Visar: 1 - 10 av 18 artiklar
Ätstörningar Högkänslighet

Att minnas det du glömt.

Jag kommer ihåg dig! Jag kommer ihåg! – Ur filmen The last unicorn.

Jag har så länge förträngt och glömt, försökt att inte minnas smärta och bara leva med känslan av att gå vidare. Alla människor lärde mig ju det redan som barn. Men nu ekar orden i mitt huvud, minnen från tiden jag valt att glömma. Hur jag fick höra bara något år efter pappa dött av skolkamrater: “Det var ju längesen” när jag var ledsen över pappas dödsdag runt 2-3 år efter han dött. Eller när jag blev sorgsen av ballader för jag tänkte på pappa eller kanske mest sorgen: “De handlar ju inte om honom”. Eller när jag kände igen någon låt han spelat i bilen när jag var tonåring och sa: “Den här brukade pappa spela” och folk slog av musiken med stelt utryck och sa något som, “nu kan vi inte lyssna på den längre för du berättade det där.” Som att låten blev smittad av pesten för att ett minne fick mig att tänka på pappa.

Jag fick inte sörja, jag fick inte berätta. Lärde mig att hålla mina känslor inom mig, och att tiga är guld och något alla vill att jag ska göra. Därför berättade jag aldrig om andra trauman jag fått uppleva, därför har jag bra haft förmågan att gråta några dagar för att sedan stoppa sorgen långt bak. Det där andra kallar för styrka, men som egentligen är ett skyddande skal för att inte sprängas i tusen bitar.

Jag minns nu, minns allt vidrigt jag varit med om. Alla människor som utnyttjat mig, eller alla som talade om för mig hur jag ska stänga inne mina känslor. Bokhylla efter bokhylla rasar i mitt inre och böckerna faller till golvet. Vem ska städa upp alla dessa? Hur sorterar man ett kaos på lättaste sättet. Medan min älskade snuttefilt i form av ätstöring kunnat hålla alla bokhyllor på plats står svälten nu ensam kvar, ätstörningen håller på att förlora och istället kommer det en orkan av vindar för att fälla de sista bokhyllorna i mitt inre kaos. Nu ska alla ner, nu ska känslorna ta över!

Mitt inre skriker! Skriker på att komma ut, tavlan skriet är bara ett gruskorn mot mina inre berg. Jag står här och mitt inre faller, faller för att kunna byggas upp. Men hur är livet på en byggarbetsplats? Efter ett ras av ens inre? Kommer man någonsin vara den man var efter ett sådant fall?

Ätstörningar Författarens egna ord.

När orden inte räcker till.

Av alla känslor så de som poppar upp efter minnen mest smärtsamma. Jag kan ligga på kvällen och förnimmas minnen jag en gång paketerat någonstans där i mitt inre. Jag ska känna dem, förnedringen eller skräcken. Sorgen eller rädslan, glädjen eller förtvivlan. Allt som känns skall kännas, känslor som jag sedan länge paketerat i små enkla paket i det som kallas för min kropps lilla förråd. Allt för att glömma och gå vidare.

Till sist sprack bubblan när ätstörningen inte länge kunde hålla sin starka mur kvar kring allt. Nu känner jag, känner och det gör ont. Sörjer, ja sorg då minnen från de jag älskat kommer tillbaka. Inser hur jag skyddat mig själv från att helt slitas i stycken.

Denna vecka står besök på Dala ABC på listan, och det ska bli bra. Bra att släppa ut det jag känner för en stund. Jag längtar!

Ätstörningar

Ätstörningar, trauma och känslor.

Jag har fått i uppdrag att börja känna. Att inte bara tänka utan känna, en del i min ätstörningsbehandling. Psykologen frågade mig vad jag känner, och jag kunde inte svara henne på det. Jag kan absolut tänka saker och tänker för mycket. Men känna? Jag har en oförmåga att känna! Hon skrev upp alla känslor människor har, jag tror det var 9? Av dessa 9 känner jag två, glädje och förvåning. Allt annat känner jag inte, trycker undan och hon trodde därmed det kanske är vad som ger mig ångest men även i sin tur min ätstörning. Jag behandlar min ångest med ätstörningen och nu? Nu är nästan alla redskap för ångesten borta och det är skrämmande och svårt.

För mig innebär det mitt sista redskap, svälten. Jag svälter mig och vågar knappt äta. Det går med andra, men ensam? Då äter jag inte alls, istället mår jag bra av att känna hungern och den motar bort ångesten. Det är läskigt, men jag vet inget annat, jag vill inte falla ihop. Det är som att Pandoras ask öppnats och saker väller ur mig. Känslor, minnen och allmänna känslor av äckel. Minnen jag förträngt som skapar flashbacks och ledsamhet, sorg och skräck.

Jag ska alltså befinna mig i detta, men det i sin tur medför att jag inte äter. Jag rädslan för allt, något måste jag ju ta mig för i skräcken. Psykologen sa att:

Om man är med om lika många trauman som du varit, är det inte ovanligt att stänga av känslor.

Där sitter jag alltså nu, i en våg av trauman som jag ska genomlida och känna. Jag tänker inte klart, jag vet ingenting. Bara att inombords flyger känslor jag inte orkat känna på många år. Det gör ont och jag drunknar bit för bit!

Författarens egna ord.

I morgontimmarna under en semester.

Skilla väckte mig för cirka en timme sedan. Hon ville ur, varit en hel del med sovmorgon sedan semestern började. Imorgon har jag varit ledig i veckorna två, tiden går för fort!

Idag ska jag städa, ta promenad och sedan som jag skrev igår får jag gäster i form av grannarna. Det ska bli mycket trevligt.

Det ser även ut som Falun kommer att bjuda på ett fantastiskt väder. Det känns helt rätt! Tänk ändå att vi fått en sådan fantastisk sommar i år?!

Författarens egna ord. Högkänslighet

Take a deep breath and relax och annat bullshit.

Just så här jag känt sedan igår eftermiddag. Allt tjat om att andas lugnt och hitta den inre känslan av frid. Vilket bullshit, om livet gång på gång uppenbart vill ge dig en käftsmäll spelar det ingen roll hur mycket man andas in och slappnar av! Till sist börjar man hyperventilera och känner att man sprängs från insidan och ut!

Det är som en bild på en tupp min syster hade som liten: “Tänk positivt” som att en positiv tanke skulle påverka det faktum att allt går käpprätt åt helvete? Tankens kraft hjälper dig inte en bit på vägen alls när allt du rör vid blir en tragedi.

I natt vaknade jag av ett rejält åskväder, igår somnade jag som ett själv…

Högkänslighet

Om vägval och svåra orimliga beslut.

Ibland kommer du till en fas i livet där du måste välja en väg. Kanske står du där vid en skylt som visar två vägar. Den raka vägens skylt står det: trygghet på, den andra vägen står det: osäkerhet på. Vad ska man då välja, genom hela mitt liv har jag fått välja dessa skyltar. Vågat mig på vägar av osäkerhet och tagit mig på den trygga vägen. Alltid med tanken på att vad jag än väljer så blir det nog bra till slut.

Men nu är jag för första gången tveksam. Jag orkar inte längre ta trygghetensväg lika lite som jag orkar ta osäkerhetens. Det gör ont oavsett och kanske har jag slutat kämpa för första gången. Inte för att jag gett upp men för att jag fått kämpa mig igenom livet så länge att jag förtjänar att få en lugn tid.

Ibland undrar jag över varför vissa av oss få kämpa mer än andra? Hur livets lott fördelas. Är det för att vissa av oss tänker mera och därmed känner mera som gör livet tuffare? Eller vad beror det på?

Jag står där vid vägvalet i mitt liv och vet inte vad jag ska välja. Tänk om någon kunde välja åt mig. Jag är bra, jag duger som jag är. Jag är till och med förbannat mycket bättre än många andra på vissa saker. Men ändå står jag här och oroar mig för livet och framtiden. Vem är jag? Och vart är jag på väg?

Ätstörningar

Min insida är som ett bygge av Lego, som faller sönder.

Jag har skrivit om min ätstörda sjukdom i många år. Först helt utan att söka hjälp, och för exakt två år sedan gick jag behandling första gången. Trots att jag uttalat vetat att ätstörningen inte är normalt har den varit normal för mig. Förra gången när jag gick dagvård en dag i veckan, och i grupp satt jag mest och tänkte att på att alla andra var sjukare än jag. Det här i sin tur fick mig att intala mig själv att jag nog är frisk.

Någonstans har mitt självhat gjort att jag tror att det sjuka är det friska. Att det är helt normalt att vakna varje morgon led viktångest, att alltid tänka på vad som kommer in i munnen. Att känna skam om jag äter något. Kanske främst ur alla förbud ur dieter eller livsstilar som många säger att det är. Ett exempel är som alldeles nyss när jag gjorde mig min dagliga frukost. En skål med mannagrynsgröt, kanel och mjölk. Jag tänker bara att egentligen skulle det varit havregrynsgröt där. Hur kan jag strunta i den saken? Att jag inte tycker att det är gott spelar ingen roll, jag har lärt min kropp att i första hand ta det som påverkar magen bäst.

En fråga som uppkommer ofta när det talas om kompensation vid ätstöring är: “Använder du laxermedel?”, “Har du förbjudna maträtter/aktiviteter”? Förra behandlingen sa jag nej, men nu denna behandling som pågått sedan januari så inser jag för varje vecka att alla mina normala beteenden inte alls är normalt. Att jag peppra kroppen med linfrön, ätit katrinplommon rakt ur påsen (hela påsen) i syfte att springa på toaletten, eller att jag får ångest av: pizza, hamburgare, pommes frites, potatis, ris, ägg, spagetti och alltid avskyr middagen och kan fundera i flera timmar på vad vi ska äta.

Att drömma på nätterna att jag utsätter mig själv för saker som skadar mig, och att vakna upp med ett tryck över bröstet eftersom att jag inte vet om det är sant?

Igår var jag till psykologen på Dala ABC, jag höll emot tårarna och hon frågade mig varför jag inte vill gråta. Jag sa;

Därför att det gör så ont! Det känns som jag ska gå sönder när jag gråter! Ska att jag dör!

Precis så känner jag det, som att döden är närvarande när jag gråter. Jag fick en linje där det stod: Dåtid, Nutid, Framtid på uppritad på en white board och frågan om: “Vart befinner du dig?” Mitt svar var i dåtiden och framtiden men aldrig i nutiden.

Att jag brister nu är tydligen en del i behandlingen, jag börjar förstå och omvärdera hela mitt liv. Min trygghet har tagits ifrån mig i form av ätstörningen och mitt ständiga springande från mina minnen och ängslan är nu ikapp. Där jag tidigare kunnat ta till ätstörningen för att överleva finns det inte kvar.

Jag måste nu stå i ångesten, minnena och ängslan helt utan redskap och då brister jag för första gången.

Så där satt jag med munskydd efter att fått djupandas och höra att jag är i stress, och bryter ihop. Jag grät! Gråtit av sorg har jag gjort, gråtit av ilska men jag gråter aldrig av ångest eller för det som varit och är på min insida.

Min insida har jag byggt upp med hårda legobitar för att stabilt låta min själ slippa uppleva ångest, sorg och förtvivlan. Murarna i mitt legobygge har skyddat mig från attacker för långt in. Men där innanför murarna och väggarna i mitt Legobygge bor en parasit tillsammans med mig. Den talar varje dag om för mig att jag inte förtjänar det jag har, den viskar till mig att jag ingenting är värd och att det jag gjort, gör eller kommer att göra är totalt värdelöst.

Min lilla parasit har förmågan att få mig ledsen, och nedtryckt. Den ifrågasätter allt jag gör, och ska göra. Hånar mig vid misslyckande och blir extra nöjd när allt går åt helvete.

Den är arg nu parasiten, för mitt bytte av Lego börjar rasa. Den kommer att bli vräkt, parasiten intalar mig att jag inte vill inte att alla Legobitar ska bort. När de är borta ser jag inte längre klart!

På andra sidan Legobygget står en liten flicka, hon ropar på mig och vill att jag tar mig ut. Kommer till henne, kanske är hon mer en Barbiedocka fri och lycklig än Legots kalla delar. Hon skrämmer mig, för vem blir jag i hennes lyckliga sällskap?

Högkänslighet

Att se solen efter regn och rusk.

Något som skall vara typiskt svenskt är att tala om vädret. Samtidigt är vädret något som är otroligt ombytligt här och vi har regn, rusk och snö samt en kort tid av sol och värme. Så det är nog inte helt konstigt att vi tänker som vi gör gällande vädret.

Idag så stor fortsatt jobb på schemat. Jag var så otroligt uppe i stressvarv igår att det kändes som att jag skulle bryta ihop. Jag vet seriöst inte vad jag ska göra åt denna panik som väller över mig i tid och otid. Får försöka blicka framåt och ha tankar kring de mål jag vill uppnå.

Det finns dock en jobbig sak just nu. Igår när jag åkte hem från jobbet köpte jag fika, helt enkelt för att jag inte hinner äta mina mellanmål som jag ska. Då blir jag sötsugen, vilket INTE är bra. Blir så tröttsamt när man ska stressa hela tiden, behöver verkligen lugnt.

Ätstörningar Högkänslighet

Jag har svårt för glada människor, vad har de att vara glada över?

Just idag ställer jag mig precis den frågan, vad har alla glada människor att vara glada över? Jag vaknade tre i natt med världens ångest. Ångest inför att återigen komma tillbaka till jobbet, allt detta med pandemin och stressen som är till följd av denna. Att kunna hålla sig hemma en hel vecka, och sedan råka ut för att smittas igen när direkt när jag kliver in på jobbet.

Det är en trötthet över mig, trött på så mycket. Något jag ska göra idag är i alla fall att jobba, efter jobbet fixa mina fransar och är väl hemma runt 19:00 idag. Det snöar som sjutton här i Falun, förbannat skitväder rent ut sagt. Längtar så till semestern, det är två månader till sommaren. SÅ månader bort!

Högkänslighet

Att våga vara skör.

Jag tänker på det där då och då, hur rädda människor i allmänhet är för att erkänna att de är sköra. Man hyllas av att vara stark, att gå igenom saker som skadar ditt psyke ska någonstans visa på att vi är starka. Då orkar man allt, då står du pall och ska få en klapp på axeln. Ungefär som någon som vunnit en medalj, som självmant tagit sig igenom ett träningspass och som fixade det. Vilken styrka säger alla och imponeras, detsamma har människor sedan applicerat på människor som går igenom tragedier som aldrig valt saken men blivit tvungna att gilla läget och kämpa vidare för att överleva.

Det är fult att vara svag, åtminstone är det så sådana som jag uppfattar det. Jag uppfattar ord som: “Du är stark som tagit dig igenom allt.” Fast det är inte sant, jag hade inget annat val till skillnad från en elitidrottare som tog sig i mål. Det enda jag fått göra är att kämpa på, uppleva känslan av att kvävas från insidan ut och bara kämpa på.

Det är inte konstigt att jag brister då och då, men läks igen. En människa som upplevt vad jag skulle påstå nästan allt, och bara vara 37 behöver få brista. Medan andra hurrar på hade jag gärna bytt bort en hel del av mina erfarenheter mot annat. Det är så mycket jag upplevt som aldrig gjorde annat än skade mig. Att jag skulle blivit stark av mina sorger är en lögn. Att jag tagit mig egen dem är sant, men ut kom jag svagare för varje storm.

Jag kan tycka min kropp för att den står ut, men min själ har det tufft och ibland undrar jag över hur min kropp och själ kan samarbeta, när båda fått stå stadiga i de orkaner som dränkt mitt skepp.

%d bloggare gillar detta: