Visar: 1 - 10 av 179 artiklar
Författarens egna ord. Högkänslighet

Att leva med ett huvud av PTSD och GAD.

Det blev en vecka när jag knappt bloggat alls. På måndagen var jag ganska slut och trött efter jobbet, vi hängde ute hos Björn tog en lättare promenerad men sedan bara tog vi det lugnt. Så kom tisdagen, snön vräkte ner och jag var lite halvlåg redan på förmiddagen. Anledningen var alla dödsfall kopplade till bilolyckor som varit på sista tider, dels här i Falun men blev även väldigt berörd av en ung tjej som var fodervärd åt en av min uppfödare Lailas hundvalpar. Tjejen som blev tjugoåtta år dog när bilen frontalkrockade med en annan, valpen låg i sin bur i bilen och klarade sig mirakulöst utan en enda skada. Tjejen så ung lämnade efter sig två små barn, på 8 och 6 år! Det där slet tag i bröstet på mig något enormt, jag tänkte på allt med min biologiska pappa som dog när jag var 9 år av samma skäl. En bilolycka, med dödlig utgång.

Tänker också på valpen som behövde se sin älskade ägare dö. Det verkar som valpen mår bra trots allt och är trygg, och åker i bilen utan problem. Jag har kontakt med min uppfödare och vet därför om allt detta.

Den saken berörde mig alltså rejält, det blev inte bättre av att två veckor innan hade en annan kvinna runt 40 år också dött i en bilolycka här i Falun och även hon har jag fått höra (kan ha fel) hade småbarn hemma. Det sliter sönder mig från insidan!

Det här i kombination med att jag redan idag tycker det är läskigt att köra bil, det finns nämligen en anledning till att jag trots mitt B-körkort endast väljer att köra automat får sådan otrolig rädsla för bilolyckor.

Så när jag åker hem i snöyran på tisdagen, hämtar upp min bror och Lizzla för att åka till PMU där min bror skulle handla en sak hör om någon pågående händelse på radion blir osäker på vad det är. Det blev jag så klart varse hemma. Jag slog nämligen av radion i bilen då pulsen ökade, men hemma ja då kom det fram. Skolskjutning i Örebro, alltså pågående dåligt våld med inlåsning. Allt det där som finns i mitt huvud så gott som varje dag… Det första jag gör på alla nya platser är att ha koll på möjligheter till skydd. Vid brand var springer jag då? Om någon börjar skjuta vilka möbler kan jag blocka dörren med för inrymning då.

Så har det hänt igen och hatet mellan människor som misstror en den ena eller den andra. Människor som fokuserar mer på den som utfört denna vidriga handling istället för offrensanhöriga, och de offer som var där med klarat sig. Människor som riskerar samma helvete som jag i huvudet med konstant rädsla. Att leva med rädslan för att något ska hända 24/7 där kontroll är det bästa jag har. Att ha kontroll skapar lugn, och jag är därför den perfekta personen när kriser uppstår eftersom jag så agerar lugnt och vet precis vad jag praktiskt ska göra.

Men som sedan alla andra dagar på året är livrädd och måste tänka igen varje liten sak jag gör. Som kan dra slutsatser efter att statistiken som oftast talar sitt tydliga språk, och som gör att jag redan innan det händer eller konstaterats vet vad som kommer sägas. Jag förbereder mig, för att slippa chocken och rädslan, men får istället en hel del nedstämdhet av saken.

Jag blir också ännu mera nedstämd av att läsa hatet som florerar mellan människor, inte hat kring handlingen utan hatet över att se sig själv som jag har alla emot mig. Det speglar så den värld vi lever i, med egocentrisk tänk kring bara jag och mitt. Att vara arg på andra för de inte gör något, medan man själv klappar sig på axeln för att man minsann går och röstar en gång vart fjärde år. Men resten av tiden gnäller över vad: ”Samhället borde” och ”det är … fel”, istället för sitt granska sig själv och ställa frågan kan jag engagera mig i något? Kan jag bli aktiv i någon förening som kan hjälpa till att förebygga? Föreningslivet skriker efter folk, det är alldeles gratis att ge av sin tid istället för att gnälla skiten ur sig över vad samhället borde, men som alla vet inte gör.

Det kostar ingenting att vara vänlig. Det konstar ingenting att delta ideellt inom olika föreningar. Det kostar ingenting att bjuda in till samtal med dina medmänniska. Det kostar ingenting att skratta, det kostar ingenting att ge kärlek till andra istället för hat. Det kostar inget att berömma någon för deras prestationer, djur, frisyr, sättet att vara på. MEN det kan påverka en människas attityd och handlingar på vägen.

Vi lämnar våra fotsteg i sanden på denna jord för ett kort tag, när vinden eller vattnet kommer försvinner våra fotspår. Försök lämna kvar saker på jorden som medför att du blir ihågkommen på ett sätt där andra kommer tänka fina tankar om dig. Bli inte bara något som försvann, bli någon som stannar kvar i andras hjärtan.

Författarens egna ord.

En dag som känns i hjärtat.

Jag har känslor som liksom bultar från insidan och utåt. Jag skulle vilja skriva så mycket mer men det går inte. En dag kanske, men inte nu. Det här I kombination med att jag har stort behov av att skriva av mig medför krockar i livet. Visst jag kan absolut berätta enskilt men inte öppet, men det blir ändå inte helt enkelt för mig.

Därav blir bloggen så mycket mer opersonlig mot tidigare. För att jag inte kan berätta på samma sätt. Usch det blir som att jag talar i gåtor.

Ni vet det där med att vindarna vänder, eller vågorna drar tillbaka. Bakom horisonten skiftar molnen och efter regn kommer solsken? Jag har under många år försökt att tänka att, det är nog så, men nu har jag börjat tappa hoppet på det helt. Jag verkar inte alls få uppleva solen efter regnet utan mitt liv verkar vara dömnt att gå i detta eviga regnväder år ut, och år in.

Jag vill inte ha något salt i såren med en berättelse från någon annans liv att: ”Min erfarenhet är att allt blir bra till slut” för jag vet att ni andra har den erfarenheten! Det är ingen hemlighet! Jag det skulle aldrig gjorts dikter, sånger eller citat om det inte var så för de flesta. Men jag och några med mig är dömda till att aldrig få uppleva det just du får med solsken efter regnet.

Har du sett filmen: Den gröna milen? När han den dödsdömde fången som är oskyldigt anklagad säger:

Im tired boss. Mostly Im tired of people being ugly to each other

Precis den tröttheten känner jag, rakt in i huvudet och rakt in i själen. Jag är trött! Så himla trött. För att orka med måste man också få någon form av tid för återhämtning och glädje, man kan inte hela tiden behöva dras ner i vattnet. Vem orkar det? Sedan 2015 har mitt liv bara låtit mig kämpa, år ut och år in. Är det verkligen så mycket begärt med bara lite lugn? Inget kämpande? Bara ett förbannat lugnt och ro!

Jag tänker varje dag numera att: Förtjänar inte jag att vara glad? Är det verkligen så jag ska behöva känna? Att jag inte förtjänar att vara glad, att ha en inre tanke kring att en högre makt inte unnar mig att bara få vara?

Tankar en midnatt i mars.

Ätstörningar Högkänslighet

Psykiska måendet, ätstörningar och min hjärna.

Jag mår bättre psykiskt, bättre än jag mått sedan 2015. Stundtals förstår jag inte hur mitt mående kan vara så bra, samtidigt är jag livrädd om jag äter något. Med ett om som verkligen är just det. Varje gång jag tillåter mig själv att äta kommer det en våg av oro in i själen. Jävla sjukdom, jag vägde mig på Dala ABC och ätstörningen hittade den sista ingången den hade och satte sig direkt i kroppen på mig.

Trots alla som sagt lyssna inte nu stå på dig, och följ maten så var vikten det viktigaste. Jag har sagt det så många gånger till personalen ändå var det inte det jag fick jobba med. Utan istället har de hela tiden fokuserat på att det har med kontroll att göra. Nej det är att jag avskyr varje kilo, det har alltid varit vågen. Jag kontrollerar vikten med vågen, maten kan jag reglera med vågen. Så här är jag nu, mår bra psykiskt men är livrädd för att äta och drömmer om vikten och hur jag ska göra för att bli av med varje kilo.

Så psykiskt började jag må bra, men fysiskt så fick jag behålla ätstörningen. Det var ju liksom det valet jag fick, och då väljer jag ätstörningen eftersom jag uppenbarligen aldrig kommer bli frisk från den.

Jag har börjat att få en tid hos psykriatrin i alla fall, hos en väldigt bra psykoterapeut. När jag berättade om mitt liv, mina trauman sa hon: ”Jag har aldrig hört något värre!” Hon jobbar där extra och om jag förstod rätt är hon pensionär… Det säger väl en del om min ryggsäck, då har vi bara börjat öppna den lite.

Vi talade om hur jag agerar i krissituationer, så jag sa: ”Jag hamnar i en dimma, men blir alldeles lugn. Vet precis vad jag ska göra. Blir inte stressad eller något utan agerar helt utifrån situationen.” Då sa hon att jag tillhör dem som har en lösningsfokuserad hjärna som alltid är igång. Hon frågade hur jag var som person, och vi diskuterade att jag alltid har tusen saker för mig. Vilket tydligen är typiskt för denna form av hjärna. Hon frågade även om min skolgång, hur var den hade jag lätt för mig?

Jag svarade som det var: skolan var ett helvete och jag orkade ingenting, fattade ingenting och såg mig själv som värdelös. Men sa även: Men samtidigt har jag ju förstått att det där inte stämde. Jag hade inte varit där jag är idag, om jag inget begrep. Hon sa då: Din hjärna arbetade för överlevnad, hur skulle skolan prioriteras när du försökte överleva? Allt kändes så rätt då. Det där med överlevnad, hur skulle jag orka med allt när jag bara behövde överleva. Jag önskar att kunskapen kring sådant var mer etablerat i skolan, för hur ska man orka när livet gett dig erfarenheter där överlevnad varit viktigare?

Så fick jag rensa huvudet och själen en stund, jag söker ingen som ska tycka synd om mig. Men att bara få föra ut mina tankar till skrift får mig att lätta något.

Ätstörningar Högkänslighet

Ett missbruk mot ett annat, och att välja friskhet framför sjukdom.

Jag pratade med min mentor på Frisk och Fri igår. Frisk och fri är riksförbundet mot ätstörningar, och jag är glad över att blivit tilldelad en mentor. Hur som helst så pratade vi igår och jag insåg hur mitt beteende är så märkligt.

Nu när jag ändå går mer och mer mot friskhet, så tar andra saker över. Jag ska alltid prestera och lever på mina prestationer. Är det inte ätstörningen så är det studier, är det inte studier så är det som nu jobbet. Jag ger allt, och det upptar hela mitt liv. Ni vet det där begreppet good enough det finns inte för mig, jag ska vara bäst och lägger ner allt i det. Är det inte motion som går till överdrift, är det kicken i att ha ett städat och snyggt hem. Är det inte städat och snyggt är det snygga kläder, är det inte kläder? Ja då är det jobb, studier, bästa ätstörda och så går det runt och runt.

Hela tiden med en längtan efter att bevisa för mig själv att jag är bra, att duga. Ändå känner jag bara av kicken ett par sekunder. Som kicken med att rent hem, eller kicken med något nytt till hemmet. Kicken i att svälta mig och gå ner i vikt, kicken i att jobba tills jag stupar. Kicken i att promenera i 4 timmar i streck varje dag en hel sommar… Kickar, jag söker dessa förbannade kickar. Jag är alltid så förbannad rädd för att bubblan ska spricka att folk ska avslöja mig som en lögn, eller ja kanske mest den lögn jag ser mig själv som.

Får så ofta frågan varför jag bryr mig om vad folk tycker om mig? Jag vet egentligen inte om jag helt bryr mig om vad andra tycker om mig, det är nog mer jag själv som bryr mig om hur jag ser på mig själv.

Det är precis detta jag inser är nästa i vad jag behöver hjälp med. Släppa på mina förbannade prestationer. Jag har valt att bli frisk, och vill bli frisk. Men samtidigt är jag en typisk missbrukare av kickar och hur blir man av med att vara en person som söker kickar?

Ätstörningar Högkänslighet

GAD, PTSD och ätstörning. En cocktail av ångest.

Jag har inte velat skriva något om kriget som pågår. Om Ryssland, Ukraina och världen. Helt enkelt för att jag med GAD blir så förbannat skör i sådana här situationer och hamnar i skräck.

För skräck är det, ångesten som slingrar runt i kroppen. Rädslan och paniken, känslan av ett huvud på högvarv och en kropp som är i flykt. Jag fixar inte kriser, jag minns när IS var som värst, alla terrorattacker och hur jag bara mådde skit. Gick efter ett halvår in i väggen, och så kom covid19 för nästan exakt två år sedan och paniken jag känt i det. Jag orkar inte med rädslan, avundas alla som tar det chill medan jag försöker stänga av sociala medier, och undvika att lyssna på nyheterna som skrämmer mig.

Jag är så rädd av mig, livrädd helt enkelt. En äcklig skör individ, en människa utan motståndskraft som inte alls står stadigt i kriser. Jag har inget psyke för sådant här, jag är för svag. Så äckligt förbannat svag!

Det blir inte bättre av att jag kämpar på med maten nu, att jag varje dag kämpar med att bli frisk. Att börja fundera på vad som andra friska har som jag saknar?

Tankarna spinner, som en lop inne i huvudet på mig.

Ätstörningar Högkänslighet

Att ligga vaken om natten.

Min bästa vän Lisa sa till mig förra året: ”Du måste göra något åt din sömn! Det är inte normalt att vara vaken mitt I nätterna om man inte har småbarn.” Hon är så klok min fina vän, det är så sant. Jag hade reagerat på samma sätt om det gällde andra. Men så är det då mig det här gäller, och ångesten är alltid min bästa nattliga kompis. Min lilla ätstörda röst i form av Gollum som talar till mig så att jag inte kan sova, som just nu efter att jag igår lyckades äta alla måltider är i uppror.

Jag har inte fixat alla måltider förrän nu, det är ett år sedan jag började på Dala ABC igen efter uppehåll, och under det här året har jag inte kunnat äta kvällsmålet. Igår lyckades jag efter tips äta skivad banan och kakao. Det var gott och det gick! Men så kommer skammen, den vidriga jävla skammen. Jag har ätit alla mål, jag har dessutom tyckt saker varit gott och det där med gott är förbjudet för mig. Att känna att något smakar bra, det är som att påtala att jag ger hän och då går Gollum igång igen.

Gollum, min ätstörning fick ett namn till sist. På något vis är det lättare att ge den ett namn så att den sidan som vill bli frisk och som är jag kan putta bort den där vidriga vännen som bara vill mig ont. Trots att den är en tröst, lite som ett destruktivt förhållande där man inte tror sig förtjäna något annat.

Men jag vill framåt, jag vill inte längre leva i en ätstörds förvrängda värld. Jag vill kunna njuta av livet, våga skaffa vänner och kanske främst tro på att människor vill vara min vän.

Det där sista, jag ifrågasätter jämt varför någon visar intresse i mig. Varför någon skulle vilja vara vän med mig. Jag förstår inte hur människor kan höra av sig om att ses, blir alltid fundersam och undrar. Helt enkelt för att jag inte kan förstå att någon utanför skulle kunna tycka om mig. Hur ska någon kunna tycka om mig, när jag inte tycker om mig själv?

Här ligger jag i min ensamhet och funderar. Ännu är det för tidigt för att gå upp och ta min frukost. Jag brukar äta den vid fyra, men halv fyra känns i tidigaste laget. Men snart så, snart ska jag äta alldeles förbannat snart. Annars blir det aldrig av.

Författarens egna ord. Högkänslighet Tonårsbarn

Ett första inlägg för 2022.

Dessa fina Orsa och moradräktsfigurer fick jag av min mamma sist vi sågs.

Det första inlägget för 2022. Det allra första orden skrivna i denna blogg för 2022, ett nytt år nu ska jag komma ihåg att skriva 22 istället för 21 på datum. Nu ska jag påbörja ett jämt år. Idag skulle min mormor och hennes tvillingbror fyllt 92 år om inte cancern tagit dem båda. Jag saknar dig mormor, varje dag finns du i mina tankar.

I år, och närmare bestämt den 30/4 fyller min blogg 18 hela år. Förstår ni hur många år det är? I år blir mina rader här myndiga. Men kanske allra märkligast av allt är att i år, den 3 oktober kommer min son gå från barn till vuxen. Då fyller han 18 år! I år ska han påbörja sitt sista år på gymnasiet, älskade barn. Hur blev du så stor? I veckan men förra året i bemärkelse fick du kallelse för mönstring.

I år fyller jag 38 år, och kan nog inte riktigt förstå det heller. Ett nytt år börjar nu, vad ska 2022 erbjuda? Ingen vet men idag börjar det nya året.

Högkänslighet

En tisdag i december.

En tisdag i december, men också den sista tisdagen i december, även den sista tisdagen för detta år. Nog är det märkligt hur tiden tickar framåt för varje sekund?

Idag har jag inte gjort många knop, varit ut med Skilla och tittat på tv. Visst dagen är fortfarande ung så att säga. Men med snövädret utanför känns det inte helt rimligt att så mycket mer kommer att ske idag.

Jag tar denna tisdag som den kommer, efter detta år behöver jag kanske bara vila ut. Det känns åtminstone som det är vad min kropp vill göra.

Ätstörningar Högkänslighet

Ätstörningen röst som talar.

Ibland får jag som panik i mina tankar. Just nu är ätstörningsrösten, min Gollum starkare än på mycket länge. Den är på mig dygnet runt. När jag är vaken, när jag sover, när jag jobbar, när jag äter, när jag inte äter, när jag rör på mig, när jag inte rör på mig. Den är där som en skrikande kritiker och bråkar. Jag hotar min ätstöring just nu, hotar den på det allra hårdaste sättet.

Sedan jag fick veta att jag kommer börja 5 dagars behandling i 12 veckor, har jag kämpat med regelbundet ätande. Jag kämpar med mellanmålen. Men min utmaning nu är kvällsmål. Min ätstörning skriker på mig att nu kommer jag rusa upp i vikt utan hejd. Nu helt utan min fallskärm ska jag kämpa med att äta. Det är läskigt, obehagligt och skrämmande. Samtidigt som jag kämpar på, och inget hellre vill än att bli frisk.

Varje gång människor talar om hur de ska hålla igen, hur de ska banta, hur de ska se till att gå ner i vikt triggas jag på det allra vidrigaste sättet. Som jag sa igår till psykologen: ”Det svåra är inte att matschemat. Det svåra är att hålla sig kvar när rösten blir för stark.” Så hör jag dem som önskar sig en ätstörning för att: kunna hålla vikten… Om du bara visste vad du önskar dig! Det är INGET jag ens önskar min värsta fiende. Att vara fast i mitt huvud, med bräckligheten och höra rösten som slår dig med orden. Som misshandlar dig så till den grad med ord att du krymper för varje sekund. Nej du önskar dig ingen ätstörningsröst, den som tror sig göra det är så fel ute. Ingen vill ha Gollum som hyresgäst i sitt huvud.

Ätstörningar Högkänslighet

Om rösterna kunde lämna mitt huvud.

Långa vidriga nätter, långa stunder av osammanhängande sömn där tankarna är överallt och ingenstans. Där jag känner mig som att jag ska kvävas och ändå håller andningen igång. Nätterna när jag hör rösterna inombords högre än någonsin. Ätstörningsrösten som högt talar till mig: ”Idag ska du inte äta…”, eller ”du vet att du blir fet av det där!!!” När det inte är den så hoppar min GAD in och ger mig ångest: ”Tänk på vad du gjort, eller inte gjort. Nu kommer det här att hända”, sedan kommer PTSD:n och säger åt mig allt jag förtjänat. ”Du förtjänade det där vet du, om du inte varit så korkade hade det aldrig hänt”. Så fortsätter de om, och om igen rösterna i mitt huvud. Rösterna som trycker ner mig bit för bit och gör mig mindre för varje sekund. Jag är ingenting värd, och ingenting jag gör är bra nog, jag är misslyckad och kommer aldrig lyckas med något. Aldrig är de tysta mina tre röster inombords, ibland försöker hon… Hon som jag någonstans tror är jag? Min själ att säga ifrån, hon kliver fram och ryter i åt alla rösterna: ”LÄMNA mig ifred!” Då tystnar rösterna för en stund, för att sedan komma ännu starkare tillbaka.

Lite som jantelagen: ”Du ska inte tro att du är något!”. Tänk om någon kunde tysta mina röster, tänk om… Tänk om…

We use cookies to personalise content and ads, to provide social media features and to analyse our traffic. We also share information about your use of our site with our social media, advertising and analytics partners. View more
Cookies settings
Accept
Privacy & Cookie policy
Privacy & Cookies policy
Cookie name Active

Vem är jag.

Min webbplatsadress är: https://www.saramadeleine.se.

Vilka personuppgifter samlar jag in och varför jag samlar in dem

Kommentarer

När besökare lämnar kommentarer på webbplatsen samlar jag in de uppgifter som visas i kommentarsformuläret samt besökarens ip-adress och user agent-sträng som hjälp för detektering av skräpmeddelanden. En anonymiserad sträng som skapats utifrån din e-postadress (även kallat hash-värde) kan komma att sändas till tjänsten Gravatar för att avgöra om du finns registrerad där. Integritetspolicyn för tjänsten Gravatar finns på https://automattic.com/privacy/. När din kommentar har godkänts kommer din profilbild att visas publikt tillsammans med din kommentar.

Media

Om du laddar upp bilder till webbplatsen bör du undvika att ladda upp bilder där EXIF-data inkluderar data från GPS-lokalisering. Besökare till webbplatsen kan ladda ned och ta fram alla positioneringsuppgifter från bilder på webbplatsen.

Kontaktformulär

Cookie-filer

Om du lämnar en kommentar på vår webbplats kan du välja att spara ditt namn, din e-postadress och webbplatsadress i cookie-filer. Detta är för din bekvämlighet för att du inte ska behöva fylla i dessa uppgifter igen nästa gång du skriver en kommentar. Dessa cookie-filer gäller i ett år. Om du har ett konto och loggar in på denna webbplats kommer vi att skapa en tillfällig cookie-fil för att kontrollera om din webbläsare accepterar cookie-filer. Denna cookie-fil innehåller ingen personligt identifierbar information och försvinner när du stänger din webbläsare. När du loggar in kommer vi dessutom att skapa flera cookie-filer för att spara information om din inloggning och dina val för utformning av skärmlayouten. Cookie-filer för inloggning gäller i två dagar och cookie-filer för layoutval gäller i ett år. Om du kryssar i ”Kom ihåg mig” kommer din cookie att finnas kvar i två veckor. Om du loggar ut från ditt konto kommer cookie-filerna för inloggning att tas bort. Om du redigerar eller publicerar en artikel kommer en extra cookie-fil att sparas i din webbläsare. Denna cookie-fil innehåller inga personuppgifter utan anger endast inläggs-ID för den artikel du just redigerade. Den gäller under 1 dygn.

Inbäddad innehåll från andra webbplatser

Artiklar på denna webbplats kan innehålla inbäddat innehåll (exempelvis videoklipp, bilder, artiklar o.s.v.). Inbäddat innehåll från andra webbplatser beter sig precis på samma sätt som om besökaren har besökt den andra webbplatsen. Dessa webbplatser kan samla in uppgifter om dig, använda cookie-filer, bädda in ytterligare spårning från tredje part och övervaka din interaktion med sagda inbäddade innehåll, inklusive spårning av din interaktion med detta inbäddade innehåll om du har ett konto och är inloggad på webbplatsen i fråga.

Analys

Vilka jag delar dina data med

Hur länge jag behåller dina uppgifter

Om du skriver en kommentar kommer kommentaren och dess metadata att sparas utan tidsgräns. Anledningen till detta är att jag behöver kunna hitta och godkänna uppföljningskommentarer automatiskt och inte lägga dem i kö för granskning. För användare som registrerar sig på er webbplats (om sådana finns) sparar jag även de personuppgifter de anger i sin användarprofil. Alla användare kan se, redigera eller radera sina personuppgifter när som helst (med undantaget att de inte kan ändra sitt användarnamn). Även webbplatsens administratörer kan se och redigera denna information.

Vilka rättigheter du har över dina data

Om du har ett konto eller har skrivit några kommentarer på denna webbplats kan du begära en exportfil med de personuppgifter vi har om dig, inklusive alla uppgifter du har gett oss. Du kan också begära att vi tar bort alla personuppgifter vi har om dig. Detta omfattar inte eventuella uppgifter som vi är tvungna att spara av administrativa, legala eller säkerhetsändamål.

Vart skickar jag dina uppgifter

Kommentarer från besökare kanske kontrolleras via en automatiserad tjänst för detektering av skräppost.

Din kontaktinformation

Ytterligare information

Hur vi skyddar din information

Vilka procedurer vi har för dataläckor

Från vilka utomstående parter vi tar emot data

Vilket automatiserat beslutsfattande och/eller profilskapande vi gör med våra användaruppgifter

Branschkrav om delgivning av information

Save settings
Cookies settings