Jag skulle börjat jobba idag, men ligger istället i en rejäl förkylning. Då menar jsg verkligen rejäl också är helt slut och har både öronvärk, snuva, värk i bihålorna och påbörjad hosta. Livet liksom! Är ändå glad att jag klarat mig frisk genom behandlingen. Dock kändes det så fel när jag skulle träffat chef idag och pratat. Vi tog det digitalt men det blir så många tankar i huvudet, både före och efter.

Efter dessa tio veckor är jag inte samma människa som innan. Jag har lärt mig vart mina gränser går. Den personen som klev in på dagvården är inte samma som lämnat. Det här medför också att jag inser att jag är sjuk, något som andra inte ser på mig. Det blir liksom en krock då, hur ska någon förstå hur dåligt skick jag faktiskt varit i?!

Jag har lågt ferratin, jag har haft påverkade levervärden, jag har varit så deprimerad och dålig att jag nästan lagts in på psyk. Utöver det förstått att min kropp varit redo att stänga ner, jag har precis fått en ämnesomsättning. Svettas för första gången i mitt liv, jag är inte iskall längre, tappar inte håret, jag är inte lika deprimerad, och mindre trött än tidigare. Jag sover hela nätter, något jag tidigare inte gjort.

Nu har jag fått hjälpen att ta mig mot friskhet, men jag är inte frisk ännu. Därför skrämmer mig livet utanför dagvården så extremt mycket. På dagvården går man runt med sitt täcke, sover och äter. Men i världen utanför?! Här förväntas jag fundera normalt, utan täcke, filt eller stöttning och det är svårt. Förbannat skitsvårt!