Psykisk ohälsa

Visar: 1 - 10 av 26 artiklar
Högkänslighet

En tisdag i december.

on 19 kommentarer till En tisdag i december.

En tisdag i december, men också den sista tisdagen i december, även den sista tisdagen för detta år. Nog är det märkligt hur tiden tickar framåt för varje sekund?

Idag har jag inte gjort många knop, varit ut med Skilla och tittat på tv. Visst dagen är fortfarande ung så att säga. Men med snövädret utanför känns det inte helt rimligt att så mycket mer kommer att ske idag.

Jag tar denna tisdag som den kommer, efter detta år behöver jag kanske bara vila ut. Det känns åtminstone som det är vad min kropp vill göra.

Ätstörningar Högkänslighet

Ätstörningen röst som talar.

on 22 kommentarer till Ätstörningen röst som talar.

Ibland får jag som panik i mina tankar. Just nu är ätstörningsrösten, min Gollum starkare än på mycket länge. Den är på mig dygnet runt. När jag är vaken, när jag sover, när jag jobbar, när jag äter, när jag inte äter, när jag rör på mig, när jag inte rör på mig. Den är där som en skrikande kritiker och bråkar. Jag hotar min ätstöring just nu, hotar den på det allra hårdaste sättet.

Sedan jag fick veta att jag kommer börja 5 dagars behandling i 12 veckor, har jag kämpat med regelbundet ätande. Jag kämpar med mellanmålen. Men min utmaning nu är kvällsmål. Min ätstörning skriker på mig att nu kommer jag rusa upp i vikt utan hejd. Nu helt utan min fallskärm ska jag kämpa med att äta. Det är läskigt, obehagligt och skrämmande. Samtidigt som jag kämpar på, och inget hellre vill än att bli frisk.

Varje gång människor talar om hur de ska hålla igen, hur de ska banta, hur de ska se till att gå ner i vikt triggas jag på det allra vidrigaste sättet. Som jag sa igår till psykologen: “Det svåra är inte att matschemat. Det svåra är att hålla sig kvar när rösten blir för stark.” Så hör jag dem som önskar sig en ätstörning för att: kunna hålla vikten… Om du bara visste vad du önskar dig! Det är INGET jag ens önskar min värsta fiende. Att vara fast i mitt huvud, med bräckligheten och höra rösten som slår dig med orden. Som misshandlar dig så till den grad med ord att du krymper för varje sekund. Nej du önskar dig ingen ätstörningsröst, den som tror sig göra det är så fel ute. Ingen vill ha Gollum som hyresgäst i sitt huvud.

Ätstörningar Högkänslighet

I mitt huvud är det aldrig en tystnad.

on 13 kommentarer till I mitt huvud är det aldrig en tystnad.

Denna vecka och helg har varit vidrigt lång. Så där lång att den känts som den aldrig ska ta slut. Men där tankarna varit i berg och dalbana. Frågan om vad som hänt och att jag verkar må sämre, och att jag någonstans vet att så är fallet. Jag mår sämre sämst, och ändå förväntas jag bara leva på. Ta mig upp varje morgon och fortsätta livet.

Igår drog jag ut till Kniva. Rev husvagn med Björn och det var roligt. Som en del av mig fick upplopp för känslor i steg med att bit för bit revs från husvagnen. Sedan kom denna dag som söndag och ångesten har gripit tag om mig. Vetskapen om ny vecka imorgon, att varje dag ta mig ur sängen och leva på.

Hur gör man när ens ångest är så stark att man inte vill andas? Hur gör man när man inte vill dö? Men samtidigt tycker det är jobbigt att leva? Hur gör man för att stå emot sina innersta tankar? Hur gör man? Berätta för mig, hur gör man?

Författarens egna ord. Högkänslighet

Psykisk ohälsa, & rätten att få må dåligt utan plumpa råd.

on 20 kommentarer till Psykisk ohälsa, & rätten att få må dåligt utan plumpa råd.

Jag har velat fram och tillbaka, funderat på om jag ska skriva detta eller bara hålla fingrarna i styr. Ska jag låtsas som att det regnar och låta mitt psykiska mående få vara ifred. Men jag känner att det är omöjligt att hålla fingrarna i styr när hjärnan går på högvarv och jag är förbannad.

Som jag skrev för några veckor sedan har jag nu fått diagnoserna GAD och PTSD. PTSD för traumatiska upplevelser och GAD för att jag upplevt trauman. Inget är alltså medfött eller något jag valt, det har blivit på grund av att livet gett mig käftsmällar och rejäla sådana.

Men sedan jag fått dessa två diagnoser har jag också fått uppleva hur otroligt dåligt bemött man blir inom vården och samhället. Nu är inte mina känslor av värde, nej istället får jag gång på gång en “lilla gumman” klapp på huvudet med det tydliga budskapet att mina känslor sitter i mitt huvud!

Värst var i veckan när jag säger: “Jag har varit med om hemska saker.” Och får svaret: “Alla är med om hemska saker hela tiden, men du som har GAD förstorar upp dem. Du får snart lära dig om grubbelgubben och då blir det bra.” Det kändes som ett hån när jag hörde det där. Speciellt då jag VET att alla inte ens varit med om hälften av vad jag upplevt.

Varje gång jag öppnat upp mig till människor om vad mina ögon sett och vad jag upplevt, så får jag frågan: “Hur gammal är du?“, “Men hur har du klarat dig så bra?”, “Du borde skriva en bok”. Och då är det kanske en eller två saker jag berättar av allt.

Men folk som inget om mitt liv, ska alltid lägga fram den där förbannat kränkande meningen med att: Det finns dem som har det värre. Som att det skulle få mig att må bättre? Som att mitt mående är mindre värt? Och hur sjutton vet personer att andra har det värre?

Jag är förbannad och trött på folk som uttrycker sig och tycker till, när de egentligen bara borde hålla käften.

Bara för att jag har fått diagnoser som GAD, PTSD och ospecificerad ätstörning, är jag inte en mindre människa. Jag har känslor så sluta förminska mig!

Ätstörningar Författarens egna ord. Högkänslighet

När sjukskrivningen är slut, och PTSD, GAD och ätstörningar i en härlig cocktail.

on 28 kommentarer till När sjukskrivningen är slut, och PTSD, GAD och ätstörningar i en härlig cocktail.

Igår var det sista dagen med sjukskrivning, och idag är jag återigen uppe i att jobba 75% som är min tjänst jag har. Livet är alltså från och med idag att vara frisk. Fast egentligen är jag ju inte det alls, egentligen är jag så sjuk att det bara inte går att beskriva men jag måste ändå vara frisk oavsett för så funderar det med sjukdomar som sitter i själen.

Jag var på öppenpsykiatrin i måndags. Jag har inte skrivit om att jag skulle dit, kanske för att jag skräms och främst skäms. Jag skulle aldrig tänka att någon annan skulle behöva skämmas över sin psykiska ohälsa, men när det gäller mig är det alltid annorlunda. Som jag sa till kuratorn jag träffade som gav mig två diagnoser utöver min ätstörningsdiagnos: Jag känner mig äcklig när minnen påminner mig om saker jag varit med om.” för precis så är det. Jag känner mig äcklig när minnena kommer tillbaka, jag känner det som att jag ska kvävas och inte får någon luft. Tar till ätstörningen som min trygga snuttefilt och gräver in mig själv så djup i allt jag bara kan. Jag går från en trettiosjuårig kvinna till ett litet barn på bara några sekunder.

Diagnoserna jag fick i måndags var PTSD och GAD. Tidigare har psykologer inte kunnat fastställa vilken jag har. Men det var alltså så, med alla tester att jag har båda. PTSD och GAD, i dagarna tre har jag smakat på detta. Analyserat och läst på, katastroftankar och obehagliga minnen. Kuratorn sa att det inte är konstigt att jag är så trött, när jag går på fight and flight mode hela tiden. Mina psykiska besvär är inte genetiska, nej istället har mina trauman orsakat dessa två diagnoser, och ätstörningen har även den kommit till, lite som ett missbruk. Tänk dig alkohol eller droger, men i mitt fall är den min drog att svälta mig eller kompensera med maten.

Jag försöker nu att ta varje dag som den kommer, det är väntetid på psykiatrin så jag lär få behandling tidigast i vår. Ändå känns det bra, jag kanske kan få redskapen att må bra nu. Att slippa vara trött, rädd och osäker 24/7. Jag hoppas det, jag vill det. Kanske ätstörningarna försvinner då med. I en lyckans värld skulle det vara så, jag önskar så att det blir så.

Ätstörningar Författarens egna ord. Hälsa & motion Högkänslighet

Ätstörningar, psykisk ohälsa, och att må som man inte förtjänar.

on 22 kommentarer till Ätstörningar, psykisk ohälsa, och att må som man inte förtjänar.

Jag mår skit, jag döljer det inte. Finns ingen anledning att gå runt och spela glad och lycklig när man egentligen mest känner ångest och frustration.

I måndags mådde jag så dåligt att magen gav mig en extrem värk. Jag hade så ont att jag ringde vårdcentralen som konstaterade att det måste vara stress. Hela dagen mådde jag skit, så till den grad att jag kontaktade min psykolog på Dala ABC som sa att blir det minsta värre nu MÅSTE du ringa psykakuten. Jag mår alltså rent åt helvete. Värre än jag gjort någonsin innan, och tro mig jag har mått skit.

Det känns också så oerhört orättvist att behöva känna hur livet rasar, ätstörningen som sitter där som en djävul och hökar över mig, berättar att jag inte borde äta. Får mig att känna mig äcklig!

Var på Dala ABC idag och fick veta att jag ska fortsätta. Helt enkelt därför att jag inte är i bra skick just nu. Ätstörningen har tagit över mycket och den i kombination med min psykiska ohälsa och PTSD gör inte att jag mår något vidare alls.

Känslan av stress och funderingar kring vad jag vill i livet? Och sedan vetskapen om att på måndag ska jag på det förmodligen jobbigaste mötet i hela mitt liv. Jag ska börja gräva i min förmodade PTSD och där ska jag kämpa i ensamhet.

Dessutom är jag så typisk missbrukare så det är vidrigt, hör hur jag förvränger sanningen för att skydda mitt missbruk. Försöker att hålla fast vid saker som hjälper mig att kompensera samtidigt som en annan del av mig försöker kämpa emot. Jag är rädd för att bli av med mina kompensationsverkyg. Först vågen, sedan promenaderna, sedan svälten, laxerande livsmedel allt som jag vill hålla kvar som plockas bort en eget en. Klart jag försöker hålla kvar vissa saker ändå, som mobilens stegräknare som jag är livrädd att bli av med. För då kanske jag går upp i vikt! Vidriga skitsjukdom!

Jag vill inte dö, jag är livrädd för döden. Men jag orkar inte leva med dessa känslor! Det är så vidrigt, jag famlar runt i ett ivinnerligt mörker och greppar halmstrån, drömmer om något annat. För att må bra! För att slippa må så här! För att sluta vara ätstörd och lida av min förmodade PTSD.

Jag sa dessa ord till psykologen idag: Jag drömmer om att om fem år, kunna gå på stan utan att tänka att folk tänker att jag är fet. Jag vill kunna äta en fika på stan, utan att tänka på att människan vid bordet bredvid tänker: varför äter hon det där?! Jag vill kunna äta mat i lunchrummet på jobbet utan att tänka att någon tittar i min matlåda och bedömer min mat.

Mitt förbannade huvud som tar över allt för mig. En tanke som säger att, och tankar är inte sanningar. Så säger psykologen till mig. Om det bara var så! Om jag kunde slippa att tro att alla jag möter tänker på att jag är fet!

Som i lördags på stan när en kille från Actic stoppade mig och frågade om jag ville vara med och vinna ett års gratis träning på Actic. Min tanke var och är: “Klart han stoppade mig, och tänkte hon är så fet så hon behöver träna!” Psykologen sa: men det var en tanke du hade. Han sa ingenting om det. Nej det gjorde han inte men så känns det. Allt med vikt handlar om mig, alltid hela tiden. 24/7, det tar aldrig slut. Jag har varit i detta helvete varje dag sedan tolv års ålder. Varje dag! Varje sekund och varje minut. Fet, fet, fet och fel, fel, fel. Aldrig nöjd och alltid på väg, ett evigt kuggade hjul i min hjärna.

Ätstörningar Författarens egna ord. Högkänslighet

Tisdagar och trötthet.

on 18 kommentarer till Tisdagar och trötthet.

Jag är sjukskriven på 50%. Håller på att prova högre dos av Fluoxetin och då är risken stor att ens mående blir sämre ett tag. För mig har det väl gått ner en del får jag medge. Jag mår bra vissa dagar och sämre andra. Men mest av allt har jag ett extremt behov av att sova. När jag kommer hem från jobbet runt 12:00 är det som att kroppen ger upp för en stund och jag bara däckar. Sover djupt och bättre än på nätterna.

När det kommer till ätstörningen är den skit, jag har som mål att hålla mig till regelbundet ätande men det gör jag inte. Inte heller är jag speciellt hungrig och frukosten är dagens svåraste mål. Jag har börjat tvångsmotionera igen, och ångesten har medfört ett glänsande fint hem eftersom jag städar som en galning… Det dämpar ångesten att damma och göra fint hemma…

Nästa vecka går jag upp i 75% på min 75% tjänst och så ska jag jobba två veckor för att sedan räknas som frisk… Frisk ja, det är ju i alla fall ett fint ord när det är känslokaos på insidan.

Hälsa & motion Sjukdomar

Mystiska blåmärken och en tur till Barkarby.

on 17 kommentarer till Mystiska blåmärken och en tur till Barkarby.

Från ingenstans dök det i onsdags upp blåmärken på mitt underben. Visade min vän Lisa bilden ovan, och hon tyckte att jag skulle ringa 1177. Men då de inte har någon kamera så tog jag doktor.se appen istället. Läkaren där sa att jag skulle söka tid direkt på morgonen efter för detta.

Sagt som gjort medan jag körde till jobbet ringde jag vårdcentralen som ringde upp mig när jag precis kommit fram till jobbet. Visade sig att jag fick ta bilen hem igen, fick en tid. Läkaren hade ingen aning om vad det var och det togs blodprover.

Till saken hörde att tanken var att jag och Björn efter jobbet den dagen skulle åka till Barkarby. Jag behövde nämligen nya underkläder och det köper jag bara i märkesformat numera, och Björn behövde nya kläder. Så jag frågade helt enkelt min läkare “Vi hade tänkt åka till Stockholm idag. Men det går inte eller?!” Min läkare som känner till min psykiska ohälsa väl sa direkt. “Jo jag tycker definitivt att du ska åka dit!” Jag tror hon blev glad över att denna deprimerade människan lämnade Falun en stund för att göra något för välmåendet det är ju sådant där som gör en glad.

Nu kommer någon säkert säga att Barkarby inte är Stockholm. Men ni vet jag bor på landet här räknas det till Stockholm, precis som ni räknar Falun till fjällen! (Glimten i ögat).

Hur som helst jag köpte mina underkläder på Björn Borg, och sedan åt vi god mat. Det var en fantastisk dag!

Ätstörningar Högkänslighet

Det är fredag, och känslor är överallt.

on 9 kommentarer till Det är fredag, och känslor är överallt.

Så det är fredag. Jag ligger fortfarande kvar i sängen. Något jag tror mig behöva så här när jag mår som jag gör.

William drog precis till skolan. Skilla sover och jag drömmer helt märkliga saker just nu. Upplever ibland att drömmar blir väldigt starka när man inte mår tipp topp. Känner du igen den saken?

Dagen har inget inplanerat förutom att försöka vara så lugn jag bara kan. På måndag kommer jag jobba 25% i och med sjukskrivningen jag har. Antar att det blir rätt bra i alla fall, en mjukstart när jag inte mår hundra.

Ätstörningar Författarens egna ord. Högkänslighet

Att leva som osynlig I en synlig värld.

on 14 kommentarer till Att leva som osynlig I en synlig värld.

I fredags var jag till psykologen på Dala ABC. Jag gjorde ett test där kring PTSD och läste i journalen efteråt att jag fick 65 i poäng och utifrån att psykologen skulle skriva en remiss, misstänker jag att det är PTSD jag har. Det stod även något om att jag har selektiv ätstöring. Tidigare ospecificerad, antar att det är för att jag använder ätstörningen som medicin mot ångesten. Jag är hellre hungrig än går runt och har ångest.

Berättade att jag inte aldrig ser mig själv ha att värde som människa. Jag kan alltid ersättas och är totalt osynlig. Det är ingen som märker av mig, eller det jag gör eller gjort. Kan ge ett exempel jag var med om för några år sedan. En äldre man ramlar på cykeln, Ingen och jag menar verkligen bokstavligen Ingen bryr sig. Medan jag skyndar mig dit, frågar hur det är och försöker hjälpa honom. Då kommer dem, folk från alla håll och kanter och ska hjälpa mannen. De puttar bort mig som backar. Mannen tackar alla men jag, som var där först? Mig ser han inte utan istället står folk där och tar på sig äran efteråt. Jag backar och går…

Samma sak är det att sitta på fester, alla pratar med varandra och jag sitter där osynlig. Jag tittar på min vidriga tallrik eller dricker mitt glas vin, jag finns men syns inte. Jag kan göra det där lilla extra, men ingen ser att jag gjort det. Jag begär inte att folk ska se mig, men ibland suger det så mycket ur mig att jag beslutar mig för att dra mig undan. Jag vill inte stå i centrum, men jag vill heller inte vara osynlig.

Det är kanske delvis är därför jag älskar att vara hemma och ifred. Att slippa finnas med i det där stora sammanhanget. Alla som klagar på det skadliga ensamarbetet vet de verkligen att sådant skadar alla? För mig är det snarare så att distansjobb de få gånger vi fått det, har gjort mig ännu mer effektiv och glad. Jag har sluppit känna och se allt hela tiden. Kunnat koncentrerat mig på jobbet och mått bra. För mig är det snarare skadligt med icke ensamarbete. Vi talar om att alla är olika, ändå ska vi vara lika och tycka och tänka på samma sätt. Någon säger att: så här ska det vara och alla andra lyssnar.

Det är därför jag känner mig så osynlig, för att jag avviker från det där normala jag sitter inte och syns och hörs hela tiden. Jag orkar inte vara social 24/7, jag tycker om att klara mig själv. Då blir du osynlig, och en obehaglig person som inte ställer sig i ledet och följer tåget på dess raka spår.

%d bloggare gillar detta: