Jag har tänkt på detta ett tag. Skillnaden mellan vem jag är och vem andra uppfattar att jag är. Jag har i så många år låtit människor tala om för mig: vem jag är. Att detta till slut blivit min sanning. En sanning som egentligen varit en lögn för jag har aldrig känt igen mig i det andra sagt om mig som person. Deras tolkning av mig stämmer inte, de kanske uppfattar saken så men egentligen vet de alldeles för lite om mig för att ens ha en liten del i att veta vem jag är.
Jag släpper in ytterst få människor på riktigt i mitt liv, kan absolut prata med människor och det är ingen hemlighet att människor jag gillar vet om det precis som att människor jag ogillar vet om det. Men de få människor som känner mig är definitivt aldrig samma människor som har en förmåga att berätta för mig vem jag är, och hur jag är. Ändå har deras ord blivit en sanning som jag fått ta till mig av samtidigt som jag tänkt på att: ”Men det där stämmer inte. För du känner inte mig.”
Del är jag inte den där falska människan folk föredrar, vilket stör människor. Lite som en vän sa till mig, en som känner mig. ”Människor stör sig på dig, för att de inte kan ta på dig. Du ger ingenting till någon som inte förtjänar det. Då blir du ett hot!” Och det är nog så, medan andra älskar att spela vänskapliga med varandra har jag inget behov i att smöra för någon eller rövslicka människor för att bli en i innegänget. Jag skiter nämligen i den kretsen för inbördes beundran och håller mig hellre bland människor som påvisar hederligt folkvett. Jag skiter i gruppen för inbördes beundran, med människor som inte ger mig någonting annat än trötthet. Dessa människor är nämligen som sugproppar som med all kraft drar ur mig all livsglädje.
De människor jag vill umgås med, som känner mig är istället människor som utmanar mig på alla plan. De människor som jag berättar saker för, som jag delar med till. Dessa människor får mig att skratta, men jag kan också få dem att skratta. Det finns ingen falskhet där, ingen prestige och allt är bara enkelt. Jag gillar den saken, där i den lilla gruppen känner folk mig. Det märkligt är dock att dessa inte har ett behov att att berätta vem jag är, och vad jag bryr mig om och inte.
I gruppen för inbördes beundran däremot, där talar man om för mig vem jag är. Hur jag ska vara, vad jag tycker och tänker. De talar om för mig vad jag känner i saker och om jag hävdar annat så kör de härskarteknik och säger: Fast det tycker du inte alls. Som att de, vet mer om mina tankar och känslor än jag själv.
Jag har alltid känt mig fri när jag lämnat dessa dementorer (läs Harry Potter). Aldrig saknat dem, och alltid tänkt hur skönt det är att slippa dem. För nej, de kände inte mig. De visste inte vem jag var. De kommer heller aldrig veta vem jag är, för jag lät dig aldrig lära känna mig av en anledning. Jag ville inte ha dig i mitt liv helt enkelt.
