Kategori: Questions & Answers

Jag försöker att inte ångra saker. Det känns ganska onödigt att gå runt och ångra saker. Jag ser allt jag gjort som erfarenheter istället.
Därför har jag ingenting jag ångrar.

Bild från 4 Mars 2010. Ett år sen nästan i alla fall.
Lekte med sånt där man slår in mat med.

Först och främst vill jag åka i en rosa raggarbil med texten Barbie. Jag vill att Babsan sak stå och ta emot mig när jag kommer fram till altaret och att det ska vara hundra duvor som flyger fram från bilen när jag vandrar ut från den. Jag vill ha ett långt släp och att min drömmars prins ska ta emot mig. Jag ska självklart vara smällfet med tvillingar i magen och alla ska sjunga bruden är här smällfet hon är, åttonde månadens mageeee hon bääär.

På efterfesten ska alla vara stupfulla utom jag som sitter och gråter och för att jag ser någon spy rakt över tårtan. På borden ska folk dansa till Nightwish och någon ska slå sönder en vas…

Tror ni jag är seriös? HAHA, knappast. Jag vill inte gifta mig, har aldrig drömt om ett sagolikt bröllop där jag lovar mig själv evig trohet. Där någon annan människa får min ultimata kärlek och där jag aldrig mer får ställa krav på mina vardag. Ett äktenskap där jag blir fångad i något jag aldrig velat. Jag vill inte ens förlova mig. För mig är förlovning början på giftemål. Jag kan inte lova någon min eviga trohet och kärlek. Hur skulle jag kunna göra detta? Jag är en alldeles för flyktig själ för detta.

Ett ställe jag varit på?

Storstupet i Orsa Augusti 2010

Döden helt klart. Jag har rejäl dödsångest till och från. Vissa perioder är det verkligen olidligt. Jag kan sitta och tänka på att människor runt mig ska dö, eller att jag själv ska dö. Det skrämmer mig. Jag oroar mig för döden och hatar verkligen när tidningar skriver nyheter som lätt kan tolkas för jordens undergång som ett exempel.

Jag önskar verkligen jag inte var sån som tänkte på döden men tyvärr gör jag de.

En annan sak som oroar mig som även är förknippat med döden är sjukdomar. Jag oroar mig JÄMT för att vara sjuk, för att få ett besked som en farlig sjukdom. Jag hatar det där för på något vis styr det ändå mitt liv en del.

Jag har haft min favorit cardigan och ett par stuprörsjeans idag.
Men när denna bild togs var vi hemma hos Björns mormor och morfar och jag bar min jacka.

Mr spex och jag.

Min dåliga vana? Jag vet faktiskt inte vad en dålig vana är? Jag biter inte på naglarna? Jag snurrar på håret men de är inget jag störs av.
Kanske är en dålig vana att jag stressar för mycket? Tar på mig alldeles för mycket saker och sen står jag med armarna och benen i alldeles för mycket, och får panik för jag inte vet hur jag ska ta mig ur saken? Kan de räknas som en dålig vana? I så fall, jag stressar för mycket.

Betala av CSN, köpa ett hus och sen skulle William få lite till kontot. En mille är egentligen inte så mycket som man tror de går ju fort liksom att bli av med det om man spenderar på fel saker. Men inte fan hade jag sörjt en miljon skulle blivit SJUKT glad över dom pengarna. Speciellt nu!

Så va faller jag för? Helt klart är killar som jag i första hand attraheras av bad boys. Jag gillar killar som är självsäkra och typ mer eller mindre tror att dom kan få vilken tjej dom vill. Dock är jag aldrig sån trots att jag dras till dessa killar som går på sånt. Istället så ignorerar jag dom och helt enkelt tar en typ jag litar på bättre. Det kanske låter märkligt, framför allt till mina nära vänner som tycker att jag är kräsen och borde sänka mina krav och vad jag nu fått höra. Men det är bara så att såna där som jag helt enkelt attraheras av och som är svin som kommer fram till mig och kör sina knep bara måste jag total dissa. Varför?

Jag har många gånger undrat över de. Kanske för att dessa killar kan såra mig? Det finns en risk att jag skulle bli kär i dom och det är något jag är skit rädd för. För blir man kär då tappar man något av sig själv. En del av sin identitet och en del av vad som är mig. Jag har själv valt att distansera mig från killar för att slippa släppa någon in på livet. Det är mer skrämmande för mig att bli kär och krossad i händerna än att våga satsa på kärleken. Jag är rädd för att bli lämnad. JAG hatar att bli lämnad, därför tar jag sjukt illa vid mig och grubblar i år när vänskap tar slut, undrar över vad jag gjort för fel och är så ledsen inombords.
Därför har jag alltså valt att inte bli kär, att söka mig efter säkra kort i livet och inte någonsin släppa någon innanför mitt innersta rum. Därför när jag tänker på vad jag faller för så tänker jag mer på vad jag attraheras av och vad jag ser till att genast visa att DU kan inte få mig så försvinn!
För något år sedan var det en kille som raggade stenhårt på mig, bad om mitt nummer och sånt. Men sen efter en stund sa han, VARFÖR ser du så rädd ut? Du ser ut som du ska bryta ihop vilken stund som helst. Jag har undrat över det där, där jag så många gånger fått höra det av just hans typ av killar. Jag svarade då att, JAG kanske är rädd för dig. Han begrep ingenting. Men jag gjorde det mycket väl även om jag försökte distansera mig till saken. Men nu med lite eftertanke, så vet jag mycket väl varför jag såg och ser livrädd ut när den där typen av killar raggar på mig. DET finns en stor risk för mig att falla för dom, en stor risk att jag faller hårt och att han krossar mitt hjärta. Alltså jag är LIVRÄDD för dom. Kanske är det som min mormor sa till mig för något år sedan när vi talade om min rädsla för att bli lämnad ”du har blivit sårad för många gånger i ditt liv”, och det är nog så. Nästan alla jag litat på har någon gång sårat mig djupt, så många jag gett mitt hjärta till har huggit det hård med en kniv i mitten. Jag är väl bränd av elden kanske?

Så dessa killar jag faller för skrämmer mig mer en något annat, jag håller en distans emot dom av en anledning. De människor vi attraheras av ska vi egentligen välja att satsa på för dessa passar bäst ihop med oss biologiskt, men det kanske är därför jag inte satsar på dom… För om jag passar med honom biologiskt kanske jag också passar med honom psykologiskt och han kommer ta sig under mitt skin, flytta sig in i mitt hjärta och slita ur det med bara händerna. Det är inte vart det, aldrig någonsin.

Så kommer det till vad man vill ha? Jag hatar såna frågor, mycket för jag sällan vet vad jag vill antar jag? Jag är sån typisk mamma så jag liksom tänker mest på William vad han vill ha, vad han drömmer om. Så vad vill ja ha?

Ett långt och lyckligt liv, jag vill att mina drömmar ska gå i uppfyllelse, och att alla nära och kära får ha det bra får vara friska och leva lyckligt. Det är vad jag vill ha mer än någonting annat. William är så klart en av mina nära och kära. Att se honom lycklig och stark är viktigast för mig.