Kategori: Bloggandet

OJ det är massor. Jag är rätt ofta upprörd och skulle nog påstå att jag ofta är jävligt irriterad (menskossa?) . Dessa saker gör mig upprörd:

Stress, yeses vad arg och upprörd jag kan vara när jag är stressad.
Puckade lärare, tro mig få saker kan göra mig så upprörd som lärare som är totalt opedagogiska och ointresserade av vad som ska läras ut, lärare som bara sitter och himlar med ögonen för att dom är så sjukt trötta på sitt jobb. Såna saker får mig att gå upp i atomer.
Politik, kan bli rejält förbannad om jag sitter i diskussion med vissa människor om politik, kan känna mig som jag genomgått ett maratonlopp efter en sån debatt för folk kan ibland vara så jävla idiotiska. Då tror ni att det handlar om att jag ska ha rätt? NEJ NEJ, folk får tycka vad dom vill, men det som gör mig galen i såna debatter är att folk försöker få en att tycka som DOM vilket kommer till nästa punkt.
JAG upprörs rejält när folk ska försöka tala om för mig vad jag tycker, vill och känner. Jag hatar verkligen när man till exempel säger: Nej jag vill inte resa utomlands det är inte mitt intresse, så kommer någon idiot och säger ”MEN det är klart du vill resa utomlands?! Det vill ju alla”. Så säger man själv, ”NEJ men seriöst jag vill inte de” , men den där dryga människa fortsätter och ska tala om för en vad fan man vill ungefär vilket verkligen gör mig galet jävla arg!
Värst är dock när folk säger att ”DU måste träffa en karl, du kan väl inte leva ensam resten av livet?” eller ”DU, måste träffa någon. Varför är du singel? DU förstår väl att du saknar någon” . FÖR det första, OM jag säger att jag inte behöver någon så behöver jag förmodligen inte någon?! VARFÖR fortsätta älta den saken varje gång man ses, eller pratar. Varför inte bara släppa taget och inse att jag kanske inte alls behöver en karl i lika stor utsträckning som du? Varför inte bara inse att jag klarar mig jävla bra utan en resa till Thailand och varför för guds skull MÅSTE du försöka övertyga mig om att din politik och vad du brinner för är rätt och mitt är fel bara för att DU tycker så?

Jag respekterar folks åsikter och hur dom vill leva sina liv. Röstar dom på SD eller alliansen, rödgröna är det deras val. RÖSTAR jag på något annat är det mitt val och jag kommer inte ändra min åsikt bara för att ”du” anser att din är bättre än min så för i helvete sluta försök tala om för mig vad jag ska tycka tänka och känna.

SÅ nu fick ni veta vad som upprör mig!

Tyckte det var nyss jag skrev om ett ögonblick men ja lär bli ett till då?

Det får bli när jag plussade den 24 januari 2004. Jag minns det verkligen tydligt. Jag hade någon vecka innan varit på min farmors begravning. När jag satt i kyrkan kände jag hur någon tog på min axel och viskade i mitt öra samtidigt som låten ”Ängeln i rummet med Eva Dahlgren” spelades ”Du är med barn”, jag tänkte när jag hörde det där vad?! Tänkte att jag inbillade mig något. Hur som helst när jag väl plussade hade jag skickat en kompis att ta med sig öl en person köpt ut åt oss (vi var ju nitton) och ett graviditetstest, mensen var sen med 1 dag, brukade alltid få mens den 23 och hade inte fått den, månaden innan hade jag fått den 21 vilket jag ansåg verkligen märkligt. Hur som helt kompisen kom hem till mig jag gick fortfarande runt i pjamas så jag tog testet och studsade in på toaletten och sa (DET är nog ändå inget) , eftersom jag inte alls planerat barn så gick jag in, kissade och började ta av mig pjamasen för att duscha vänder mig om och ser ett blått streck framtärda på clearblue testet, jag minns att jag bara VAD?! Kolla hur det var nästan så litet att det inte syntes men ett plus var det, vandrade som i en dimma ut på balkongen där kompisen stod och rökte är så i chock att jag skriker och tappar gravtestet i snön ”JAG är gravid”!!! , helt skräckslagen med blandade tankar. Hör hur hon säger, MADDE gå och ta en dusch. Därinne sitter jag och rabblar för mig själv ”jag är med barn, JAG ÄR MED BARN, JAG ÄR MED BARN” upprepar smakar på orden ser mitt liv passera i revy och är bokstavligt talat vettskrämd.
Går med handduken snurrad runt kroppen till mitt sovrum ringer mamma och säger ”MAMMA jag är gravid” , tårarna kommer jag faller på knä samtidigt som jag gråter och gråter och säger MAMMA mitt liv är slut, FOLK kommer hata mig vad ska jag göra?! Jag hör mamma säga ”Ja nu ser du i alla fall att du kan bli gravid” , själv ligger jag där på min matta och förstår ingenting reser mig och ställer mig och kolla ut från fönstret där på Jungfruvägen 115 C och bara gråter.
Går ut till min kompis placerar mig i soffan och försöker att förstå innebörden av vad jag just sett och vad som finns därinne i min kropp, går någon minut så ringer telefonen. Jag svarar och hör mamma ”Jag vill bara säga att jag stöttar dig oavsett vad du gör och jag vill gärna bli mormor” , hennes lugnande ord får mig helt plötsligt att känna mig mindre rädd. Som om alla hemska tankar och hjälplöshet försvinner på bara några sekunder.
Dagen går och jag vet att jag äter pizza, råkar se Björn men vågar inte tala om något. Jag tänker att jag måste få vänja mig vid det här själv först. Sover över hos kompisen och en till vän kommer dit. Vi ligger alla tre i hennes dubbelsäng och pratar. Jag somnar och drömmer. Jag står och kollar ut över en blomstrande äng med solen som står över ängen. När jag står där ser jag två små barn, en pojke och en flicka hålla varandra i handen. Jag känner sådan kärlek, jag vaknar och vet precis vad som ska hända. Barnet i magen är mitt och jag älskar det här barnet, jag är inte rädd inte det minsta. Om jag så ska ta hand om barnet själv så ska jag ha barnet. Jag är glad och börjar smeka magen lite, tänker på den lilla personen som växer därinne i min kropp. EN levande människa jag gjort, bestämmer mig för att jag ska bli världens bästa mamma ta tag i mitt liv och ge barnet allt.
Samma dag släpper jag ”bomben” för Björn, jag säger att vi måste prata inför två kompisar och den enas sambo. ALLA tittar på mig, jag hör Björns röst som säger ”det låter allvarligt”, jag förstår att det är oundvikligt att inte berätta i telefonen så jag säger det rakt ut ”Jag är med barn”, hör något med ”är du säker på de?”, jag MMM jag har gjort ett test. Blir skjutsad hem till Björn och vi pratar, jag känner hur jag klivit ut ur min bubbla jag levt i under sju årstid. Jag känner en lycka, en självsäkerhet. Jag ska bli mamma, om ändå så oplanerat så ändå så lyckligt. Mamma en gåva, något så fint man kan bli. Jag skulle bli mamma och någon växte där inom mig ett litet liv och i samma stund clearblue visade ett positivt resultat på ett liv, gav det mig ett nytt liv. Ett rikare liv, ett bra liv, ett lyckligt LIV! En skatt utöver alla skatter, den dyrbaraste gåvan, gåvan att ge liv åt en annan människa!

Ja vad har hänt? Har insett hur sjukt mycket jag faktiskt längtar efter att få min lärarexamen. Det har varit skit kallt och jag har insett att jag inte vill gå ut *S*.
Har förut detta fått nya tapeter på Williams rum och vill mer än mest nu att dörrarna ska bytas i den här lägenheten samt att då om målat i hallen, känner för att ha FINT hemma. Känt ett stygn av samma känslor som jag fick förra året som sakta hade börjat rubbas men nu kommit tillbaka på grund av människors klumpighet.

Det är snart julafton och jag funderar fortfarande vad som jag ska handla till brossan, Williams klappar är inte klara heller så måste snart börja hetsa med de också.

Eftersom det blir nyårsafton i år med och jag likt alltid är helt utan planering får jag se vad som sker då, har personligen lust med att äta god mat med William och om Björn inte har något annat för sig även honom. Jag behöver ingen stor super duper nyårsfest, för mig är en mysig hemma kväll så mycket viktigare.

HA, kul att berätta jag ångrar. Till saken hör att det finns massor av saker jag ångrar. Framför allt är det inblandade killar i sånt.
Jag har väldigt lätt för att ångra saker (på gott och ont). Därav så finns det miljonersmiljarder saker jag ångrar.

En sak jag ångrat i flera år är att jag förlorade oskulden med en person utan att riktigt vilja det, det fick mig rejält ledsen inombords och jag önskar på något vis att det istället varit med någon jag verkligen velat vara med och inte bara någon av några. Det gjorde ont, jag blödde som fan och dagarna efteråt var det som jag hade mens fast jag inte hade det ungefär. Det gav mig rejäl ångest och jag ångrade mig mycket över de.

Något annat jag ångrar är kanske att jag aldrig riktigt vågat säga det jag borde sagt till människor, att jag hellre valt att hålla det inom mig. Vissa saker kan jag spy ut och såra människor för men sen andra kan jag hålla tyst som en mus om. Sånt kan jag nog också ångra. Jag ångrar också att jag när jag så här efteråt inser att jag hade en psykos under 2002 festade så mycket att jag hade sex med killar utan att ens vara närvarande psykiskt. Jag håller inget av vad jag gjort hemligt, det är ingen idé jag berättar ändå öppet om sånt för folk. Jag ångrar att jag inte sökte hjälp när jag mådde så dåligt, det hade verkligen varit bättre för mig att veta att saker jag gjorde när jag var så där borta aldrig hänt om jag bara inte hade festat för att lugna ångesten som fanns där inom mig.

På sätt och vis har dessa saker som jag ”ångrar”, också gjort mig till den jag är idag. En lycklig människa, hade inte all ångest och det jag gjort varit där hade jag aldrig fått William, aldrig bott här i Falun och allt sånt. Då väger lyckan över ångesten. Men jag ångrar ändå att jag gjorde saker jag inte borde gjort, träffade killar och brydde mig inte om ifall jag skadade mig själv. Det jag ångrar är att jag förut innan jag fick plusset på graviditetsstickan var en annan människa. Jag ångrar åren innan jag blev gravid och fick min underbara William. Den personen ångrar jag i massor, det är ett kasst jag får stå mina val jag gjorde sån ung och osäker och mådde dåligt och kommer alltid ångra.

MEN jag är ändå sån att jag tycker att jag är glad för det jag har nu, den trygga lilla bas jag byggt med egna byggklossar och med William. DEN glädjen är större än någon sorg och ångest i världen.

Mitt absoluta favorit minne är ju helt klart när William föddes. Men eftersom jag redan skrivit om de så tänkte jag ta mitt andra favoritminne.

Jag vaknade en morgon när jag var 10 år, jag var ledsen och låg i min säng. Hatade skolan och ville inte alls gå dit. Då böjer sig mamma över mig och viskar om du går upp idag så ska du få veta en hemlis. Jag frågade mamma, VAD? Så säger mamma med låg röst ”idag ska du få din hund” . Jag minns hur det kändes i kroppen på mig hur jag liksom fick ett lyckorus utöver denna värld. Jag skulle få en HUND. Jag älskade hundar och hade alltid gjort, när pappa dog sa mamma efter mycket tjat att om jag började spara pengar så skulle jag få hunden. Så jag hade börjat spara och verkligen älskade varje sekund av tiden jag sparade pengarna.

Jag gick till skolan med min hemlighet och sedan log jag hela dagen. Jag hade kör och det var en fredag så jag fick gå hem lite tidigare från kören när vi åkte i väg mot Falun för att träffa uppfödaren med sina valpar. När vi kom till Z-krogen så träffade vi uppfödaren och hon bar ut sina små svarta och bruna lurvbollar ur bilen och jag fick bära en av dom. Sen stod vi vid vägen och kollade, och ena valpen gick sin egen väg bort mot vägen och uppfödaren sprang dit lyfte upp valpen och gav den lilla svarta lurvbollen och la henne i min famn och sa här är eran.
Jag var så glad, hela vägen tillbaka till Orsa satt valpen i mitt knä och gnydde, på nätten gnydde hon också men blev snart lite gladare. Dagen efter kom min syster och bror hem, jag tog min systers hand och sa KOM ska du få se, i korgen låg våran valp och jag sa DET är våran hund, precis då reste hon sig och gick fram till min syster. Jag älskade min lilla valp så mycket. Hon fick namnet Sassa och blev min bästa vän i 12 år framåt. Sassa blev avlivad i november 2006 då hon vaknade och inte kunde gå, det visade sig att hon fått en hjärnblödning. Jag grät mer en jag någonsin gråtit.

Men jag var så glad där när jag fick min hund, min fina lilla Sassa som jag fortfarande saknar.

1994

Jag, Min lillebror och Sassa 1994

Sassa 2004

HAHA tänkte jag när jag läste detta?

Kyss vad menas med det, hångel med tungan eller puss?

Jag skriver dom jag räknar på riktigt. Första pussen (på munnen) var med en kille jag gick på lekis, skolan samt fritids med. Vi lekte mer eller mindre varje dag och en dag tog han min hand och vi sprang ifrån fröknarna kröp in bakom några buskar och där började vi pussas. Jag minns hur kär jag var på ”barnvis” liksom. Hehe.

Sen var det väl nån gång ryska posten med långtradare men de räknas inte tycker jag.

SEN då till den som jag räknar som min första kyss, jag var 15 år och kände mig skit gammal som inte kysst någon på riktigt eller ja hade ju som sagt långtradare från skolan och pussar i buskar osv men ingen riktig. I alla fall jag tuggade jenka och träffade den här killen, egentligen var det ett misstag rakt igenom för jag gick för långt med den killen på en gång mer eller mindre. Fyllor ni vet… Vi satt i alla fall på ett staket och ja sen började vi väl strula. Efter de har jag strulat med otåliga människor och inte brytt mig det minsta. Det där med första kyssen är mest jaha för mig, en kyss kan jag i princip ge vem som helst. *hehe*