Psykisk ohälsa

När man har GAD och PTSD.

Så var det sista fredagen I juni och kallt som i april. Idag regnar det och graderna ligger på max 15 berättade Google home för mig precis. Skitväder, igår var det 20 grader och sol men inte var det sommarväder enligt mig.

Ska jag känna mig nöjd är det i alla fall minst 23 grader utomhus och sol. 20 grader räknar jag till april och maj. Det gör mig inte speciellt nöjd, och heller inte solglimtar utan himlen ska vara blå och molnfri.

Igår kväll när jag låg och tittade på film, så skakade hela lägenheten, mina ljuslyktor som står på min kista skakade och jag blev rädd. Det som lät utanför var som ett stort burr, jag brukar rysa bara helikopter åker förbi här så man ser den precis vid fönster men detta… Jag började föreställa mig krigsplan eller att helikoptern fått något fel och var på väg in i huset. Fick lov att titta ut och ser då att de ställt sig klockan 21:00 med stora lastbilar och fyller på med asfalt vid sopstationen… Lastbilen var nästan inne i porten så att hela huset skakade var inte konstigt direkt.

Jag mådde dåligt oavsett, och sovit oroligt hela natten. Känt mig rädd för hemska saker som kan hända, och huvudet spelar upp film eller film.

Hur tänker man när man fyller asfalt vid lägenhetshus vid den tiden? Samt varför kunde de inte skrivit vi kommer då? På pappret vi fått som info, som egentligen varit i sämsta laget stod det dagtid. Jag anser inte att 21-22:00 på kvällen är dagtid. Funderar på att skriva till Kopparstaden för att upplysa om att vi med psykisk ohälsa kan må skit av sånt här. Men de bryr sig ju inte ändå.

Psykisk ohälsa – Att våga ta bort det som skadar.

Jag blev förbannad igår efter mitt deltagande bidrag i Elisas, Fem en fredag. Mitt svar på första frågan var att jag försöker hålla mig borta från saker som talar om allt elände i världen. Får då följande kommentar:

”Världen blir bara mer eländig om man blundar och inte har koll…”

Jag brände verkligen av. Försökte lugna mig men så såg jag att Hannas Krypin fått ungefär samma kommentar och då vill jag inte bara hålla tyst.

Att vara så uppe i sitt eget arsel att man uttalar sig kring att folk blundar för nyheter är så sjukt i sig. Man har ingen aning om varför människor väljer att inte leva i nyhetsflöde.

Jag började sålla bort nyheter när kriget i Syrien var på sin spets. Det var terrorattacker så ofta, även det i Stockholm och jag hade panik. Under denna period gick jag rakt in i psykisk ohälsa och utvecklade ångest för att åka kollektivt. Från att aldrig haft några som helst rädslor kring att åka buss, till att känna att alla på bussen skulle döda mig.

Jag började se lastbilar som potentiella dödsmaskiner och slutade göra saker. Utöver det fick jag också blodbrist kan tilläggas, varför vet jag inte. Gick rakt in i ätstöringen och blev sjuk! Någonstans här började jag försöka undvika nyheter för jag insåg att jag kunde sitta i TIMMAR och läsa på om olika tragedier.

Så kom pandemin, jag kastade mig då återigen in i nyheter och blev riktigt dålig i min psykiska ohälsa igen. Slutade umgås med människor, tvättade händerna och vägrade mer eller mindre att handla mat. Fick behandling för ätstörningar med dagvård och var livrädd varje minut.

Jag har varit fast ett bra tag sedan dess, så fär någon månad sedan med allt kring Trump, Putin, kriget i Israel och Palestina, samt framförallt skolattacken i Örebro, dödsfallen i min närhet bland bil och lastbil, insåg jag återigen.

Jag mår inte bra av detta!

När jag åker till jobbet och tänker tankar som att, detta är nog min sista resa. Eller när jag hör sjukhushelikoptern och tror att det kanske är ett krigsplan som ska bomba platsen runt mig. Eller när jag går på jobbet och tänker var ska jag gömma mig om någon kommer hit och skjuter? Då lever jag inte längre ett liv där jag får må bra! Jag lever ett liv i skräck!

Jag har diagnosen PTSD, jag är högkänslig och har en känslighet inom mig. Att jag då väljer att undvika nyheterna för att må bra är ett val jag gör för MIG. Världen blir inte bättre av att jag håller koll på den, men mitt liv blir ett elände när jag gör det. Så innan du kommenterar något kring att jag skulle medföra mer elände till världen för att jag inte orkar med nyhetsflöde. Borde du kliva ner från dina höga hästar och fundera ett varv till, människor gör olika saker för att överleva. Det ena är inte mer rätt än något annat.

Att leva med ett huvud av PTSD och GAD.

Det blev en vecka när jag knappt bloggat alls. På måndagen var jag ganska slut och trött efter jobbet, vi hängde ute hos Björn tog en lättare promenerad men sedan bara tog vi det lugnt. Så kom tisdagen, snön vräkte ner och jag var lite halvlåg redan på förmiddagen. Anledningen var alla dödsfall kopplade till bilolyckor som varit på sista tider, dels här i Falun men blev även väldigt berörd av en ung tjej som var fodervärd åt en av min uppfödare Lailas hundvalpar. Tjejen som blev tjugoåtta år dog när bilen frontalkrockade med en annan, valpen låg i sin bur i bilen och klarade sig mirakulöst utan en enda skada. Tjejen så ung lämnade efter sig två små barn, på 8 och 6 år! Det där slet tag i bröstet på mig något enormt, jag tänkte på allt med min biologiska pappa som dog när jag var 9 år av samma skäl. En bilolycka, med dödlig utgång.

Tänker också på valpen som behövde se sin älskade ägare dö. Det verkar som valpen mår bra trots allt och är trygg, och åker i bilen utan problem. Jag har kontakt med min uppfödare och vet därför om allt detta.

Den saken berörde mig alltså rejält, det blev inte bättre av att två veckor innan hade en annan kvinna runt 40 år också dött i en bilolycka här i Falun och även hon har jag fått höra (kan ha fel) hade småbarn hemma. Det sliter sönder mig från insidan!

Det här i kombination med att jag redan idag tycker det är läskigt att köra bil, det finns nämligen en anledning till att jag trots mitt B-körkort endast väljer att köra automat får sådan otrolig rädsla för bilolyckor.

Så när jag åker hem i snöyran på tisdagen, hämtar upp min bror och Lizzla för att åka till PMU där min bror skulle handla en sak hör om någon pågående händelse på radion blir osäker på vad det är. Det blev jag så klart varse hemma. Jag slog nämligen av radion i bilen då pulsen ökade, men hemma ja då kom det fram. Skolskjutning i Örebro, alltså pågående dåligt våld med inlåsning. Allt det där som finns i mitt huvud så gott som varje dag… Det första jag gör på alla nya platser är att ha koll på möjligheter till skydd. Vid brand var springer jag då? Om någon börjar skjuta vilka möbler kan jag blocka dörren med för inrymning då.

Så har det hänt igen och hatet mellan människor som misstror en den ena eller den andra. Människor som fokuserar mer på den som utfört denna vidriga handling istället för offrensanhöriga, och de offer som var där med klarat sig. Människor som riskerar samma helvete som jag i huvudet med konstant rädsla. Att leva med rädslan för att något ska hända 24/7 där kontroll är det bästa jag har. Att ha kontroll skapar lugn, och jag är därför den perfekta personen när kriser uppstår eftersom jag så agerar lugnt och vet precis vad jag praktiskt ska göra.

Men som sedan alla andra dagar på året är livrädd och måste tänka igen varje liten sak jag gör. Som kan dra slutsatser efter att statistiken som oftast talar sitt tydliga språk, och som gör att jag redan innan det händer eller konstaterats vet vad som kommer sägas. Jag förbereder mig, för att slippa chocken och rädslan, men får istället en hel del nedstämdhet av saken.

Jag blir också ännu mera nedstämd av att läsa hatet som florerar mellan människor, inte hat kring handlingen utan hatet över att se sig själv som jag har alla emot mig. Det speglar så den värld vi lever i, med egocentrisk tänk kring bara jag och mitt. Att vara arg på andra för de inte gör något, medan man själv klappar sig på axeln för att man minsann går och röstar en gång vart fjärde år. Men resten av tiden gnäller över vad: ”Samhället borde” och ”det är … fel”, istället för sitt granska sig själv och ställa frågan kan jag engagera mig i något? Kan jag bli aktiv i någon förening som kan hjälpa till att förebygga? Föreningslivet skriker efter folk, det är alldeles gratis att ge av sin tid istället för att gnälla skiten ur sig över vad samhället borde, men som alla vet inte gör.

Det kostar ingenting att vara vänlig. Det konstar ingenting att delta ideellt inom olika föreningar. Det kostar ingenting att bjuda in till samtal med dina medmänniska. Det kostar ingenting att skratta, det kostar ingenting att ge kärlek till andra istället för hat. Det kostar inget att berömma någon för deras prestationer, djur, frisyr, sättet att vara på. MEN det kan påverka en människas attityd och handlingar på vägen.

Vi lämnar våra fotsteg i sanden på denna jord för ett kort tag, när vinden eller vattnet kommer försvinner våra fotspår. Försök lämna kvar saker på jorden som medför att du blir ihågkommen på ett sätt där andra kommer tänka fina tankar om dig. Bli inte bara något som försvann, bli någon som stannar kvar i andras hjärtan.

En fågel bakom galler, kommer inte flyga fritt.

Under flera år har jag känt mig instängd. Fast och olycklig, som att jag saknat förmågan att andas. Som att varje dag varit en evig plåga och det enda jag drömt om är frihet. Det har känts som osynliga galler runt min kropp, och vissa dagar har livet varit olidligt. Jag har försökt tänka att saker är bra, och till sist förblindat mig med att detta är nog vad andra menar är bra.

Jag har till slut bara känt att detta nog är livet tills nu i augusti och förändringen blev så påtaglig.

Jag önskade att en älg skulle kliva ut på vägen.

Jag hade en arbetsplats för några år sedan, där jag dagligen önskade att en älg skulle kliva ut på vägen och det skulle uppstå en krock. Inte så att jag dog, men tillräckligt för att skada mig så jag skulle bli sjukskriven för en längre tid. Bara det där är helt sjukt inser jag nu, men där och då kändes det som den enda vägen ut. Att en älg skulle kliva ut på vägen och att en väg ut skulle öppna sig.

Jag klev djupare ner i ätstörning och psykisk ohälsa och mådde dåligt. Försökte andas men det kändes som jag krävdes. Att taket pressade mig mot golvet.

Under alla år har det funnits människor som fått mig glad, och som jag längtat efter att träffa. Det handlar inte om dem.

Det blev vägar ut, men det blev ändå inte bättre. Kanske för att jag där kapitulerat och trodde att det här var det normala. Där min livsglädje inte skulle finnas, och att det skulle kännas tungt att gå upp på morgonen, tungt att ta sig igenom dagen, och meningen vara att jag skulle vara trött när jag väl kom hem. Under alla år har det funnits människor som fått mig glad, och som jag längtat efter att träffa. Personer som jag blir glad av att se och gärna träffar nu efteråt. Så det har aldrig handlat om dessa personer, utan någonting annat.

Till sist var detta bara normalt. Tills i augusti, och denna höst. När jag börjat på en arbetsplats som funderar. Där jag känner att jag kan jobba meningsfullt och får göra det jag är bra på. Där jag känner att jag får arbeta med mina kunskaper och inte vad man tycker att jag borde göra. Där jag känner mig meningsfull och mina arbetsuppgifter är meningsfulla.

Helt plötsligt så åker jag till jobbet och känner att jobbet ger energi, istället för att ta energi. Jag orkar nu ha aktiviteter efter jobbet, och skrattar och känner mig levande igen.

Jag har varit en fågel som försökt flyga innanför galler under flera år. Som till sist trodde att flyga var att ta mig från galler till galler. Tills nu när någon öppnat buren och jag kan flyga fritt. Jag är fri, och jag mår bra av det.

Äntligen känns saker bra, det är en befriande känsla. Jag är fri! Jag lever!

Promenad och ett försvunnet paket.

Jahapp då var mitt paket från CDON på vifft och som vanligt var det Early bird. Eller det är inte Early birds fel, men alla butiker som är anslutna till det företaget får för sig att byta tillbaka till min gamla adress. Jag flyttade hit 2020, det är huset bredvid och av någon konstig anledning verkar de företagen tro att jag fyllt i fel? Och byter tillbaka till 34 där jag bodde förut. Det här medför att paketen inte levereras till huset bredvid del vill säga 32, och jag blir utan. Nu skulle de i alla fall lämna över till Bring men det lär väl ta sin tid antar jag. Suck för den saken!

En annan suck för mig, var att jag hittat en person som ville vara hundvakt åt Lizzla. Personen och jag skulle ses idag, men nu hade de dödsfall i familjen och ja nu är jag tillbaka på ruta ett igen. (Beklagar verkligen detta, och förstår personen precis.) Jag har ju haft hundvaktsbyte men den personen kommer arbeta andra tider i höst vilket medför att vi jobbar samma dagar ibland. Blir suck för mig, eftersom jag måste leta runt från ruta ett och livet är ju så här. Allt löser såg så klart, det gör det alltid men det är stressigt för en människa som mig som ogillar att inte ha saker planerade. Är absolut inte upprörd på någonting, det vill jag verkligen vara tydlig med. Men blir suck i huvudet eftersom jag blir uppstressad av sånt här. Jag blir uppstressad av allt som inte går att ha kontroll över. Kände även suck för MPOX som vi nu har första fallet av i Sverige. Jag är livrädd för sjukdomar, och ja där igen suck eftersom min ångest ökar markant.

Jag kommer nog alltid vara en orolig människa, orolig för allt. Skitjobbigt, och det medför en suck. Suck för att jag inte kan ta det lugn och bara lita på att allt blir bra.

Men för att berätta något positivt och inte helt gå ner mig, så känns första veckan på jobbet tipp topp! Det här kommer bli bra, om allt är precis som det känns just nu. Jag tror det, något känns verkligen rätt.

Att bära på livslånga trauman.

Idag vaknade jag av att vara trött. Jag har mina perioder när hjärnan behöver återhämtning, idag verkar det vara en sådan dag. Det är skönt då att veta att en helg väntar och att jag får tid för mig och mitt. Att jag kan ta promenader med Lizzla i skogen, eller bara vara några dagar. Utan att huvudet ska processa allt och ingenting.

När min hjärna full av trauma hamnar i spinn-on länge så ger den sig inte. Den befinner sig i någon fas där den går på högvarv och gör att jag inte släpper något. Jag övertänker allt, tar åt mig av petitesser och grubblar över saker som hänt för 20-30 år sedan.  Beskyller mig själv för saker, och tänker att: Det är något fel på mig… Jag vet varför det blir så här, år av behandlingar har gett mig svaren. Jag vet att ätstörningen knackar på när jag kommer in i spinn-on eftersom den är sekundär numera och inte primär. Ätstörningen är ju min elaka polare som ger mig energi och självförakt genom svält i några månader, för att sedan lämna mig med gollum och konstiga tankar. Jag kämpar emot den just nu, att inte ta till den saken. Den leder mig inte framåt, utan ännu längre bakåt.

Då kommer barnet i mig fram istället. Barnet som känner sig granskad och dålig, barnet inom mig. Barnet som inte ser sig själv som en bluff i alla sammanhang. Som tror bubblan spricker när som helst.

Idag har jag en nedåt dag, imorgon kan den vara uppåt igen. Berg och dalbana, så får jag ha det. Trauman, minnen från det förflutna som satt sina spår. En del av min historia, en del av det jag kallar för livet.

14 veckor utan Skilla, och Lizzla 21 veckor.

Då har det i skrivande stund snart gått exakt 14 veckor sedan min värld vändes upp och ner. Dagen då Skilla blev överkörd och dog. Det jag märker så tydligt med mig själv är hur händelsen påverkat mig. Jag är jätterädd vid vägar, och ryser när bilar kör förbi mig. Jag har alltid haft respekt för trafiken men numera är det som den gör mig förstenad. Jag hör och ser Björn framför mig precis när hon blev överkörd. Hur han hade armarna upp i luften och bara skrek: NEJ FAAAAAN! Och hur jag springer mot henne. Allt blod, och hur chauffören åker vidare först för att stanna, och Björns mosters karl som säger det är kört. Jag som bär henne i mina armar och allt blod som kommer på mig genom hennes mun. Hur jag upprepar: Kom igen Skilla du fixar detta, men hur jag efter lagt ner henne ser in i hennes ögon att hon finns inte mer. Hjärtat slog någon liten stund för att sedan dö. Hur jag bara går in och ringer mamma för att SKRIKA! Hur jag då bara skriker och bryter ihop att hon är död! Och hur hela min värld rasade under mina fötter. Hur jag kände att nu vill jag inte mera.

Resan till Anicura. Hur jag var täckt av blod. Att pussa min vän hejdå och känna hennes fortfarande varma kropp mot min. Jag ville dö där och då. Jag gav upp, ville inte mer. Människor förstod det, har fått höra efteråt att människor fruktade för mitt liv. Det med all rätt, för jag orkade inte mera jag ville inte mera. Jag gav upp, lämnade allt. Ville inte mera.

Att jag kontaktade Laila som är Skillas och Lizzlas uppfödare var verkligen det bästa jag gjort. Jag kan inte med ord beskriva den tacksamhet som finns inom mig att jag fick köpa Lizzla av Laila. Att jag fick köpa Skillas underbara lillasyster. Hon som läker mer, som fick mig att fortsätta leva. Det är också så fint att fått kontakt med Skilla och Lizzlas mamma Liljhas ägare. Att få se Liljha är vackert, mamman till mina fina älskade flickor!

Idag blir min fantastiska Lizzla 21 veckor! Varje dag känner jag sådan innerlig tacksamhet över henne. Tack! Tusen tack Lizzla för att du drar mig framåt i livet! Du ger mig livsglädje!

Psykisk ohälsa & ätstörning: Att säga ja till livet.

Under så många år har jag mått dåligt. Jag har instinktivt sagt nej till livet, och allt jag velat göra har jag ändå inte gjort. Absolut jag har utbildat mig, fått barn, har jobb och allt sådant. Men det där andra, i livet där prioritet legat på mig har aldrig funnits.

Jag har sedan ätstörningen satte klorna i mig vid 12 års ålder helt slutat med allt. Den psykiska ohälsan började någon gång runt samma tid, jag minns mig ligga i sängen vid tolv års ålder och önska att jag inte levde. Strax efter detta kom ätstörningen som den bästa vän jag kunde ha.

Ätstörningen har isolerat mig sedan dess, som tonåring kunde jag tysta den med alkohol och fester. När jag blev mamma kunde jag tysta ner den något genom prestationer. Men den har ju alltid funnits där ändå, berättat för mig konstant i 27 år att det enda värde jag har sitter i siffrorna på vågen. Och varje matbit jag tar ger mig värdet av människa i form av avsaknad av karaktär.

Flera år av terapi, ätstörningsbehandling och ändå fast här. Tills Skilla dog i bilolyckan, och jag köpte Lizzla en vecka senare helt med känslan av att: ”Ska jag överleva måste jag göra detta.” Jag har sagt det så många gånger att Skilla kom in i mitt liv för att lära mig leva, hon fick ut mig och fick mig att ta tag i ätstörningen på riktigt. Någon timme innan hon dog, hörde jag: ”Av jord är du kommen, av jord ska du åter bli” i mitt huvud. Jag förstod det inte då, men timmen efter var hon död. Hon var min ängel sänd ner på jorden för att hjälpa mig, hennes uppdrag var över och hon gav mig sin lillasyster Lizzla. Jag är helt övertygad om att det var så.

Med den saken i huvudet har jag nu valt livet. Det jag vill göra kommer det inte längre vara någon tvekan inför. Jag bokade in oss på valpkurs via Brukshundsklubben som igår hade sista träffen. Jag kommer fortsätta med vardagslydnad och sedan vidare på fler kurser.

Jag har anmält mig att gå Alphakurs på Lugnetkyrkan i september. Jag har sedan Skilla dog gått till en pastor i kyrkan som hjälpt mig i massor. Jag har tidigare aldrig varit till någon kyrka, men behövde verkligen göra detta. Pastorer arbetar med själavård som en sa till mig, och det är där jaf behöver vården. Tyvärr är jag ganska besviken på psykriatrin och ätstörningsbehandlingen efter de bara släpper en utan att ens inre fått läka.

Utöver detta har jag även ställt mig på väntelista för att börja rida. Ja du läste rätt! Jag har sedan barndomen önskat att jag kunde få rida, och nu har jag sökt plats på vuxengrupp för nybörjare!

Jag väljer att leva nu, tack Skilla för det. Du lyckades med ditt uppdrag att få mig ut i världen och våga göra saker! Våga lita på mig och mina drömmar. Tack även till lilla Lizzla som kom till mig för att sprida glädje!

Tre veckor utan Skilla, två veckor med Lizzla & att viljan att sluta leva.

Tre veckor sedan ditt liv slocknade Skilla. Tre veckor av sorg och saknad. Det blev lite lättare när du kom hem förra fredagen. Jag säger godmorgon till dig varje dag, lyssnade på en medial som sa att varje gång vi tänker på ett djur som lämnat oss är djuret där med oss. Det kändes fint eftersom jag tänker på dig Skilla. Då är du här älskade underbara vän!

Under veckorna två har också lilla Lizzla bott här, en riktig glädjespridare med full fart och massor av bus. Hon som sover på mig varje natt och tittar med sina kloka ögon på mig precis som hennes storasyster Skilla gjorde.

Terapeuten jag går hos på psykriatrimottagningen sa att man inte rekommenderar människor som varit med om det jsg varit att skaffa ett nytt liv så fort, men jag sa att detta var rätt. Hade jag inte skaffat lilla Lizzla tror jag inte att dessa rader skulle blivit skrivna idag.

Jag har aldrig velat ta mitt liv, men när Skilla dog där för tre veckor sedan ville jag inte leva längre. Jag ville inget mer, kroppen gav upp den orkade inte mera. Hjärnan sa att jag skiter i livet nu. Jag gick vid ett övergångsställe och tänkte att: ”om bilen som stannar nu bara skulle köra på, så hade det varit skönt. Livet skulle vara slut då.” Om inte jag skaffat Lizzla hade jag inte orkat mera, hon ger mig styrkan att leva vidare. Det känns fint!

Skilla och Lizzla är två olika individer som jag älskar något innerligt båda två, jag ser Lizzlas personlighet och påminner mig om Skillas. Ni är älskade båda två!

En dag som känns i hjärtat.

Jag har känslor som liksom bultar från insidan och utåt. Jag skulle vilja skriva så mycket mer men det går inte. En dag kanske, men inte nu. Det här I kombination med att jag har stort behov av att skriva av mig medför krockar i livet. Visst jag kan absolut berätta enskilt men inte öppet, men det blir ändå inte helt enkelt för mig.

Därav blir bloggen så mycket mer opersonlig mot tidigare. För att jag inte kan berätta på samma sätt. Usch det blir som att jag talar i gåtor.

Ni vet det där med att vindarna vänder, eller vågorna drar tillbaka. Bakom horisonten skiftar molnen och efter regn kommer solsken? Jag har under många år försökt att tänka att, det är nog så, men nu har jag börjat tappa hoppet på det helt. Jag verkar inte alls få uppleva solen efter regnet utan mitt liv verkar vara dömnt att gå i detta eviga regnväder år ut, och år in.

Jag vill inte ha något salt i såren med en berättelse från någon annans liv att: ”Min erfarenhet är att allt blir bra till slut” för jag vet att ni andra har den erfarenheten! Det är ingen hemlighet! Jag det skulle aldrig gjorts dikter, sånger eller citat om det inte var så för de flesta. Men jag och några med mig är dömda till att aldrig få uppleva det just du får med solsken efter regnet.

Har du sett filmen: Den gröna milen? När han den dödsdömde fången som är oskyldigt anklagad säger:

Im tired boss. Mostly Im tired of people being ugly to each other

Precis den tröttheten känner jag, rakt in i huvudet och rakt in i själen. Jag är trött! Så himla trött. För att orka med måste man också få någon form av tid för återhämtning och glädje, man kan inte hela tiden behöva dras ner i vattnet. Vem orkar det? Sedan 2015 har mitt liv bara låtit mig kämpa, år ut och år in. Är det verkligen så mycket begärt med bara lite lugn? Inget kämpande? Bara ett förbannat lugnt och ro!

Jag tänker varje dag numera att: Förtjänar inte jag att vara glad? Är det verkligen så jag ska behöva känna? Att jag inte förtjänar att vara glad, att ha en inre tanke kring att en högre makt inte unnar mig att bara få vara?

Tankar en midnatt i mars.

We use cookies to personalise content and ads, to provide social media features and to analyse our traffic. We also share information about your use of our site with our social media, advertising and analytics partners. View more
Cookies settings
Accept
Privacy & Cookie policy
Privacy & Cookies policy
Cookie name Active

Vem är jag.

Min webbplatsadress är: https://www.saramadeleine.se.

Vilka personuppgifter samlar jag in och varför jag samlar in dem

Kommentarer

När besökare lämnar kommentarer på webbplatsen samlar jag in de uppgifter som visas i kommentarsformuläret samt besökarens ip-adress och user agent-sträng som hjälp för detektering av skräpmeddelanden. En anonymiserad sträng som skapats utifrån din e-postadress (även kallat hash-värde) kan komma att sändas till tjänsten Gravatar för att avgöra om du finns registrerad där. Integritetspolicyn för tjänsten Gravatar finns på https://automattic.com/privacy/. När din kommentar har godkänts kommer din profilbild att visas publikt tillsammans med din kommentar.

Media

Om du laddar upp bilder till webbplatsen bör du undvika att ladda upp bilder där EXIF-data inkluderar data från GPS-lokalisering. Besökare till webbplatsen kan ladda ned och ta fram alla positioneringsuppgifter från bilder på webbplatsen.

Kontaktformulär

Cookie-filer

Om du lämnar en kommentar på vår webbplats kan du välja att spara ditt namn, din e-postadress och webbplatsadress i cookie-filer. Detta är för din bekvämlighet för att du inte ska behöva fylla i dessa uppgifter igen nästa gång du skriver en kommentar. Dessa cookie-filer gäller i ett år. Om du har ett konto och loggar in på denna webbplats kommer vi att skapa en tillfällig cookie-fil för att kontrollera om din webbläsare accepterar cookie-filer. Denna cookie-fil innehåller ingen personligt identifierbar information och försvinner när du stänger din webbläsare. När du loggar in kommer vi dessutom att skapa flera cookie-filer för att spara information om din inloggning och dina val för utformning av skärmlayouten. Cookie-filer för inloggning gäller i två dagar och cookie-filer för layoutval gäller i ett år. Om du kryssar i ”Kom ihåg mig” kommer din cookie att finnas kvar i två veckor. Om du loggar ut från ditt konto kommer cookie-filerna för inloggning att tas bort. Om du redigerar eller publicerar en artikel kommer en extra cookie-fil att sparas i din webbläsare. Denna cookie-fil innehåller inga personuppgifter utan anger endast inläggs-ID för den artikel du just redigerade. Den gäller under 1 dygn.

Inbäddad innehåll från andra webbplatser

Artiklar på denna webbplats kan innehålla inbäddat innehåll (exempelvis videoklipp, bilder, artiklar o.s.v.). Inbäddat innehåll från andra webbplatser beter sig precis på samma sätt som om besökaren har besökt den andra webbplatsen. Dessa webbplatser kan samla in uppgifter om dig, använda cookie-filer, bädda in ytterligare spårning från tredje part och övervaka din interaktion med sagda inbäddade innehåll, inklusive spårning av din interaktion med detta inbäddade innehåll om du har ett konto och är inloggad på webbplatsen i fråga.

Analys

Vilka jag delar dina data med

Hur länge jag behåller dina uppgifter

Om du skriver en kommentar kommer kommentaren och dess metadata att sparas utan tidsgräns. Anledningen till detta är att jag behöver kunna hitta och godkänna uppföljningskommentarer automatiskt och inte lägga dem i kö för granskning. För användare som registrerar sig på er webbplats (om sådana finns) sparar jag även de personuppgifter de anger i sin användarprofil. Alla användare kan se, redigera eller radera sina personuppgifter när som helst (med undantaget att de inte kan ändra sitt användarnamn). Även webbplatsens administratörer kan se och redigera denna information.

Vilka rättigheter du har över dina data

Om du har ett konto eller har skrivit några kommentarer på denna webbplats kan du begära en exportfil med de personuppgifter vi har om dig, inklusive alla uppgifter du har gett oss. Du kan också begära att vi tar bort alla personuppgifter vi har om dig. Detta omfattar inte eventuella uppgifter som vi är tvungna att spara av administrativa, legala eller säkerhetsändamål.

Vart skickar jag dina uppgifter

Kommentarer från besökare kanske kontrolleras via en automatiserad tjänst för detektering av skräppost.

Din kontaktinformation

Ytterligare information

Hur vi skyddar din information

Vilka procedurer vi har för dataläckor

Från vilka utomstående parter vi tar emot data

Vilket automatiserat beslutsfattande och/eller profilskapande vi gör med våra användaruppgifter

Branschkrav om delgivning av information

Save settings
Cookies settings