Så var det igår ett avslut. Men också början på någonting annat. Igår var sista dagen på tio veckors dagvårdsbehandling, tio veckors kamp mot ätstörningen och den röst som förföljt mig i så många år. Visst finns rösten där ännu, men svagare nu. Jag har kämpat, gråtit, varit arg och så trött under dessa tio veckor. Jag kanske inte visat det för alla men hemma har känslorna liksom flugit runt. Runt mitten av behandlingen var det som att jag bara gav mig till behandlingen. Ätstörningen fick helt enkelt ge upp, men även jag som blev så trött.

Kanske har jag börjat sova ikapp 26 år av mitt liv? Någonstans tror jag det, jag är fortfarande trött. En trötthet så obeskrivlig att man måste uppleva den. Men jag är också på något vis gladare, börjar bli friare? Efter 26 långa år börjar jag se någon form av mållinje.

Jag gick in på Dala ABC i januari som en person, men kommer ut som någon annan. Jag är inte samma människa, det här medför att jag förmodligen kommer krocka en del med dem som en gång kände hon som mådde som sämst i sin ätstörning. Jag är mycket gladare, mer positiv. Men jag har också insett mina begränsningar och det medför att jag kommer att tillåta mig själv prioritera mig själv först.

Dessa tio veckor har varit intensiva, hårda, sorgliga, roliga. Jag har träffat jättefina människor som alltid kommer betyda mycket för mig. Jag är glad över att jag gjorde detta, för mig!