Jag har tänkt på detta ett tag. Skillnaden mellan vem jag är och vem andra uppfattar att jag är. Jag har i så många år låtit människor tala om för mig: vem jag är. Att detta till slut blivit min sanning. En sanning som egentligen varit en lögn för jag har aldrig känt igen mig i det andra sagt om mig som person. Deras tolkning av mig stämmer inte, de kanske uppfattar saken så men egentligen vet de alldeles för lite om mig för att ens ha en liten del i att veta vem jag är.
Jag släpper in ytterst få människor på riktigt i mitt liv, kan absolut prata med människor och det är ingen hemlighet att människor jag gillar vet om det precis som att människor jag ogillar vet om det. Men de få människor som känner mig är definitivt aldrig samma människor som har en förmåga att berätta för mig vem jag är, och hur jag är. Ändå har deras ord blivit en sanning som jag fått ta till mig av samtidigt som jag tänkt på att: ”Men det där stämmer inte. För du känner inte mig.”
Del är jag inte den där falska människan folk föredrar, vilket stör människor. Lite som en vän sa till mig, en som känner mig. ”Människor stör sig på dig, för att de inte kan ta på dig. Du ger ingenting till någon som inte förtjänar det. Då blir du ett hot!” Och det är nog så, medan andra älskar att spela vänskapliga med varandra har jag inget behov i att smöra för någon eller rövslicka människor för att bli en i innegänget. Jag skiter nämligen i den kretsen för inbördes beundran och håller mig hellre bland människor som påvisar hederligt folkvett. Jag skiter i gruppen för inbördes beundran, med människor som inte ger mig någonting annat än trötthet. Dessa människor är nämligen som sugproppar som med all kraft drar ur mig all livsglädje.
De människor jag vill umgås med, som känner mig är istället människor som utmanar mig på alla plan. De människor som jag berättar saker för, som jag delar med till. Dessa människor får mig att skratta, men jag kan också få dem att skratta. Det finns ingen falskhet där, ingen prestige och allt är bara enkelt. Jag gillar den saken, där i den lilla gruppen känner folk mig. Det märkligt är dock att dessa inte har ett behov att att berätta vem jag är, och vad jag bryr mig om och inte.
I gruppen för inbördes beundran däremot, där talar man om för mig vem jag är. Hur jag ska vara, vad jag tycker och tänker. De talar om för mig vad jag känner i saker och om jag hävdar annat så kör de härskarteknik och säger: Fast det tycker du inte alls. Som att de, vet mer om mina tankar och känslor än jag själv.
Jag har alltid känt mig fri när jag lämnat dessa dementorer (läs Harry Potter). Aldrig saknat dem, och alltid tänkt hur skönt det är att slippa dem. För nej, de kände inte mig. De visste inte vem jag var. De kommer heller aldrig veta vem jag är, för jag lät dig aldrig lära känna mig av en anledning. Jag ville inte ha dig i mitt liv helt enkelt.
Upptäck mer från Orsakulla mamma vid 20 - Dalaliv, finporslin & pudelliv!
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Jäklar vad jag känner igen mig i det som du skriver. Jag har så många runt omkring mig som ofta berättar vem jag är och vad jag gillar. Jag tänker som du skriver det här är inte jag. Precis som du har jag några få äkta som verkligen känner mig och inte behöver säga vem jag är. Jag tror att man blir ett hot när dom som vill känna en helt och hållet märker att dom inte känner en på riktigt. Inte ens min mamma och syster känner mig egentligen. Det är alltid så skönt att bli av med sina dementorer, man känner sig så fri.
Så himla sjukt med dessa människor som anser sig ha rätten att lägga till hur man är? Vad vet de egentligen liksom, ingenting. Håller helt med om att det är skönt när man blir av med dem
I så fall är det ju bara att strunta i dementorerna (har läst HP). Tycker nog att du borde ha gjort det tidigare, men bättre sent än aldrig, eller hur!!!
Ja verkligen det räcker med människor som suger livslusten ur mig
Jag känner igen mig mycket i din text. Hade en släkting som var duktig på att påverka mig negativt men efter 40 år fick jag nog. Jag orkade helt enkelt inte mer och att bryta kontakten har gjort mig så mycket starkare och manipulationen är borta. Kändes som om en tung sten lyftes bort ordagrant.
Skön läsning nu när man klivit ur bubblan och ser allt med helt andra ögon.
Hoppas att du står på dig och inte låter demonerna in igen
Så skönt att du tog dig ur den situationen! Man lär ju lite göra det också som du beskriver. Vem annars ska ta tag i ens liv om inte en själv? 💗
Så bra skrivet. Egentligen vet bara ett fåtal vem man är och hur man är.
Ja så är det ju, ändå envisas folk med att göra bilden de gett en till en verkligheten.
Spännande och intressant att få läsa <3
Det här är en text som berör på flera plan. Jag är inte heller så mycket för klubbar för inbördes beundran, där man ska dunka varandra i ryggen när man beter sig taskigt mot andra och så vidare. Jag vill hellre ha fria, förtroliga samtal som bygger på en ömsesidighet och där man faktiskt värnar varandras förtroende och visar varandra omsorg. Jag behöver inte ha så många runt omkring mig, utan föredrar relationer som känns på riktigt. Det är obeskrivligt skönt när man blir sedd av nån annan.
Det är viktigt! Också förbannat märkligt att människor inte kan få den saken
Jag känner igen det här att det finns dom som tror att jag är o känner på ett visst sätt – som egentligen inte alls stämmer, det är inte alls jag eller hur jag känner.
Men samtidigt är jag medveten om att jag också bär på flera olika masker som gör att jag visar upp mig på olika sätt för olika människor o det gör att dom uppfattar mig på olika sätt. – Ditt inlägg fick igång mina tankar o inspiration till ett eget inlägg – Tack!
Ja så kan det också vara. Men vi bör ju få ha våra ”masker” utan att folk ska bedöma dig.
Vad jag känner igen mig, är så TRÖTT på dessa människor man kanske mest pratar väder med men som ändå anser sig ”känna” mig och veta hur och vem jag är.
Kommer aldrig förstå hur dessa människor fungerar och tänker .
Eller hur! Det är också otroligt fräckt av dessa människor att sätta ord på vem man är baserat på deras uppfattning.
Åååh vilken uppfriskande läsningen! Påminnde mig om när jag va med i en av dina bloggutmaningarna =D… Tror det var en av dina första! Är också säkert på att ALLA ha olika ansikten/sidor på en själv, sen att folk inte erkänner eller hittar ord till just sina är ju en sak. TREVLIG VECKA, kramen damen =)