Visar: 1 - 4 av 4 artiklar
Sorg & saknad

28 år utan en pappa.

Idag har det gått 28 år, någonstans inom mig känns det som år som är svåra att förstå. För 28 år på den här dagen lyste solen som idag och det var lördag. För 28 år sedan på denna dagen cyklade jag till min kusin för att leka. Denna dagen för 28 år sedan skulle jag spela Bingolotto som på alla andra lördagar. Denna dag skulle dock inget vara som förut. Det ringde på dörren och prästen stod där i solljuset som lyste upp vårat trapphus. Jag ropade på mamma, och ser hennes kroppsspråk förändras. Några minuter senare skulle jag få veta, min pappa hade dött i en bilolycka mellan Våmhus och Bäcka. Vetskapen om att vi brukade bada där vid Bäcka som barn, och att jag aldrig gjort det igen får mig ibland att undra över hur det varit att åka dit?

I 28 år har jag levt utan en pappa. Minnena bleknar för varje år, ibland vet jag inte om det jag minns är dröm eller verklighet, eller återberättande som jag kommer ihåg bara för det.

Men en sak minns jag, och det är dagen han dog. 28 år har gått och det är många år för ett barn som var 9 år när hennes pappa lämnade jorden.

Högkänslighet Sorg & saknad

Dagarna som går, och ångest.

Jag har inte bloggat på några dagar. Inläggen till utmaningen är alltid tidsinställda så de räknas inte riktigt. Spenderade lördagen i Kniva, och söndagen hemma. Gårdagen och således måndagen spenderade jag på jobbet. När jag jobbat klart frågade jag min granne Jennie om hon och hennes hundar ville följa med mig och Skilla till Arkens zoo. Så dit gick vi och jag passade på att handlade hundmat då jag hade 25% rabatt där.

När jag kom hem åt jag middag, gick och la mig och har sovit oroligt. Jag fyller åt på torsdag, ljuva 37 år. Det ger mig ångest, först tänker man om det är det där andra pratar om att bli äldre. Men att åldras skrämmer mig inte, i själen är man aldrig som siffran på pappret. Men däremot skräms jag av döden och rädslan av att dagar ska gå utan att uppnå det jag drömmer om, där klämmer skon. Om två år är jag alltså 39, min pappa dog när han var 39 och skulle fylla 40. Jag vet inte men någonstans får jag känslan av att det är precis det som skapar denna livrädda ångest hos mig.

Jag tänker att livet kan vara så kort, det är så skört man kan leva ena stunden för att sedan bara dö och då år livet slut. Den saken skrämmer mig, när jag försöker förklara den tycks ingen förstå. Det handlar inte om själva åldern utan att för varje dag jag lever blir jag räddare och räddare för att döden.

Det är därför sjukdomar covid19 skrämmer mig, det är därför jag rädslan för flygresor, höjder eller djupa vatten. Jag skräms av saker Som indikerar på det korta livet. Kanske är det också värre nu när jag närmar mig tiden som pappa dog på?

Jag vill bara få leva utan dödsångest. Enda sedan mormor dog har den ett grepp om mig. När jag bad om hjälp kring hur man ska hantera saken fick jag svaret gå till kyrkan och prata med en präst. Men helt ärligt är det inte det jag behöver hjälp med, jag behöver redskapen att ta mig ur ångesten och rädslan för att dö.

Sorg & saknad

Två år av sorg och saknad, älskade mormor.

Så idag har det gått två år sedan du tog ditt sista andetag, två år sedan cancern tog dig efter några ynka månader i den hemska sjukdomen. Jag förstår inte att det är två år sedan du tog ditt sista andetag, två år sedan jag och Mattias satt där i bilen och jag körde mot Mora lasarett för att vi skulle säga adjö. Vi hann inte fram och jag tror att det var meningen så. När vi mötte Melissa där på parkeringen så var det som att jag visste att det redan var försent, i hissen upp och sedan där när vi knackade på dörren och alla dina barn var samlade. När jag såg dig ligga där i sängen, och när jag kramade om mamma. När vi tre syskon av fyra stod där och höll om mamma och grät, för vår mormor var borta. Ditt skal låg där i sängen, och jag pussade din panna sa att jag älskade dig och att vi ses igen.

När vi sa adjö där, och sedan åkte till Orsa och mamma tillsammans. Grät där allihop, av saknad till dig. När jag och Mattias tog bilen på kvällen tillbaka mot Orsa så var solen på väg att gå ner, det var den första kalla dagen den hösten och på radion pratar en man som heter Ingmar precis som din bror. Så när vi svänger ut från Orsa säger han: Jag har skrivit en jazz till min fru Barbro, som heter Barbros Jazz. Ditt namn precis där och då, till solnedgången och skymningen. Jag och Mattias tittade på varandra och jag sa det vi tänkte: Nu säger du hej då!

Man säger att tiden gör sorgen lättare, men det där är en myt. Sorgen finns alltid där, man lär sig acceptera den och leva med den. Men aldrig någonsin att den lättar. Fortfarande kan jag tänka att jag ska ringa dig, eller får för mig att berätta saker för dig. Fortfarande kan jag tänka på dig och känna hur du nuddar min hand. Du finns här, även om jag inte ser dig. Du är så saknad älskade mormor, du som var min andra mamma. Jag tänder lite ljus under din tavla idag, tavlan din pappa målade på dig som ung. Jag dricker kaffe ur Rörstrands Ostindia som du tyckte så mycket om och jag tänker på dig, saknar dig! Två år utan dig, två år av sorg och saknad. Två år som jag fortsätter att älska dig, berättar om dig, skrattar kring allt fint du låtit mig uppleva med dig!

Småbarnåren

Skriva ner något.

Dagen har flutit på även om jag önskar den flutit på, på ett annat sätt än den gjort.

Sonen sover nu, min bror var hit en sväng så vi såg lite på film med sonen, Star wars the clone. Sonen tyckte filmen var jätte bra. Min bror drog dock hem tidigare än så. Vi var på mc donalds och åt innan de också. Jag kom på att jag knappt ätit något på två dagar. Har så sjukt ont i halsen och mat känns för tillfället inte som något jag ens haft tid att tänka på. På tal om halsen så är den helt röd och svullen, så fort jag sväljer känns det som jag sväljer knivar mycket obehagligt. Imorgon kommer jag vara upptagen hela dagen som det ser ut.

Jag var upp till kyrkogården med sonen idag. Min pappa ligger begrav på hemorten men eftersom denna kyrkogård är närmast brukar jag gå dit till minneslunden ibland för att finna någon form av sinnesro. Jag satt där medans sonen tröttnade ur och ville gå hem. Men i alla fall, bara den där stilla stunden lyssnandes på fåglarna kan fylla mig med någon slags form av sinnesro. Jag behöver de, sinnesro alltså. Tankarna flyger igenom mitt huvud. Vill dock inte skriva om varför här.

Något kul att berätta har jag inte. Var ute och lekte med sonen i lekparken en stund, fotograferade massor som jag la ut på bilddagboken för en stund sen. Jag ska snart gå och sova nu. Behöver sömnen.

Stilla ock mitt stoft må glömmas
I den tysta jordens famn
Må det rum av världen glömmas
Där jag vilar utan namn

%d bloggare gillar detta: