Enda sedan jag blev gravid, och det är ändå 22 år sedan nu. Jag plussade nämligen den 24 januari 2004, då nitton år gammal inpå mitt tjugonde år. Så har jag mötts av alla dessa ofantligt duktiga människor på nätet. Ni vet de där vars barn föddes talades fem språk flytande, kunde gå direkt efter förlossningen och som fick minsann hoppa över förskolan vid ett års ålder för att börja första klass, och avslutade grundskolan som nioåringar. Ja nog denna det barn med särskild begåvning, inget snack om saken men de är få. Men på nätet är dessa barn gärna en majoritet.
Detta kan lätt appliceras på annat också, mästerkockar, (som huserar i ett vanligt kök hemma, helt enkelt för de är för bra för att jobba inom restaurangbranschen). Hundexperter vars valpar var rumsrena vid 8 veckor, gick exemplariskt i koppel, och aldrig gjorde minsta fel eller hade några brister. De med katt som aldrig rivit på en möbel, har femtio kattlådor och aldrig haft problem med att katten ätit på deras blommor, inte haft en kattunge som rivit ner saker utan den var så klart som en vuxen katt när den kom till familjen.
Eller varför inte alla inom sitt yrke (i mitt fall diverse olika lärare inom skolan). Som skapar sitt eget material, som köper in dyra saker till ”sitt” klassrum för egna pengar och massor av presenter till eleverna som fina pennor, papper och sudd. Som aldrig behövt ge en elev ett F och har den absolut bästa pedagogiken.
Jag slås så ofta av dessa människor som är bäst på allt på nätet. Hade jag ens velat vara sådan? Sådan som sitter och skryter om att allt i min omgivning som barn, hund, yrke är jag bäst på? Att jag är totalt utan brister?
Knappast, jag är absolut inte perfekt. Skulle inte heller vilja ha det perfekt. Helt ärligt får ett barn gärna ta sitt första ord vid 1,5 år. Eller min hund bli rumsren när det krävs, om jag prioriterar min sömn en natt med valp och denne kissar inne, är det ingen big deal. Om Bitter-Britta vill påtala att hon minsann sprang uppe 1 gång i timmen för att valpen skulle bli rumsren gör inte henne till en bättre ägare än mig. Även om Bitter-Britta gärna vill att alla ska få höra henne berätta om hur enastående duktig hon är.
Om jag ändå var hälften så bra som alla på nätet är… Hade jag varit mer olycklig än jag är idag. Jag strävade efter perfektion tidigare, det gjorde mig olycklig. Idag strävar jag efter att godkänna mig själv som den människa med fel och brister jag är.
Jag är stolt över mina brister, att inte vara den bästa mamman, bästa hundägaren, bästa kompisen, bästa specialpedagoger och specialläraren. Jag behöver inte vara bäst på sådant. För livet är för kort för att sträva efter en perfektion, ingen kommer tala om din förträfflighet dagen du dör. De kommer tala om vem du var. Jag vill att folk ska tala om mig som den som vågade tala om att allt det som inte var perfekt. För perfektion dödar, medan livet lever.
