Psykisk ohälsa

Visar: 1 - 10 av 186 artiklar
Författarens egna ord. Högkänslighet Speciallärare Specialpedagog

En fågel bakom galler, kommer inte flyga fritt.

8 kommentarer till En fågel bakom galler, kommer inte flyga fritt.

Under flera år har jag känt mig instängd. Fast och olycklig, som att jag saknat förmågan att andas. Som att varje dag varit en evig plåga och det enda jag drömt om är frihet. Det har känts som osynliga galler runt min kropp, och vissa dagar har livet varit olidligt. Jag har försökt tänka att saker är bra, och till sist förblindat mig med att detta är nog vad andra menar är bra.

Jag har till slut bara känt att detta nog är livet tills nu i augusti och förändringen blev så påtaglig.

Jag önskade att en älg skulle kliva ut på vägen.

Jag hade en arbetsplats för några år sedan, där jag dagligen önskade att en älg skulle kliva ut på vägen och det skulle uppstå en krock. Inte så att jag dog, men tillräckligt för att skada mig så jag skulle bli sjukskriven för en längre tid. Bara det där är helt sjukt inser jag nu, men där och då kändes det som den enda vägen ut. Att en älg skulle kliva ut på vägen och att en väg ut skulle öppna sig.

Jag klev djupare ner i ätstörning och psykisk ohälsa och mådde dåligt. Försökte andas men det kändes som jag krävdes. Att taket pressade mig mot golvet.

Under alla år har det funnits människor som fått mig glad, och som jag längtat efter att träffa. Det handlar inte om dem.

Det blev vägar ut, men det blev ändå inte bättre. Kanske för att jag där kapitulerat och trodde att det här var det normala. Där min livsglädje inte skulle finnas, och att det skulle kännas tungt att gå upp på morgonen, tungt att ta sig igenom dagen, och meningen vara att jag skulle vara trött när jag väl kom hem. Under alla år har det funnits människor som fått mig glad, och som jag längtat efter att träffa. Personer som jag blir glad av att se och gärna träffar nu efteråt. Så det har aldrig handlat om dessa personer, utan någonting annat.

Till sist var detta bara normalt. Tills i augusti, och denna höst. När jag börjat på en arbetsplats som funderar. Där jag känner att jag kan jobba meningsfullt och får göra det jag är bra på. Där jag känner att jag får arbeta med mina kunskaper och inte vad man tycker att jag borde göra. Där jag känner mig meningsfull och mina arbetsuppgifter är meningsfulla.

Helt plötsligt så åker jag till jobbet och känner att jobbet ger energi, istället för att ta energi. Jag orkar nu ha aktiviteter efter jobbet, och skrattar och känner mig levande igen.

Jag har varit en fågel som försökt flyga innanför galler under flera år. Som till sist trodde att flyga var att ta mig från galler till galler. Tills nu när någon öppnat buren och jag kan flyga fritt. Jag är fri, och jag mår bra av det.

Äntligen känns saker bra, det är en befriande känsla. Jag är fri! Jag lever!

Författarens egna ord. Högkänslighet Speciallärare Specialpedagog

Promenad och ett försvunnet paket.

6 kommentarer till Promenad och ett försvunnet paket.

Jahapp då var mitt paket från CDON på vifft och som vanligt var det Early bird. Eller det är inte Early birds fel, men alla butiker som är anslutna till det företaget får för sig att byta tillbaka till min gamla adress. Jag flyttade hit 2020, det är huset bredvid och av någon konstig anledning verkar de företagen tro att jag fyllt i fel? Och byter tillbaka till 34 där jag bodde förut. Det här medför att paketen inte levereras till huset bredvid del vill säga 32, och jag blir utan. Nu skulle de i alla fall lämna över till Bring men det lär väl ta sin tid antar jag. Suck för den saken!

En annan suck för mig, var att jag hittat en person som ville vara hundvakt åt Lizzla. Personen och jag skulle ses idag, men nu hade de dödsfall i familjen och ja nu är jag tillbaka på ruta ett igen. (Beklagar verkligen detta, och förstår personen precis.) Jag har ju haft hundvaktsbyte men den personen kommer arbeta andra tider i höst vilket medför att vi jobbar samma dagar ibland. Blir suck för mig, eftersom jag måste leta runt från ruta ett och livet är ju så här. Allt löser såg så klart, det gör det alltid men det är stressigt för en människa som mig som ogillar att inte ha saker planerade. Är absolut inte upprörd på någonting, det vill jag verkligen vara tydlig med. Men blir suck i huvudet eftersom jag blir uppstressad av sånt här. Jag blir uppstressad av allt som inte går att ha kontroll över. Kände även suck för MPOX som vi nu har första fallet av i Sverige. Jag är livrädd för sjukdomar, och ja där igen suck eftersom min ångest ökar markant.

Jag kommer nog alltid vara en orolig människa, orolig för allt. Skitjobbigt, och det medför en suck. Suck för att jag inte kan ta det lugn och bara lita på att allt blir bra.

Men för att berätta något positivt och inte helt gå ner mig, så känns första veckan på jobbet tipp topp! Det här kommer bli bra, om allt är precis som det känns just nu. Jag tror det, något känns verkligen rätt.

Ätstörningar Författarens egna ord.

Att bära på livslånga trauman.

9 kommentarer till Att bära på livslånga trauman.

Idag vaknade jag av att vara trött. Jag har mina perioder när hjärnan behöver återhämtning, idag verkar det vara en sådan dag. Det är skönt då att veta att en helg väntar och att jag får tid för mig och mitt. Att jag kan ta promenader med Lizzla i skogen, eller bara vara några dagar. Utan att huvudet ska processa allt och ingenting.

När min hjärna full av trauma hamnar i spinn-on länge så ger den sig inte. Den befinner sig i någon fas där den går på högvarv och gör att jag inte släpper något. Jag övertänker allt, tar åt mig av petitesser och grubblar över saker som hänt för 20-30 år sedan.  Beskyller mig själv för saker, och tänker att: Det är något fel på mig… Jag vet varför det blir så här, år av behandlingar har gett mig svaren. Jag vet att ätstörningen knackar på när jag kommer in i spinn-on eftersom den är sekundär numera och inte primär. Ätstörningen är ju min elaka polare som ger mig energi och självförakt genom svält i några månader, för att sedan lämna mig med gollum och konstiga tankar. Jag kämpar emot den just nu, att inte ta till den saken. Den leder mig inte framåt, utan ännu längre bakåt.

Då kommer barnet i mig fram istället. Barnet som känner sig granskad och dålig, barnet inom mig. Barnet som inte ser sig själv som en bluff i alla sammanhang. Som tror bubblan spricker när som helst.

Idag har jag en nedåt dag, imorgon kan den vara uppåt igen. Berg och dalbana, så får jag ha det. Trauman, minnen från det förflutna som satt sina spår. En del av min historia, en del av det jag kallar för livet.

Lizzla vår mellanpudel Skilla vår mellanpudel

14 veckor utan Skilla, och Lizzla 21 veckor.

17 kommentarer till 14 veckor utan Skilla, och Lizzla 21 veckor.
Jag och Skilla sommaren 2022.
Jag och Lizzla.

Då har det i skrivande stund snart gått exakt 14 veckor sedan min värld vändes upp och ner. Dagen då Skilla blev överkörd och dog. Det jag märker så tydligt med mig själv är hur händelsen påverkat mig. Jag är jätterädd vid vägar, och ryser när bilar kör förbi mig. Jag har alltid haft respekt för trafiken men numera är det som den gör mig förstenad. Jag hör och ser Björn framför mig precis när hon blev överkörd. Hur han hade armarna upp i luften och bara skrek: NEJ FAAAAAN! Och hur jag springer mot henne. Allt blod, och hur chauffören åker vidare först för att stanna, och Björns mosters karl som säger det är kört. Jag som bär henne i mina armar och allt blod som kommer på mig genom hennes mun. Hur jag upprepar: Kom igen Skilla du fixar detta, men hur jag efter lagt ner henne ser in i hennes ögon att hon finns inte mer. Hjärtat slog någon liten stund för att sedan dö. Hur jag bara går in och ringer mamma för att SKRIKA! Hur jag då bara skriker och bryter ihop att hon är död! Och hur hela min värld rasade under mina fötter. Hur jag kände att nu vill jag inte mera.

Resan till Anicura. Hur jag var täckt av blod. Att pussa min vän hejdå och känna hennes fortfarande varma kropp mot min. Jag ville dö där och då. Jag gav upp, ville inte mer. Människor förstod det, har fått höra efteråt att människor fruktade för mitt liv. Det med all rätt, för jag orkade inte mera jag ville inte mera. Jag gav upp, lämnade allt. Ville inte mera.

Att jag kontaktade Laila som är Skillas och Lizzlas uppfödare var verkligen det bästa jag gjort. Jag kan inte med ord beskriva den tacksamhet som finns inom mig att jag fick köpa Lizzla av Laila. Att jag fick köpa Skillas underbara lillasyster. Hon som läker mer, som fick mig att fortsätta leva. Det är också så fint att fått kontakt med Skilla och Lizzlas mamma Liljhas ägare. Att få se Liljha är vackert, mamman till mina fina älskade flickor!

Idag blir min fantastiska Lizzla 21 veckor! Varje dag känner jag sådan innerlig tacksamhet över henne. Tack! Tusen tack Lizzla för att du drar mig framåt i livet! Du ger mig livsglädje!

Författarens egna ord. Lizzla vår mellanpudel Skilla vår mellanpudel

Psykisk ohälsa & ätstörning: Att säga ja till livet.

7 kommentarer till Psykisk ohälsa & ätstörning: Att säga ja till livet.

Under så många år har jag mått dåligt. Jag har instinktivt sagt nej till livet, och allt jag velat göra har jag ändå inte gjort. Absolut jag har utbildat mig, fått barn, har jobb och allt sådant. Men det där andra, i livet där prioritet legat på mig har aldrig funnits.

Jag har sedan ätstörningen satte klorna i mig vid 12 års ålder helt slutat med allt. Den psykiska ohälsan började någon gång runt samma tid, jag minns mig ligga i sängen vid tolv års ålder och önska att jag inte levde. Strax efter detta kom ätstörningen som den bästa vän jag kunde ha.

Ätstörningen har isolerat mig sedan dess, som tonåring kunde jag tysta den med alkohol och fester. När jag blev mamma kunde jag tysta ner den något genom prestationer. Men den har ju alltid funnits där ändå, berättat för mig konstant i 27 år att det enda värde jag har sitter i siffrorna på vågen. Och varje matbit jag tar ger mig värdet av människa i form av avsaknad av karaktär.

Flera år av terapi, ätstörningsbehandling och ändå fast här. Tills Skilla dog i bilolyckan, och jag köpte Lizzla en vecka senare helt med känslan av att: ”Ska jag överleva måste jag göra detta.” Jag har sagt det så många gånger att Skilla kom in i mitt liv för att lära mig leva, hon fick ut mig och fick mig att ta tag i ätstörningen på riktigt. Någon timme innan hon dog, hörde jag: ”Av jord är du kommen, av jord ska du åter bli” i mitt huvud. Jag förstod det inte då, men timmen efter var hon död. Hon var min ängel sänd ner på jorden för att hjälpa mig, hennes uppdrag var över och hon gav mig sin lillasyster Lizzla. Jag är helt övertygad om att det var så.

Med den saken i huvudet har jag nu valt livet. Det jag vill göra kommer det inte längre vara någon tvekan inför. Jag bokade in oss på valpkurs via Brukshundsklubben som igår hade sista träffen. Jag kommer fortsätta med vardagslydnad och sedan vidare på fler kurser.

Jag har anmält mig att gå Alphakurs på Lugnetkyrkan i september. Jag har sedan Skilla dog gått till en pastor i kyrkan som hjälpt mig i massor. Jag har tidigare aldrig varit till någon kyrka, men behövde verkligen göra detta. Pastorer arbetar med själavård som en sa till mig, och det är där jaf behöver vården. Tyvärr är jag ganska besviken på psykriatrin och ätstörningsbehandlingen efter de bara släpper en utan att ens inre fått läka.

Utöver detta har jag även ställt mig på väntelista för att börja rida. Ja du läste rätt! Jag har sedan barndomen önskat att jag kunde få rida, och nu har jag sökt plats på vuxengrupp för nybörjare!

Jag väljer att leva nu, tack Skilla för det. Du lyckades med ditt uppdrag att få mig ut i världen och våga göra saker! Våga lita på mig och mina drömmar. Tack även till lilla Lizzla som kom till mig för att sprida glädje!

Lizzla vår mellanpudel Skilla vår mellanpudel

Tre veckor utan Skilla, två veckor med Lizzla & att viljan att sluta leva.

1 kommentar till Tre veckor utan Skilla, två veckor med Lizzla & att viljan att sluta leva.
Skilla ????
Lizzla ????

Tre veckor sedan ditt liv slocknade Skilla. Tre veckor av sorg och saknad. Det blev lite lättare när du kom hem förra fredagen. Jag säger godmorgon till dig varje dag, lyssnade på en medial som sa att varje gång vi tänker på ett djur som lämnat oss är djuret där med oss. Det kändes fint eftersom jag tänker på dig Skilla. Då är du här älskade underbara vän!

Under veckorna två har också lilla Lizzla bott här, en riktig glädjespridare med full fart och massor av bus. Hon som sover på mig varje natt och tittar med sina kloka ögon på mig precis som hennes storasyster Skilla gjorde.

Terapeuten jag går hos på psykriatrimottagningen sa att man inte rekommenderar människor som varit med om det jsg varit att skaffa ett nytt liv så fort, men jag sa att detta var rätt. Hade jag inte skaffat lilla Lizzla tror jag inte att dessa rader skulle blivit skrivna idag.

Jag har aldrig velat ta mitt liv, men när Skilla dog där för tre veckor sedan ville jag inte leva längre. Jag ville inget mer, kroppen gav upp den orkade inte mera. Hjärnan sa att jag skiter i livet nu. Jag gick vid ett övergångsställe och tänkte att: ”om bilen som stannar nu bara skulle köra på, så hade det varit skönt. Livet skulle vara slut då.” Om inte jag skaffat Lizzla hade jag inte orkat mera, hon ger mig styrkan att leva vidare. Det känns fint!

Skilla och Lizzla är två olika individer som jag älskar något innerligt båda två, jag ser Lizzlas personlighet och påminner mig om Skillas. Ni är älskade båda två!

Författarens egna ord.

En dag som känns i hjärtat.

14 kommentarer till En dag som känns i hjärtat.

Jag har känslor som liksom bultar från insidan och utåt. Jag skulle vilja skriva så mycket mer men det går inte. En dag kanske, men inte nu. Det här I kombination med att jag har stort behov av att skriva av mig medför krockar i livet. Visst jag kan absolut berätta enskilt men inte öppet, men det blir ändå inte helt enkelt för mig.

Därav blir bloggen så mycket mer opersonlig mot tidigare. För att jag inte kan berätta på samma sätt. Usch det blir som att jag talar i gåtor.

Ni vet det där med att vindarna vänder, eller vågorna drar tillbaka. Bakom horisonten skiftar molnen och efter regn kommer solsken? Jag har under många år försökt att tänka att, det är nog så, men nu har jag börjat tappa hoppet på det helt. Jag verkar inte alls få uppleva solen efter regnet utan mitt liv verkar vara dömnt att gå i detta eviga regnväder år ut, och år in.

Jag vill inte ha något salt i såren med en berättelse från någon annans liv att: ”Min erfarenhet är att allt blir bra till slut” för jag vet att ni andra har den erfarenheten! Det är ingen hemlighet! Jag det skulle aldrig gjorts dikter, sånger eller citat om det inte var så för de flesta. Men jag och några med mig är dömda till att aldrig få uppleva det just du får med solsken efter regnet.

Har du sett filmen: Den gröna milen? När han den dödsdömde fången som är oskyldigt anklagad säger:

Im tired boss. Mostly Im tired of people being ugly to each other

Precis den tröttheten känner jag, rakt in i huvudet och rakt in i själen. Jag är trött! Så himla trött. För att orka med måste man också få någon form av tid för återhämtning och glädje, man kan inte hela tiden behöva dras ner i vattnet. Vem orkar det? Sedan 2015 har mitt liv bara låtit mig kämpa, år ut och år in. Är det verkligen så mycket begärt med bara lite lugn? Inget kämpande? Bara ett förbannat lugnt och ro!

Jag tänker varje dag numera att: Förtjänar inte jag att vara glad? Är det verkligen så jag ska behöva känna? Att jag inte förtjänar att vara glad, att ha en inre tanke kring att en högre makt inte unnar mig att bara få vara?

Tankar en midnatt i mars.

Ätstörningar Högkänslighet

Psykiska måendet, ätstörningar och min hjärna.

16 kommentarer till Psykiska måendet, ätstörningar och min hjärna.

Jag mår bättre psykiskt, bättre än jag mått sedan 2015. Stundtals förstår jag inte hur mitt mående kan vara så bra, samtidigt är jag livrädd om jag äter något. Med ett om som verkligen är just det. Varje gång jag tillåter mig själv att äta kommer det en våg av oro in i själen. Jävla sjukdom, jag vägde mig på Dala ABC och ätstörningen hittade den sista ingången den hade och satte sig direkt i kroppen på mig.

Trots alla som sagt lyssna inte nu stå på dig, och följ maten så var vikten det viktigaste. Jag har sagt det så många gånger till personalen ändå var det inte det jag fick jobba med. Utan istället har de hela tiden fokuserat på att det har med kontroll att göra. Nej det är att jag avskyr varje kilo, det har alltid varit vågen. Jag kontrollerar vikten med vågen, maten kan jag reglera med vågen. Så här är jag nu, mår bra psykiskt men är livrädd för att äta och drömmer om vikten och hur jag ska göra för att bli av med varje kilo.

Så psykiskt började jag må bra, men fysiskt så fick jag behålla ätstörningen. Det var ju liksom det valet jag fick, och då väljer jag ätstörningen eftersom jag uppenbarligen aldrig kommer bli frisk från den.

Jag har börjat att få en tid hos psykriatrin i alla fall, hos en väldigt bra psykoterapeut. När jag berättade om mitt liv, mina trauman sa hon: ”Jag har aldrig hört något värre!” Hon jobbar där extra och om jag förstod rätt är hon pensionär… Det säger väl en del om min ryggsäck, då har vi bara börjat öppna den lite.

Vi talade om hur jag agerar i krissituationer, så jag sa: ”Jag hamnar i en dimma, men blir alldeles lugn. Vet precis vad jag ska göra. Blir inte stressad eller något utan agerar helt utifrån situationen.” Då sa hon att jag tillhör dem som har en lösningsfokuserad hjärna som alltid är igång. Hon frågade hur jag var som person, och vi diskuterade att jag alltid har tusen saker för mig. Vilket tydligen är typiskt för denna form av hjärna. Hon frågade även om min skolgång, hur var den hade jag lätt för mig?

Jag svarade som det var: skolan var ett helvete och jag orkade ingenting, fattade ingenting och såg mig själv som värdelös. Men sa även: Men samtidigt har jag ju förstått att det där inte stämde. Jag hade inte varit där jag är idag, om jag inget begrep. Hon sa då: Din hjärna arbetade för överlevnad, hur skulle skolan prioriteras när du försökte överleva? Allt kändes så rätt då. Det där med överlevnad, hur skulle jag orka med allt när jag bara behövde överleva. Jag önskar att kunskapen kring sådant var mer etablerat i skolan, för hur ska man orka när livet gett dig erfarenheter där överlevnad varit viktigare?

Så fick jag rensa huvudet och själen en stund, jag söker ingen som ska tycka synd om mig. Men att bara få föra ut mina tankar till skrift får mig att lätta något.

Ätstörningar Högkänslighet

Ett missbruk mot ett annat, och att välja friskhet framför sjukdom.

4 kommentarer till Ett missbruk mot ett annat, och att välja friskhet framför sjukdom.

Jag pratade med min mentor på Frisk och Fri igår. Frisk och fri är riksförbundet mot ätstörningar, och jag är glad över att blivit tilldelad en mentor. Hur som helst så pratade vi igår och jag insåg hur mitt beteende är så märkligt.

Nu när jag ändå går mer och mer mot friskhet, så tar andra saker över. Jag ska alltid prestera och lever på mina prestationer. Är det inte ätstörningen så är det studier, är det inte studier så är det som nu jobbet. Jag ger allt, och det upptar hela mitt liv. Ni vet det där begreppet good enough det finns inte för mig, jag ska vara bäst och lägger ner allt i det. Är det inte motion som går till överdrift, är det kicken i att ha ett städat och snyggt hem. Är det inte städat och snyggt är det snygga kläder, är det inte kläder? Ja då är det jobb, studier, bästa ätstörda och så går det runt och runt.

Hela tiden med en längtan efter att bevisa för mig själv att jag är bra, att duga. Ändå känner jag bara av kicken ett par sekunder. Som kicken med att rent hem, eller kicken med något nytt till hemmet. Kicken i att svälta mig och gå ner i vikt, kicken i att jobba tills jag stupar. Kicken i att promenera i 4 timmar i streck varje dag en hel sommar… Kickar, jag söker dessa förbannade kickar. Jag är alltid så förbannad rädd för att bubblan ska spricka att folk ska avslöja mig som en lögn, eller ja kanske mest den lögn jag ser mig själv som.

Får så ofta frågan varför jag bryr mig om vad folk tycker om mig? Jag vet egentligen inte om jag helt bryr mig om vad andra tycker om mig, det är nog mer jag själv som bryr mig om hur jag ser på mig själv.

Det är precis detta jag inser är nästa i vad jag behöver hjälp med. Släppa på mina förbannade prestationer. Jag har valt att bli frisk, och vill bli frisk. Men samtidigt är jag en typisk missbrukare av kickar och hur blir man av med att vara en person som söker kickar?

Ätstörningar Specialpedagog

Nytt jobb, nya utmaningar och något att lära.

7 kommentarer till Nytt jobb, nya utmaningar och något att lära.

Intensivt är förnamnet på mina dagar just nu. Samtidigt är det så spännande och utvecklade, jag känner verkligen hur jag för varje dag får energi jag saknat under många år. Jag behövde detta, något nytt och något annat. Under så många år har jag gått runt i kugghjulet och funderat kring min framtid. Nu efter en vecka på gymnasiet så känns det helt annorlunda, detta känns kul jag får energi och får utmanas. Längtar enormt efter måndag när eleverna börjar och det blir verklighet.

Jag tror min ätstörningsbehandling i kombination med längtan att förändra för mig själv medfört att detta verkligen kommer bli bra. Jag ser saker ur andra perspektiv mot tidigare, jag har under så många år mått dåligt. Men det har också bottnat sig i att jag knappt ätit, nu äter jag. Jag rör på mig för att det är skönt och försöker undvika saker son känns tvingande. Det här gör att mer energi finns hos mig, dels för att mat är bränsle men också för att jag inte går runt i konstant stress inombords utan använder mig av olika strategier för att inte bli deppad.

Hösten 2022 och framåt är tiden för förändring för mig, lite som pånyttfödelse det känns bra!