Visar: 1 - 9 av 9 artiklar
Ätstörningar Högkänslighet

Det är fredag, och känslor är överallt.

Så det är fredag. Jag ligger fortfarande kvar i sängen. Något jag tror mig behöva så här när jag mår som jag gör.

William drog precis till skolan. Skilla sover och jag drömmer helt märkliga saker just nu. Upplever ibland att drömmar blir väldigt starka när man inte mår tipp topp. Känner du igen den saken?

Dagen har inget inplanerat förutom att försöka vara så lugn jag bara kan. På måndag kommer jag jobba 25% i och med sjukskrivningen jag har. Antar att det blir rätt bra i alla fall, en mjukstart när jag inte mår hundra.

Ätstörningar Författarens egna ord. Högkänslighet

Att leva som osynlig I en synlig värld.

I fredags var jag till psykologen på Dala ABC. Jag gjorde ett test där kring PTSD och läste i journalen efteråt att jag fick 65 i poäng och utifrån att psykologen skulle skriva en remiss, misstänker jag att det är PTSD jag har. Det stod även något om att jag har selektiv ätstöring. Tidigare ospecificerad, antar att det är för att jag använder ätstörningen som medicin mot ångesten. Jag är hellre hungrig än går runt och har ångest.

Berättade att jag inte aldrig ser mig själv ha att värde som människa. Jag kan alltid ersättas och är totalt osynlig. Det är ingen som märker av mig, eller det jag gör eller gjort. Kan ge ett exempel jag var med om för några år sedan. En äldre man ramlar på cykeln, Ingen och jag menar verkligen bokstavligen Ingen bryr sig. Medan jag skyndar mig dit, frågar hur det är och försöker hjälpa honom. Då kommer dem, folk från alla håll och kanter och ska hjälpa mannen. De puttar bort mig som backar. Mannen tackar alla men jag, som var där först? Mig ser han inte utan istället står folk där och tar på sig äran efteråt. Jag backar och går…

Samma sak är det att sitta på fester, alla pratar med varandra och jag sitter där osynlig. Jag tittar på min vidriga tallrik eller dricker mitt glas vin, jag finns men syns inte. Jag kan göra det där lilla extra, men ingen ser att jag gjort det. Jag begär inte att folk ska se mig, men ibland suger det så mycket ur mig att jag beslutar mig för att dra mig undan. Jag vill inte stå i centrum, men jag vill heller inte vara osynlig.

Det är kanske delvis är därför jag älskar att vara hemma och ifred. Att slippa finnas med i det där stora sammanhanget. Alla som klagar på det skadliga ensamarbetet vet de verkligen att sådant skadar alla? För mig är det snarare så att distansjobb de få gånger vi fått det, har gjort mig ännu mer effektiv och glad. Jag har sluppit känna och se allt hela tiden. Kunnat koncentrerat mig på jobbet och mått bra. För mig är det snarare skadligt med icke ensamarbete. Vi talar om att alla är olika, ändå ska vi vara lika och tycka och tänka på samma sätt. Någon säger att: så här ska det vara och alla andra lyssnar.

Det är därför jag känner mig så osynlig, för att jag avviker från det där normala jag sitter inte och syns och hörs hela tiden. Jag orkar inte vara social 24/7, jag tycker om att klara mig själv. Då blir du osynlig, och en obehaglig person som inte ställer sig i ledet och följer tåget på dess raka spår.

Ätstörningar Ett dalaliv Fika & måltider Hälsa & motion Skilla vår mellanpudel Tipspromenad

Kräftskiva, en mjölkpall & en tipspromenad.

I lördags stod det kräftskiva på agendan. Det var jag, Björn och William, Williams farfar och hans sambo. Williams farmor och hennes karl, samt Emma som är Williams faster som åt gott och hade det trevligt ihop. I regnet som öste ner, men vad gjorde det? Maten var god och vi hade en härlig stämning. Det var första tillfället på flera veckor som jag var byxor och långärmad tröja. Nu börjar sannerligen hösten här i Dalarna.

William och Björn har byggt en mjölkpall. Igår var den klar, på den satte de en motor som varit på en av Björns gamla raggarbilar som numera inte finns kvar. Det blev plantering av blommor i den, lite rolig idé och fint blev det också. Skilla fick sitta bredvid som en associerar.

Björn höll i tipspromenaden i Kniva igår, jag hade gjort barnfrågorna men visste inte de för vuxna. Så tanken var att jag skulle gå runt. William skulle sätta upp frågorna efter vägen. Hinner precis börja gå när han ringer i panik och vill ha hjälp så fick stressa igenom tipspromenaden och hann därmed inte svara på en endaste fråga. Men ja sådant är livet. Så istället fick jag och Skilla hålla sällskap med Björn ett tag efteråt, vi åt sedan middag hos Björn på kvällen.

Vid 23:00 lyckades jag med den stora bedriften att norpa åt mig den nyaste muminmuggen som är för mumindagen. Lyckan var TOTAL jag och LillafrokenHurtig (besök hennes fina blogg, hon har precis gift sig) hade pratat innan om att försöka beställa två ifall någon av oss inte lyckades få en. Men vi båda fick tag på som tur var, så det väntas alltså två muggar för mig. Eftersom dessa endast säljs i begränsat antal och kommer gå för runt 1000 lappen på Tradera känns det bra med en reserv mugg. Såg att jättemånga inte ens fått någon.

Kanske ska tillägga att jag i mående inte är i tipp topp. Jag kommer vara hemma från jobbet tisdag-måndag då jag ska på läkarbesök. Har ju som tidigare skrivit fått veta att jag troligen har PTSD som skall behandlas och många minnen gör att jag mår otroligt dåligt vissa dagar. Det pendlar rejält, men då vet ni.

Ätstörningar

Ätstörningar, trauma och känslor.

Jag har fått i uppdrag att börja känna. Att inte bara tänka utan känna, en del i min ätstörningsbehandling. Psykologen frågade mig vad jag känner, och jag kunde inte svara henne på det. Jag kan absolut tänka saker och tänker för mycket. Men känna? Jag har en oförmåga att känna! Hon skrev upp alla känslor människor har, jag tror det var 9? Av dessa 9 känner jag två, glädje och förvåning. Allt annat känner jag inte, trycker undan och hon trodde därmed det kanske är vad som ger mig ångest men även i sin tur min ätstörning. Jag behandlar min ångest med ätstörningen och nu? Nu är nästan alla redskap för ångesten borta och det är skrämmande och svårt.

För mig innebär det mitt sista redskap, svälten. Jag svälter mig och vågar knappt äta. Det går med andra, men ensam? Då äter jag inte alls, istället mår jag bra av att känna hungern och den motar bort ångesten. Det är läskigt, men jag vet inget annat, jag vill inte falla ihop. Det är som att Pandoras ask öppnats och saker väller ur mig. Känslor, minnen och allmänna känslor av äckel. Minnen jag förträngt som skapar flashbacks och ledsamhet, sorg och skräck.

Jag ska alltså befinna mig i detta, men det i sin tur medför att jag inte äter. Jag rädslan för allt, något måste jag ju ta mig för i skräcken. Psykologen sa att:

Om man är med om lika många trauman som du varit, är det inte ovanligt att stänga av känslor.

Där sitter jag alltså nu, i en våg av trauman som jag ska genomlida och känna. Jag tänker inte klart, jag vet ingenting. Bara att inombords flyger känslor jag inte orkat känna på många år. Det gör ont och jag drunknar bit för bit!

Ätstörningar

Ätstörning: Insikt, mående & klarhet.

Det intressanta med kommentarerna jag får av att skriva om att ha ätstörning som vuxen är hur lätt vissa tycks tro att det är att bli frisk. Jag antar att det handlar om att när det kommer till barn och ungdomar med sjukdomen som går behandling så får de hjälp, blir friska och “släpps fria“. De återgår till att äta som innan ätstörningen och någonstans ser världen på saken som att det var ett lätt sätt att bli friska.

Riktigt så funkar det ju inte, även unga hamnar lätt tillbaka i samma mönster igen även om det kanske inte är lika synligt alla gånger.

Men jag skriver främst om att vara vuxen med ätstöringar och de kommentarer jag får är så intressanta. Bland annat har jag fått höra nu när jag mår som sämst: Jag trodde du skulle må bättre av behandlingen och bli frisk! Inte sämre! Samt: Hur var det innan ätstörningen? Dessa två frågor/kommentarer har jag funderat på i några dagar nu och tänkte besvara utifrån mig själv.

Varför mår jag inte bättre av behandlingen?

För mig är detta ett tecken på att jag äntligen håller på att bli frisk. Förra gången jag gick behandling (2019) så var jag på det som kallas för dagvård en dag i veckan. Det var gruppsamtal och gruppövningar, och även om jag åt efter matschema så var jag lågt ifrån frisk. Jag gick med mantrat att: “Jag inbillar mig bara, jag är inte sjuk.” eller att alla andra var i värre skick än mig själv. Ansåg inte att jag hade rätt till behandlingen, och trodde hela tiden att de skulle kicka ut mig från Dala ABC.

Jag märkte dock redan förra våren när covid19 kom att detta är ohållbart, ett år efter behandlingen så var jag återigen i samma mönster. Vaknade på nätterna för att gå upp och väga mig, ville ta långa promenader av fel syfte. Hade helt tappat matrutiner, tänkte på vikten 24/7 och ifrågasatte återigen min karaktär och mig själv som person. Så jag gjorde en egen anmälan för att skrivas in på Dala ABC och ätstörningsbehandling igen. Denna gång fick jag komma till en psykolog som genast såg min problematik. Jag har sedan gått hos en näringsfysiolog sedan i januari, samt nyligen en arbetsterapeut och nu senast fått psykologmöte. Samtliga hjälper mig på olika sätt, denna gång har jag dock verkligen till skillnad från förra gången börjat förstå att: jag är värd behandlingen. Och framförallt börjat förstå sedan ungefär tre veckor att jag är sjuk! Det har fått mig att må sämre, för innan har jag haft som två röster inombords. Den logiska som förstått att det jag gör: inte är normalt! Men också min lilla ätstöringsdjävul som sagt att: “Du bara inbillar dig. Allt detta är normalt! Håll kvar vid mig!” Denna insikt har fått mig helt ur spel, och därav gråter jag mycket. Är uppstressad, rädd och osäker! Jag är inne på okänd mark och mår därav sämre.

Min läkare på vårdcentralen sa i höstas: Tänk dig att din ätstörning är som ett missbruk. En alkoholist kan ta bort alkohol ur sitt liv, men du kan inte ta bort ditt missbruk eftersom maten måste du hela tiden äta. Det betyder att jag med min ätstörning eller om man vill kalla det missbruk lever med att hela tiden utsättas för det som på ett eller annat sätt gör mig sjuk. Därför mår jag nu sämre, jag äter regelbundet och äcklas av mättnadskänslor som varit förbjudna för mig. Jag oroas för att det jag gör påverkar behandlingen, får inte använda min våg vilken får mig livrädd att jag ska gå upp i vikt.

Man skulle kunna säga att jag går runt med konstant stresspåslag eftersom jag utsätts för en form av psykisk tortyr dagligen. Därför mår jag sämre nu, men med allt detta kommer också en tid när jag kommer att må bra. Det är från botten men måste få fart för att ta sig upp igen. Det är inte farligt att befinna sig på botten en stund, även om det känns som att jag ska drunkna.

Vem var jag innan ätstörningen?

Den här frågan är skitsvår, för många så är detta så självklart. I pappren från inskrivningen står dessa ord också: “Tanken är att du ska äta som innan ätstörningen.” Men min ätstöring har jag haft så länge att minnet av något annat finns inte. Ju mer jag grubblat på senaste tiden, desto mer vet jag när den bröt ut. Jag var tolv år gammal och satt på ett plan mellan Kreta och Sverige. Framför mig hade jag en påse, och jag började tala om för mig själv i ett mantra: jag är tjock, jag är värdelös, jag är tjock, jag är värdelös. Till slut kräktes jag rakt ner i den där påsen. Sedan var det igång. Jag började åka inlines varje dag den sommaren, simmade fram och tillbaka på campingen i Orsa. Åt mindre och mindre, samt ställde mig på vågen. Kom tillbaka till årskurs 6 och fick höra hur smal jag blivit. Efter det var ätdjävulen och jag bästa vänner, han har peppat mig i varje litet steg jag tagit i 25 år! Hela min ungdom och vuxenliv. Jag vet ingenting annat, och när jag får frågan om livet innan ätstörningen så kan jag inte svara på frågan. Det finns ingenting innan, varken matmässigt eller psykiskt.

Det är därmed skillnad på att: besluta sig för att bli frisk. Mot att verkligen bli frisk, för likt en missbrukare som tagit droger eller alkohol i lika många år och därmed missat saker. Har även jag gjort det. Jag har tackat nej till fester för att ätstörningen talat om att: du är för tjock för att gå dit. Jag har dragit mig undan från vänner för att: Du vill ju inte visa upp att du är tjock för den vännen. Vad ska hen tänka. Jag har slängt mig under kuddar, filtar och jackor för att dölja min kropp. De första tankar som kommit upp vid ett möte med nya eller gamla bekantskaper är att: de kommer tänka på hur du ser ut! Håll dig undan!

Det är mina långa svar på era två frågor, men viktiga svar för ökan förståelse kring varför jag fungerar som jag gör.

Ätstörningar

Min insida är som ett bygge av Lego, som faller sönder.

Jag har skrivit om min ätstörda sjukdom i många år. Först helt utan att söka hjälp, och för exakt två år sedan gick jag behandling första gången. Trots att jag uttalat vetat att ätstörningen inte är normalt har den varit normal för mig. Förra gången när jag gick dagvård en dag i veckan, och i grupp satt jag mest och tänkte att på att alla andra var sjukare än jag. Det här i sin tur fick mig att intala mig själv att jag nog är frisk.

Någonstans har mitt självhat gjort att jag tror att det sjuka är det friska. Att det är helt normalt att vakna varje morgon led viktångest, att alltid tänka på vad som kommer in i munnen. Att känna skam om jag äter något. Kanske främst ur alla förbud ur dieter eller livsstilar som många säger att det är. Ett exempel är som alldeles nyss när jag gjorde mig min dagliga frukost. En skål med mannagrynsgröt, kanel och mjölk. Jag tänker bara att egentligen skulle det varit havregrynsgröt där. Hur kan jag strunta i den saken? Att jag inte tycker att det är gott spelar ingen roll, jag har lärt min kropp att i första hand ta det som påverkar magen bäst.

En fråga som uppkommer ofta när det talas om kompensation vid ätstöring är: “Använder du laxermedel?”, “Har du förbjudna maträtter/aktiviteter”? Förra behandlingen sa jag nej, men nu denna behandling som pågått sedan januari så inser jag för varje vecka att alla mina normala beteenden inte alls är normalt. Att jag peppra kroppen med linfrön, ätit katrinplommon rakt ur påsen (hela påsen) i syfte att springa på toaletten, eller att jag får ångest av: pizza, hamburgare, pommes frites, potatis, ris, ägg, spagetti och alltid avskyr middagen och kan fundera i flera timmar på vad vi ska äta.

Att drömma på nätterna att jag utsätter mig själv för saker som skadar mig, och att vakna upp med ett tryck över bröstet eftersom att jag inte vet om det är sant?

Igår var jag till psykologen på Dala ABC, jag höll emot tårarna och hon frågade mig varför jag inte vill gråta. Jag sa;

Därför att det gör så ont! Det känns som jag ska gå sönder när jag gråter! Ska att jag dör!

Precis så känner jag det, som att döden är närvarande när jag gråter. Jag fick en linje där det stod: Dåtid, Nutid, Framtid på uppritad på en white board och frågan om: “Vart befinner du dig?” Mitt svar var i dåtiden och framtiden men aldrig i nutiden.

Att jag brister nu är tydligen en del i behandlingen, jag börjar förstå och omvärdera hela mitt liv. Min trygghet har tagits ifrån mig i form av ätstörningen och mitt ständiga springande från mina minnen och ängslan är nu ikapp. Där jag tidigare kunnat ta till ätstörningen för att överleva finns det inte kvar.

Jag måste nu stå i ångesten, minnena och ängslan helt utan redskap och då brister jag för första gången.

Så där satt jag med munskydd efter att fått djupandas och höra att jag är i stress, och bryter ihop. Jag grät! Gråtit av sorg har jag gjort, gråtit av ilska men jag gråter aldrig av ångest eller för det som varit och är på min insida.

Min insida har jag byggt upp med hårda legobitar för att stabilt låta min själ slippa uppleva ångest, sorg och förtvivlan. Murarna i mitt legobygge har skyddat mig från attacker för långt in. Men där innanför murarna och väggarna i mitt Legobygge bor en parasit tillsammans med mig. Den talar varje dag om för mig att jag inte förtjänar det jag har, den viskar till mig att jag ingenting är värd och att det jag gjort, gör eller kommer att göra är totalt värdelöst.

Min lilla parasit har förmågan att få mig ledsen, och nedtryckt. Den ifrågasätter allt jag gör, och ska göra. Hånar mig vid misslyckande och blir extra nöjd när allt går åt helvete.

Den är arg nu parasiten, för mitt bytte av Lego börjar rasa. Den kommer att bli vräkt, parasiten intalar mig att jag inte vill inte att alla Legobitar ska bort. När de är borta ser jag inte längre klart!

På andra sidan Legobygget står en liten flicka, hon ropar på mig och vill att jag tar mig ut. Kommer till henne, kanske är hon mer en Barbiedocka fri och lycklig än Legots kalla delar. Hon skrämmer mig, för vem blir jag i hennes lyckliga sällskap?

Ätstörningar Högkänslighet

Jag har svårt för glada människor, vad har de att vara glada över?

Just idag ställer jag mig precis den frågan, vad har alla glada människor att vara glada över? Jag vaknade tre i natt med världens ångest. Ångest inför att återigen komma tillbaka till jobbet, allt detta med pandemin och stressen som är till följd av denna. Att kunna hålla sig hemma en hel vecka, och sedan råka ut för att smittas igen när direkt när jag kliver in på jobbet.

Det är en trötthet över mig, trött på så mycket. Något jag ska göra idag är i alla fall att jobba, efter jobbet fixa mina fransar och är väl hemma runt 19:00 idag. Det snöar som sjutton här i Falun, förbannat skitväder rent ut sagt. Längtar så till semestern, det är två månader till sommaren. SÅ månader bort!

Högkänslighet Skilla vår mellanpudel

Att få känna sig lycklig.

Det slår mig dagligen numera, hur glad jag är. Hur mycket mindre ångest jag har, hur livet efter flera år känns så fint. Jag har haft min ångest så länge, ett tag har jag accepterat den för att nu känna att den är nästintill minimal.

När Skilla flyttade hit så förstod jag inte att det skulle vara så rätt för mitt psyke. Att varje dag få må som jag nu gör, jag som brukar ligga med massor av tankar kring livet, döden och alla hemskheter som kan hända tänker mindre på sakerna nu. Det sägs att djur hjälper mot psykisk ohälsa och jag är villig att hålla med. Kanske är det deras lugnande ögon, att man kan ligga och klappa på dem och ha någon som sover nära så vi får utsöndra oxytocin? Oavsett känns det privilegat att få må så här efter alla år. Att få må bra!

Högkänslighet

Mina styrkor och svagheter.

Mina styrkor och svagheter, jag vet att det borde stå tvärtom. Mina svagheter och styrkor eftersom svagheterna är mer de som jag definierar mig själv med. Varför är det så? Varför är det alltid lättare att se sina svagheter än sina styrkor? Vad är det som får oss att sätta våra svagheter framför styrkor, små barn ser sina styrkor och aldrig svagheter. Varför blir vi lärda att se våra svagheter först?

Nu när jag ska börja min KBT, inser jag åter att jag bör ta tag i det här med att sluta se mina svagheter i första hand. Att ge dem mitt allt istället för att ge utrymme för mina svagheter. Jag vet att min största svaghet är att släppa människor in på livet, att öppna mig så andra får flytta in. Samtidigt är det en styrka för jag har sluppit bli besviken på människor genom att inte släppa in dem i mitt liv. På så vis har jag inte behövt känna mig berövad på min tillit.

Jag är vänlig, skulle vilja påstå att jag rent av är ganska kärleksfull mot andra. Jag bryr mig om personer och tänker till kring varje liten sak jag gör. Därav blir jag väldigt upprörd och ledsen när människor misstror mig. Jag bär alltid tanken att på varje plats gör människor sitt bästa utifrån sina förutsättningar. Men jag har lärt mig att andra inte är sådana utan istället känner misstro och väljer att inte lita på att alla gör sitt yttersta varje dag. Jag tror ingen människa gör saker för att sabotera för någon annan, eller har en baktanke med saker de gör. Istället förutsätter jag att varje människa faktiskt tänk igenom sina beslut och fattat dessa utifrån flera olika aspekter. Man kan inte göra alla glada jämt, det är omöjligt. Det här är nog både svaghet och styrka, att jag faktiskt blir ledsen när människor misstror mig. Samtidigt som styrkan är att jag alltid själv tänker att alla gör sitt bästa.

Svagheter och styrkor, de går så lätt hand i hand. I vår ska jag jobba på att bringa fram mina styrkor.

%d bloggare gillar detta: