så svårt. Jättesvårt när det enda jag tänker på är tjockkänslan som kommer över mig.

Får ofta frågor här om vad jag tycker om andras vikt, det är som att många tror att bara för att jag själv har min sjukdom så är jag fixerad vid hur andra ser ut? Helt ärligt så tittar jag aldrig på andra, det kan låta märkligt då människor granskar varandra. Men jag är bara egoistisk när det kommer till en sak, och det är min ätstörning. Jag tänker bara på mig själv då, har inte tiden att fundera på om andra är under, över eller normalviktiga. Jag kan se om någon gått ner i vikt absolut, men då är det mer att rösten säger till mig att ”hen har mer karaktär än du ditt fetto, hen kan men du är bara så lat och dålig så du kan inte!” Jag kan också bli oerhört påverkad och triggad om andra börjar motionera, och jag ska alltid gå först på gatan för det känns som jag tävlar med alla på hela vägen… Tävlar då om att gå om, inte låta andfådd och liksom få boosten att: ”Nu har du bränt kalorier.”

Det är säkert så att normala människor utan ätstörningar tänker mycket på andra, men för mig är det mer att rösten hånar mig. Talar om att alla tycker jag är fel och inte förtjänar vänner om jag inte går ner i vikt. Att jag inte får träffa människor jag tycker om förrän jag blivit smal. När folk sedan säger: ”Men vadå, vill du inte umgås med mig om jag går upp I vikt?” Och tar illa upp, så blir det så fel. För jag bryr mig inte om hur andra ser ut. Jag bryr mig om MIG själv, det är enda gången jag får bara en förbannad egoist när jag får bara ätstörd och elak mot mig själv.

Alla dessa tankar jag har om mig själv hela tiden, och min sjukdomsvinst är väl att jag helt enkelt får vara egoistiskt. Det är enda gången jag får bara gå in i mig själv, när jag är ätstörd. Jag och min bästis ätstörningen som ett team, där jag får stå i fokus i mitt liv. Ingen annan jag behöver sätta för mig själv, utan det är bara jag då. Jag kan själv styra om jag vill äta, vad jag stoppar i munnen. En obehagligt befriande känsla när jag sätter mig i främsta rum och låter ätstörningen mobba mig från insidan och ut.