Trista vardagsplagg.
Intressant artikel och så jävla förbannad på allt!
Håller ju på att pluggar med mitt examensarbete när jag kommer över flera artiklar från 2011 som visar på att, barn som förlorar en förälder har högre risk för självmord än barn som inte förlorat en förälder som barn. Det tycks också vara så att ju yngre man är när föräldern dör ju mer påverkas man. Det är mycket intressanta artiklar och jag läser ibland med olust för det är många minnen som kommer upp, jag blir påverkad samtidigt som jag tror att detta är en bra sak för mig. Ett sett att bearbeta, vi fick aldrig någon riktig hjälp när pappa dog. Skolan hade noll koll och samhället tyckte väl mest att man skulle glömma och leva vidare. Jag undrar smått hur mycket den synen på döden speglat mig och mina framtida val. Hur hade jag varit om vi faktiskt fått hjälp? Hur mycket bättre hade jag mått? Jag räknar inte skolpsykologen som speciellt mycket hjälp, rita en teckning och äta pepparkakor är inte vad jag skulle vilja kalla terapi, dessutom pratade vi aldrig om min känsla över att pappa var död utan bara saker runtomkring. Vem han varit, jag har aldrig haft chansen att faktiskt säga hur jag mådde och kände! Jag blir arg när jag tänker på saken, det är väl som min mamma sa att jag borde gå och prata med någon. Det märks nog att jag går mer och mer tillbaka och rotar i det förflutna, men vart vänder man sig som vuxen när man behöver samtala med någon? Jag är inte deprimerad bara allmänt jävla less på att gå runt och känna en ilska inombords varje gång jag tänker på vissa saker, att alltid bli deppad runt påsken, att alltid oroa mig för döden. Jag är så jävla less på att låtsas som allt är så jävla perfekt och bra, att aldrig kunna prata om saker! Jag är trött på att hata avsked och att alltid tro att det värsta ska hända hela tiden.
Sorry men blir så jävla förbannad på samhället och den lilla kunskap som finns, kring oss som varit barn och fått kämpa betydligt hårdare en andra för att ingen runt om oss fattat att vi sörjer i tysthet!
Tror ni att…
Jag gillar Disney?
To sing.
Sitter och sjunger lite medan William spelar på sin dator. Björn kommer väl hemåt snart så ska vi bege oss till Piccolo och sedan City gross.
Uppsatsen går framåt imorgon ska jag bege mig till högskolans bibliotek och låna lite böcker. Det kommer bli bra så fort man får intervjuerna gjorda tror jag. Tråkinlägg!
Vad gör alla andra en dag som denna?
Dag 09 – Min pojkvän/flickvän (ev. dröm pojkvän/flickvän)
Blä vilken tråkigt ämne att svara på. Jag lär väl ta drömpojkvän då…
Om jag ska gå på personligheten attraheras jag inte av mesiga killar. Jag skulle bli oerhört obekväm med en karl som skulle gulla med mig, ge mig rosor och sjunga en serenad för att få min uppmärksamhet. Jag hade seriöst slängt en diskmaskin i huvudet på en sån karl. Tack och lov tycks såna mest finnas på tv, även om man märker tendenser på vissa. Jag förstår mig inte på sånt, jag blir oerhört obekväm med pluttinuttiga människor. Är nog mycket därför den där grejen med ett stort bröllop får mig att rysa, medan andra gråter så blir jag obekväm. Mitt störta dilemma när ordet giftemål kommer på tal är att jag helt ärligt tycker det är en fruktansvärd sak att jag skulle lova mig trogen och kär i samma karl för resten av mitt liv. Jag har svårt att finna mig i den rollen, jag är en frisjäl och tycker att det är skrämmande med människor som kräver saker av mig eller som vill för mycket med mig. Jag blir som strypt när någon förväntar sig saker av mig eller, vill att jag ska göra något. Såna gånger ber jag folk fara och flyga. Det där att bli bestämd över är något jag verkligen hatar så himla mycket. Det var vad som fick mig att många gånger bli förbannad under min uppväxt också för att jag anser inte att någon har rätt att bestämma vad jag ska; tycka, tänka, känna och vilja.
Så här har vi ett problem alltså. Jag vill inte ha en snäll kille/karl. Samtidigt vill jag ha en intelligent karl som kan har något vettigt innanför pannbenet, jag klarar inte korkade människor. Jag blir oerhört provocerad av folk som är tröga, tråkiga och inte fattar någonting, eller ännu värre såna som bara säger ”vad vill du göra?”. Snälla för guds skull i världen ha en egen åsikt och kom för förslag någon gång!
Jag vill ha en karl med humor, humor är viktigt. Jag vill kunna dra mina låga skämt och skratta och inte ha någon som står som en fågelholk bredvid och inte begriper någonting.
Jag vill heller inte ha ett slibigt- slisk från krogen. Jag avskyr karlar som försöker kvart i två ragga. Sånt är bara pinsamt och går fet bort. Bara för att karl desperat måste ha med någon hem, har jag alldeles för höga krav för att följa med ett slibb hem.
Skulle ljuga om jag påstod att utsidan inte spelar någon roll, klart den gör det. Det är ju det första man attraheras av, dock vet jag inte vad jag faller för? En självsäkerhet som speglas utåt kanske? Blåa ögon var det förr, nu funkar bruna med. Äh jag vet inte, vad jag vill ha men jag vet absolut vad jag inte vill HA!
Dagens som gått.
Haft smått med huvudvärk idag, somnade på soffan en stund medan William satt på sin dator. Sen kom Björn och vi drog dit, han bjöd på köttfärspaj så himla gott. Varit sugen på paj i flera veckor!
Hur som vi satt där en stund och sedan begav vi oss hemåt, jag tog Björns bil för Björn och hans pappa kikar på innebandyn idag. Jag är inte mycket för sport tycker sport är skittråkigt att titta på och det är rena sömnpillret enligt mig.
Hur som helst kommer Björn hit senare och hämtar nycklarna till bilen så, var lite av en märklig känsla i morse när man tittade ut och det var alldeles vitt på marken. Inte oväntat men jag blev liksom VAD? ! Annars tycker jag att man liksom brukar kunna känna av det men det gjorde jag inte i morse. Nä ska ge mig på mitt examensarbete en stund.
Att dela på en filt
Jag och William ligger under samma filt hos Björn. William spelar Wii.
Usbminne.
Fick detta usb- minne på posten idag. Ett svar jag gjorde på studentliv på FB kom med i tidningen, och då fick jag ett usb- minne. Så skoj :-D.
Svagheten med utsmyckning.
I morse på väg in i duschen började jag fundera på ideal. Vad som man inte får yttra sig om och vad man får yttra sig som. Jag tänkte då först och främst på skönhetsoperationer och att piercing (sedan även smink och rakning för tjejer.)
Det är okej att kritisera en person som gör ett skönhetsoperation, att säga att just den här personen är en produkt av samhället och de ideal vi skapat. Det är okej att påstå att denna människa som väljer att förstora sina bröst är en person med dålig självkänsla. Det är okej att påpeka att personen gjort detta för att den blivit påverkad av de skönhetsbild media målat upp, och folk kommer säga att ”det är tragiskt att hon inte kunde vara nöjd med sina små bröst.” Men om man kontrar detta med tatueringar och piercing och skulle påstå att denna utsmyckning även denna handlar om att göra sig fin, kommer människor genast bli förbannade för det här handlar om ”mitt eget val, och jag trivs i mina tatueringar/piercings och det handlar inte OM att jag skulle vara ett fall för kroppsideal.” Frågan är dock vart skillnaden går? Är det inte samma sak egentligen? Om någon förstorar brösten för att de trivs med den utsmyckningen och blir glad av att se sin kropp med stora bröst, borde det väl ha samma värde som en person som tatuerar sig eller gör en piercing för att trivas, med sig själv? Varför skulle den ena av dessa två vara en svagare karaktär en den andra?
På något vis är det mer okej att kritisera den ena framför den andra, att inte trivas med sina läppar och göra en förstoring för att känna sig snygg är inte lika okej, som att göra ett hål i läppen för att trivas.
Båda två är egentligen en produkt av samhället, den ena försvarbar den andra en kräkning. Fast i min mening är det samma sak, man gör något för att vara nöjd med sig själv och sin kropp. Man gör ett aktivt val av egen fri vilja, så om folk kunde sluta att offerförklara andra skulle den här delen av världen vara förbannat mycket trevligare att leva på.
Dag 08 – Min favoritlåt just nu
999 – Kent.
Just nu lyssnar jag på det OFTA.