Tog med William ner på stan en sväng, behövde uträtta lite ärenden så tog det som en stund för mig och honom. Var ganska mycket folk ute och sånt tycker jag är drygt, är mycket därför jag föredrar att handla på lovdagar mitt i veckorna eftersom folk då har en benägenhet att stanna hemma. Hela den här veckan har varit sån där vecka när jag trivts bäst i mitt eget sällskap. Jag har såna perioder, ibland har jag stort behov av att bara vara mig själv. Då är jag osocial och blir irriterad när folk ringer och vill prata om onödiga saker. Det brukar hålla sig så några dagar för att sedan bli bättre, det går visserligen i ett ganska klart mönster det här med min osociala period. Det är runt påsktider, på onsdag är det 20 år sedan pappa dog. Tjugo år, när man är nio år och förlorar sin förälder tror jag inte riktigt man har hunnit förstå känslor på samma sätt som när man är äldre. En fråga som plågat mig sedan jag blev äldre är om jag älskade pappa? Eller hur jag kände för honom, för hur jag kände har jag ingen aning om. Hur sjukt det än låter för er som förlorat föräldrar i senare skede i livet och VET hur man saknar och älskar någon så är det annorlunda för mig. Jag kan tänka på hur livet skulle sett ut om han inte klivit in i bilden där gången, om vem jag varit om han fortsatt leva. Jag känner sorg över att William aldrig får träffa sin biologiska morfar även om han har en morfar i mammas man. Men jag känner ingen sorg i det faktum att jag vuxit upp större delen av mitt liv utan en pappa. Jag kan känna sorg över att jag inte kan svara på om jag älskade pappa, och jag känner sorg över att jag har så få saker efter honom. Som fotografier, en tillhörighet vad som helst. Jag kan också känna sorg över att jag inte minns hans röst, eller kan förnimma hur han skrattade, att jag inte vet hur han talade eller vad han tyckte om.
Sånt sörjer jag, framför allt i dessa tider. Jag säger inte för den sakens skulle att jag tror att mitt liv sätt bättre ut om han levt. Jag föredrar att tänka att allt sker av en anledning och att ödet har en stor det i vad som sker. Men jag kan ändå fundera, starkt tänka kring saker om hur, vad och varför. Att jag dessutom skäms över att skriva eller tala om saken är ännu värre. Sorg är något du helst ska bära inom dig, och är inget folk orkar höra dig älta. Sorg ska endast finnas där några månader men sen är det dags för ditt liv att gå vidare. Jag som bar sorgen så tidigt tror inte jag förstod den fören mycket senare och då var det redan för sent. Här blev det dystert, men det måste få vara dystert ibland här. Det är min ventil mitt utrymme att få använda de känslor jag bär inom mig. Jag avskyr att behöva ställas till svar för mina känslor, jag har ställts till svar för dem så länge. Här är det min rätt att uttrycka mig utan att behöva be om ursäkt för det.

Idag är det Ulf dagen.Min pappa dog någon av dagarna kring sin namnsdag.Jag har dålig koll, jag var nio år gammal och solen lyste så vackert den dagen. Jag minns hur min mamma såg ut och hur hon gråtandes talade om att min pappa var död. Död betyder aldrig mera komma tillbaka.
Jag var nio år och förstod begreppet död, men jag var nio år men fantasin fanns kvar.Jag trodde pappa kanske skulle återvända i alla fall.Det gjorde han inte, bara i mina drömmar där han gång på gång ignorerade mig när jag skrek du lever, och han kallt la sin blick mot mig och sa ”jag har inga barn”, jag var nio år och förstod vad som var dröm och verklighet.Men jag trodde i min fantasivärld att han kanske ändå levde. Han var död och kom aldrig åter.Idag, imorgon eller igår är/var det 18 år sedan han krockade mot en tall och tog sitt sista andetag.En tall på Våmhusvägen, en tall mellan Våmhus och Bäcka. Bäcka där vi brukade bada, tills den dagen han inte fanns mer.
Ta hand om varandra idag, imorgon kan det vara en dag för sent.

Var jag nio år och befann mig på min pappas begravning.