Jag önskar så ofta att min insida kunde sluta med att krympa mig. Att mitt huvud skulle sluta förminska mig, och att jag en dag kunde stå med båda fötterna mot marken och känna mig självsäker.
Att hamna i centrum, jag tror ingen förstår hur jobbigt det är för mig. Hur jag krymper, hur världen runt mig känns som en uppblåst boll som får ur all luft.
Jag är så rädd för situationer där min kontroll tappas. Det är den saken folk inte förstår när de säger: ”Men hur kan du då vara lärare.” Människor ser personen längst fram i centrum. Men där är jag bekväm för jag är förberedd in i minsta detalj, allt man gör som lärare är att behålla lugnet och vara förberedd. Jag är på min arena och trygg mark med fötterna stadigt mot marken.
Men när något är oförberett, när någon kommer fram till mig och ber mig berätta om mig själv. Då sjunker jag som en sten, jag blir osäker. Jag hamnar i en situation där en förväntan hos mig att prestera hoppar fram och där jag känner misslyckandet direkt. Berätta om dig själv, vem är du. En fråga jag alltid får tunghäfta på. För jag är inte den där intressanta människan jag upplever att alla andra är.
Jag är människan som håller koll på utrymningsvägar, jag är människan som på bio vet exakt var jag ska springa om det skulle börja brinna. Jag är är människan som älskar att få paket, men avskyr att inte veta vad de innehåller för att jag vill förbereda mig på min reaktion. Jag är människan som kollar hur mycket andra tar av mat, och som är nervös när äter för att jag tänker att andra tittar på mig.
Så ofta ber mig människor att följa med på olika aktiviteter: after work, träffa släkten, gå ut och dansa, äta middag på en restaurang eller umgås i grupp med nya människor. En del av mig vill, jag tackade till och med ja förr i världen. Men så kommer dagen eller timmarna precis innan och jag backar ur! Har panik och hittar på någon anledning att jag inte mår så bra. Det är ingen lögn egentligen, för timmarna innan har jag svettats och mått illa överanalyserat allting och beslutar mig till sist för att det är ingen idé.
Varför är jag så här?! Jag undrar det så ofta, som barn var jag social. Men något hände. Det är som att dagen när ätstörningen flyttade in i mitt huvud försvann också en del av mig. Den tog en plats och vräkte en annans.
Jag vill så gärna vara mer social, jag vill så gärna våga lära känna människor. Umgås, vara social men det skrämmer mig. Det skrämmer mig lika mycket som att det ska börja brinna eller uppstå en katastrof i min närhet. Jag vill, men kan inte.
Upptäck mer från Orsakulla mamma vid 20 - Dalaliv, finporslin & pudelliv!
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Jag känner så väl igen mig… Jobbigt är det…
Stor kram!
En dag kommer du att stå självsäker. Jag vet att du kommer att klara det ????❤️. Att gå in i en roll är en helt annan sak. Du går in i din roll som lärare. Du har pluggat till detta. Då är det inte svårt. Men att kliva ur en roll & vara bara sig själv kan va skrämmande.
Jag tycker att det är så fel när andra dömmer en när man berättar om sig själv ☹️. Man berättar ju bara ytligt. Du är lika intressant person som vem som helst vännen! ❤️ Jag tittar med var dörren ut finns om det skulle hända något. Har med svårt att äta ibland bland andra människor.
På ett vis lär du ju känna nya människor igenom bloggen ????. Visa trösklar är större att ta sig över. Men du kämpar på bra ????❤️.
Ta hand om dig vännen & va rädd om dig❣️???????? Du är värdefull precis som alla andra.
Ja jag hoppas det. Så fint kommenterat ????
Det får jag jobba med mig nu, jag måste tänka bort katastrof tankar som det blir mycket. Det är utmattning och stress. Jag kan därför känna igen mig i flera led du skriver. Kram till dig
Så tufft när man känner så ????
Känner så igen det där. Har själv haft ätstörning. Hoppas för din skull att du någon gång kan slå dig fri från dessa tankar och allt som kommer med dem. Vet hur jobbigt det kan vara. Kämpa på så kommer du fixa detta ❤
????
Men de där är väl lite korkat sagt. De kan ju inte koppla din personligt för att man jobbar. Visst man kan se om personer är ledare el ta ansvar. Du känner ju dej trygg i det. Men sen känner ju inte dem dej personligen. Det blir ju korkat att de säger så. Du är en fin människa. ????
Tror det är mer att folk inte förstår ????. Hört från så många genom åren.
[…] Läs hela inlägget av Orsakullan här –> Min insida krymper mig. […]
[…] Läs hela inlägget av Orsakullan här –> Min insida krymper mig. […]