Då har det i skrivande stund snart gått exakt 14 veckor sedan min värld vändes upp och ner. Dagen då Skilla blev överkörd och dog. Det jag märker så tydligt med mig själv är hur händelsen påverkat mig. Jag är jätterädd vid vägar, och ryser när bilar kör förbi mig. Jag har alltid haft respekt för trafiken men numera är det som den gör mig förstenad. Jag hör och ser Björn framför mig precis när hon blev överkörd. Hur han hade armarna upp i luften och bara skrek: NEJ FAAAAAN! Och hur jag springer mot henne. Allt blod, och hur chauffören åker vidare först för att stanna, och Björns mosters karl som säger det är kört. Jag som bär henne i mina armar och allt blod som kommer på mig genom hennes mun. Hur jag upprepar: Kom igen Skilla du fixar detta, men hur jag efter lagt ner henne ser in i hennes ögon att hon finns inte mer. Hjärtat slog någon liten stund för att sedan dö. Hur jag bara går in och ringer mamma för att SKRIKA! Hur jag då bara skriker och bryter ihop att hon är död! Och hur hela min värld rasade under mina fötter. Hur jag kände att nu vill jag inte mera.

Resan till Anicura. Hur jag var täckt av blod. Att pussa min vän hejdå och känna hennes fortfarande varma kropp mot min. Jag ville dö där och då. Jag gav upp, ville inte mer. Människor förstod det, har fått höra efteråt att människor fruktade för mitt liv. Det med all rätt, för jag orkade inte mera jag ville inte mera. Jag gav upp, lämnade allt. Ville inte mera.

Att jag kontaktade Laila som är Skillas och Lizzlas uppfödare var verkligen det bästa jag gjort. Jag kan inte med ord beskriva den tacksamhet som finns inom mig att jag fick köpa Lizzla av Laila. Att jag fick köpa Skillas underbara lillasyster. Hon som läker mer, som fick mig att fortsätta leva. Det är också så fint att fått kontakt med Skilla och Lizzlas mamma Liljhas ägare. Att få se Liljha är vackert, mamman till mina fina älskade flickor!

Idag blir min fantastiska Lizzla 21 veckor! Varje dag känner jag sådan innerlig tacksamhet över henne. Tack! Tusen tack Lizzla för att du drar mig framåt i livet! Du ger mig livsglädje!

17 kommentarer

  1. Så fruktansvärt att förlora sin hund på det sättet. Hade en katt som blev påkörd och släpade sig hem. En granne hittade katten och min dotter ringde mig. Jag släppte allt och rusade hem från jobbet. Vilken chock det var. Ja det var nog meningen att Lizzla skulle komma in i ditt liv där och då och hon är fantastiskt.

  2. En traumatisk händelse som även om den förbleknar en aning kommer att finnas med dig alltid.
    Tack och lov så är vårt hjärta stort och det har plats till att älska många fyrbenta vänner. En ny hund ersätter inte en gammal men en ny hund kan ge otroligt stor glädje.

  3. Så fint skrivet. Ska jag vara ärlig fick jag tårar i ögonen när jag läste detta???? Sådan tur att du när det var som mörkast att du fick köpa Lizzla som hjälpt dig i sorgen efter Skilla. Ens djur är ju inte bara ett djur utan dem blir en familjemedlem.

  4. Usch, jag kan bara tänka mig hur hemskt det måste varit och så maktlös man känner sig i såna situationer. Jag är evigt tacksam för alla stunder jag får med Charlie. För några månader sen, när vi flyttstädade hos mamma, blev Charlie jätteorolig då han avskyr när man packar och sådant (förmodligen är han rädd att bli lämnad), och han rymde. Vi märkte först efter 15min att han inte var kvar i lägenheten. Han har aldrig rymt tidigare. Jag sprang ut och ropade och letade, och sen ser jag honom gå över bilvägen på vägen tillbaka. Jag får seriöst panik. Var så rädd att en bil skulle komma. Ingen bil kom och han var helt oskadd. Men jag kramade honom resten av dagen. Vägrade släppa honom.

  5. Det gör ont i mig också att läsa om det fasansfulla du har gått igenom. Det är illa nog att förlora en älskad fyrfota vän till sjukdom, men det som hände Skilla är ju fullständigt traumatiserande. Jag förstår din tacksamhet över att lilla Lizzla kom in i ditt liv. Hon är lika bedårande som sin syster<3

    1. ❤️. Jag kommer alltid bära med mig Skilla i hjärtat och andligt. Hon finns här även om jag inte ser henne. Och visst är Lizzla precis lika underbar som sin syster.

  6. Det är verkligen ett trauma så det är inte konstigt att du reagerar som du gör. Det märktes så tydligt på alla dina inlägg från då att du gav upp. Jag var också orolig för dig. Jag är glad att du fick köpa Lizzla som kunde ge dig ljus när det bara var mörkt och hopplöst.

  7. tragiskt när djur går bort i olyckor och annars djur kan verkligen hjälpa en på många sätt och är en trygg punkt för en fint att du kunde få lilla Lizzla ❤

  8. Men usch vilket trauma. ❤️ kan inte förstå med ord hur det verkade det vara men kan bara känna med dej hur hemsk det måste vart. En hund är ju ens bästa vän. Hoppas han som skörde fick riktigt dåligt samvete!

  9. Det är så hemskt, och jag kan verkligen förstå din smärta och att du gav upp. Jag känner likadant när mina djur går bort, men hittar nya krafter för att jag vet att jag måste finnas för dom andra marsvinen. Vilken tur att Lizzla kom in i ditt liv och gav dig glädje och kärlek.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma sedan 2004. Bor med min mellanpudeltik Lizzla född (230225), hon kom till min efter att hennes älskade och saknade storasyster Skilla (190919) dog framför mina ögon i en bilolycka den 15 april 2023..Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, och speciallärare i språk, läs- och skrivutveckling med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

Upptäck mer från Orsakulla mamma vid 20 - Dalaliv, finporslin & pudelliv!

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa