Det närmar sig Skillas dödsdag. Jag får upp minnen från förra året på sociala medier, våran sista tid tillsammans. Om jag vetat vad som skulle hända, den tanken dyker upp i mitt huvud. Det hugger till i hjärtat att se henne och jag blir så ledsen. Jag saknar henne så hjärtat går sönder! Utöver det så drömmer jag om händelsen ofta, i natt var det Lizzla som rymt. Hon sprang efter vägen och ner mot en plats där det åkte massor av bilar. Jag skrek på henne och hon lyssnade inte utan fortsatte springa där medan jag kände skräcken! Återigen hör jag mig återupprepa samma mening, inte igen! INTE IGEN! Jag vaknar och mår så dåligt att hela dagarna blir förstörda.
Den 15 april klocka runt 9:30 är det tidpunkten olyckan skedde, en morgon med ungefär samma väder som idag. Vår i luften, och solen som lyser. Det var en sådan fantastisk vårdag, den dagen. Dagen när jag fick åka med Skilla i mitt knä i en handduk för att lämna henne i ett sterilt rum på Anicura. Pussa hennes nos för sista gången. Det gör så förbannat ont! Jag saknar henne, utöver det finns skulden där varje dag. Skulden i att hon bara fick leva i 3,5 år och trots koppel lyckades ta sig loss. Att jag kände irritation att hon lyckats rymma när Björn ropade på mig. Att jag ropade på henne, att jag inte var med rädd så som jag varit de fyra gånger tidigare hon rymt.
Jag saknar dig så mycket Skilla. Jag önskar så att du fått uppleva din syster, att du fått vara en del av familjen längre. Din död har fått mig att förstå en sak, att jag aldrig mer ska tvivla på att göra det jag vill. Det finns så mycket viktigare saker i livet än tvivel. Jag är ledsen idag, saknaden över dig kom över mig i natt när jag drömde om skräcken i en olycka igen. Jag glömmer dig aldrig, du fattas mig!
Jag lider med dig. Smärtan efter ett djur som inte finns kvar är fruktansvärd, och jag kan bara ana hur ont alla dessa minnen som dyker upp i sociala medier gör. Jag kan inte ens med att titta tillbaka i min blogg och läsa om mina marsvin som inte längre finns hos mig, och läsa att det datumet så fanns dom fortfarande och vi var ovetande om vad som skulle ske.
Så som sagt, jag förstår din sorg och imponeras över att du orkar. Du är en riktig kämpe.
Ja det är verkligen det 🙁
Ååh, det gör ont i hela mig när jag läser detta <3 Så fruktansvärt sorgligt, och smärtan finns alltid där, precis som också Jossu säger :/ Jag förlorade också min hund Daisy vid den här tiden, skrev faktiskt om det i min blogg igår, nu har det gått 7 år men saknaden finns alltid där <3 Dock ska du absolut inte skuldbelägga dig själv, ibland händer saker man inte kan styra över tyvärr, och det är tungt som bara den, men det var ju inte ditt fel <3
Du behöver inte svara, men var det för att hon blev rädd för något som hon slet sig loss? En mardrömstanke jag alltid har, vi som bor mitt i stan också—
Stor kram till dig och lilla Lizzla <3
Nej Skilla var sådan att hon absolut inte kunna vara utan koppel. Hon drog direkt om hon kom lös. Lizzla är hennes totala motsats, två helt olika personligheter om man säger så. Skilla var väldigt jaktig, hon var besatt av att spåra och allt som rörde sig var ett byte. Hon smög till exempel efter fåglar för att försöka fånga och var verkligen mer på det sättet som en katt. Hon satt fast i sele och koppel, ändå så var hon plötsligt lös vi vet inte hur det gått till eftersom både selen och kopplet var helt. Hon märker att hon är lös, springer ut mot skogen på andra sidan vägen. Vi ser henne där och så springer hon rakt ut i vägen från skogen när det kommer en bil.
Jag kan inte ens föreställa mig hur hemskt det var att uppleva detta men någonstans kan jag ändå ana vilken mardröm det var. Ibland önskar man att man kunde backa tiden och göra om men tyvärr har vi inte den möjligheten. Kanske du kan känna lite tröst i att Skilla hade ett mycket bra hundliv hos er vilket inte är alla förunnat. Det var en mycket tragisk olyckshändelse men jag förstår att du aldrig kommer att glömma.
Ja verkligen, det gör ont. Det är något som är sant, hon var lycklig i alla fall ❤️
Usch va jobbigt. Mardrömmar är så läskiga och oftast har de något slags budskap i samband med verkligheten. Förstår att du saknar henne, varför har hon tidigare försökt o rymma? ???????? stor kram till dej,
Hon hade mycket jakt i sig. Hon ville jaga, kunde inkallning men fick hon spår på något så var det viktigare än något annat.
Minns det så väl … och lider verkligen med dig. Det är ett minne som du kommer att ha med i under lång tid, men förhoppningsvis avtar smärtan lite så småningom.
Varm kram ❤
Jag hoppas det blir ett svagare minne med året. Det är tungt att bära. ????