Showing: 1 - 10 of 16 Articles
Ätstörningar

Ätstörningsbehandling: Avslut på Dagvårdsbehandling på Dala ABC.

Så var det igår ett avslut. Men också början på någonting annat. Igår var sista dagen på tio veckors dagvårdsbehandling, tio veckors kamp mot ätstörningen och den röst som förföljt mig i så många år. Visst finns rösten där ännu, men svagare nu. Jag har kämpat, gråtit, varit arg och så trött under dessa tio veckor. Jag kanske inte visat det för alla men hemma har känslorna liksom flugit runt. Runt mitten av behandlingen var det som att jag bara gav mig till behandlingen. Ätstörningen fick helt enkelt ge upp, men även jag som blev så trött.

Kanske har jag börjat sova ikapp 26 år av mitt liv? Någonstans tror jag det, jag är fortfarande trött. En trötthet så obeskrivlig att man måste uppleva den. Men jag är också på något vis gladare, börjar bli friare? Efter 26 långa år börjar jag se någon form av mållinje.

Jag gick in på Dala ABC i januari som en person, men kommer ut som någon annan. Jag är inte samma människa, det här medför att jag förmodligen kommer krocka en del med dem som en gång kände hon som mådde som sämst i sin ätstörning. Jag är mycket gladare, mer positiv. Men jag har också insett mina begränsningar och det medför att jag kommer att tillåta mig själv prioritera mig själv först.

Dessa tio veckor har varit intensiva, hårda, sorgliga, roliga. Jag har träffat jättefina människor som alltid kommer betyda mycket för mig. Jag är glad över att jag gjorde detta, för mig!

Ätstörningar

Ätstörningar: Är vikten så förbannat viktig.

Vissa dagar är skitdagar, och denna dag är en sådan dag. Först kändes allt så bra, sedan blev allt bara skit. Det var pizza på dagvården, oroligt jobbigt eftersom jag inte ätit det på länge.

Innan det hade jag mitt enskilda samtal och kände mig helt slut efteråt så la mig och sov. Fick ont i ryggen, kände mig bara fet och funderar på vad jag väger. Känner mig också som att det inte kommer fram varför jag inte vill veta min vikt. Jag är inte redo för saken, eller jag kan absolut men då kommer alla dessa veckor vara förgäves. Vikten är förbannat viktig för mig, det som bara är siffror är för mig hela jag. Dessa siffror står för värdet av min kropp, varje millimeter på min kropp.

Precis som när jag ställer mig vid spegeln på morgonen, tittar på min kropp och säger usch… Det hänger ihop mitt förbannade kroppsförakt.

Dagen har varit tung, ledsam och lång. Jag ska försöka att sova nu kanske morgondagen känns bättre.

Ätstörningar

En måndag i mars.

Vaknade med huvudvärk därav ligger jag just nu i soffan. På min mage ligger Skilla som en ihoprullad liten svart boll. Hon sover tungt så misstänker skarpt att hon har en fin måndag.

Utanför skiner solen lite lätt, och det är tre timmar tills jag ska till Dala ABC. Det är nu endast 4 veckor kvar av behandlingen. Då menar jag med denna vecka, sedan den 1 april ska jag alltså lämna dagvården för att pröva vingarna i verkligheten. Det är dubbelt, speciellt eftersom jag är så galet trött men även för att jag oroar mig för hur jag ska behålla mina rutiner i vardagen.

Hur får man ihop, frukost – mellanmål – lunch – mellanmål – middag – kvällsmål? I en vardag som helspeed. Det blir en utmaning, jag vill så gärna klara saken den här gången. Jag vill verkligen det och hoppas så på att det är möjligt denna gång.

Ätstörningar Skilla vår mellanpudel

Hur tankarna går.

Jag försöker verkligen behålla mitt lugn, men med GAD är det absolut inte lätt. Ändå går det bättre än tidigare, kanske för att jag befinner mig på dagvården på Dala ABC. Och där får redskap för min ätstörning som jag försöker applicera på min GAD. Det känns ändå som det funkar något.

Idag var vi iväg och åt på Dalasalen på lunchen. Jag bara skakade, kände mig verkligen pressad. En viktig och bra utmaning även om jag mår SKIT att äta ute så där. Kroppen vill inte, psyket säger åt mig att fly och tanken på mat blir värre än värst. Men jag klarade det, och för mig är det ett stort framsteg.

Annars då? Jag ligger just nu på soffan med en trött Skilla bredvid mig. Ska nog snart göra henne sällskap och gå och lägga mig. Klockan kanske är halvsju men jag är trots det galet trött.

Ätstörningar

Ätstörning: Vad saknas i mitt liv, som andra har.

En fråga jag ställde mig igår är vad saknas i mitt liv som andra har. Eller liv? Kanske mer kropp? Vad är det jag avsaknar som andra har? Det var semlor på Dagvården igår på Dala ABC och när jag kom hem efteråt kände jag mig så tom. Som att jag totalt saknade redskapet för att ta hand om denna semla jag ätit.

Genom alla tidigare år har jag vid semlor, tårta, bakverk, godis, snacks eller utemat kompenserat. För er som inte vet vad kompensering innebär så är det alltså ett sätt att göra sig av med maten. För vissa görs det genom kräkningar, för andra genom svält, för någon annan kan det vara genom att motionera och ja sedan finns det massa fler metoder. Själv så har en semla handlat om att svälta mig och/eller att motionera bort den. Oftast i kombination, att svälta och motionera har varit mitt sätt att ge mig denna sak.

Men igår var alltså första dagen när jag fikade utan kompensering. Jag åt mina mål och kände mig så tom, som att något saknades och jag stod helt utan redskapen att hantera livet.

Det fick mig så klart att återigen fundera på vad jag saknar som andra har? Andra som kan längta efter god mat och fika. Andra som kan känna att det är livets goda. För mig har alltid sådant stått för ångest och en känsla av att måste göra mig av med. Vad är det för något jag saknar? Och kommer jag en dag att känna som ni som inte känner behovet av att kompensera bort godis?

Tankar, och tankar. Just nu är fokus mest här på ätstöringen, den är ju det mesta av mitt liv just nu. Jag är lite som en guldfisk i en skål, simmar runt i min lilla ätstörda hjärna och försöker hitta vägen ut. Vägen ut mot ett nytt liv, ett okänt och skrämmande fritt liv.

Ätstörningar

Ätstörningsbehandling, tjockkänslor & dåliga värden.

Igår gick jag till laboratoriet på Falu lasarett för att lämna blodprov. Mitt problem sedan ett par veckor är att kroppen bokstavligt talat viker sig.

Gång på gång har folk sagt: Det är ångest! Men inom mig har jag känt att, nej där är något annat. Ångest vet jag hur det känns, detta är något helt nytt. Går jag upp för trapporna måste jag stanna, pulsen ökar och det känns som jag ska falla ihop. Går jag från mig till Dala ABC viker sig benen och jag måste stanna och andas. Jag är så andfådd att jag tänkt att: Vart fan är min kondis?! Självklart tar ätstörningen sin chans att leva livet, den har talat om för mig hela veckan hur fet jag är och att det märks tydligt på min dåliga kondis.

Tidigare har jag hört som Gollum men senaste veckan har ätstörningen bytt röst och jag hör istället en tonåring. En tjej som ifrågasätter varje förbannad tugga jag tar, när vi har vila på Dala ABC så ligger hon efter lunchen och pickar på mig och talar om vilken idiot jag är som ätit. Man blir alltså helt fast i sina tankar, och i huvudet känner jag hur fet min kropp blivit av dessa veckor med behandling.

Jag bävar inför att komma tillbaka till verkligheten utanför. När jag ska möta vänner, bekanta, kollegor och släkt som kommer tänka vilket fetto jag numera är. Hur jag gick från ett till ännu mera. Tänk om jag kunde sluta tänka ut vad andra tänker?!

Igår när jag lämnade blodproverna, tänkte jag: “Nu undrar de varför detta fetto ska på Dala ABC. Hon ser ju inte sjuk ut, vad fan ska denna bluff ta upp en plats där för?

Så spinner tankarna iväg, precis som dagen innan när jag utmanade mig själv att med familjen äta ute på Basta. Jag tänkte att folk runt mig nog ansåg att jag inte borde äta alls…

Tjockkänsla, om folk kunde förstå den vidare känslan av att expandera i huvudet av en brödbit, yoghurt, middag…

Hur som helst fick jag svar på mina värden. Jag har 7 i ferratin, innan jul var det 11. Under 10 räknas det tydligen som anemi/blodbrist. Jag hade dåliga levervärden och högt crp. Kan ju förklara varför jag mår som jag gör. Det är alltså inte bara fett som får mig sjuk utan det är en del kroppsligt också…

Ätstörningar

Ätstörningsbehandling och nedstämdhet.

Jag är sedan cirka en vecka nedstämd. Orkar verkligen ingenting och känner mig ledsen. Maten känns jobbigt, och det känns som att min ätstörning skriker i huvudet på mig. Som att den verkligen är där och på mig 24/7. Stundtals känns det som att rösten är värre än någonsin, att ha någon som skriker på dig att du är en idiot som sväller upp, går upp i vikt och kommer få ett helvete hela sommaren. Samtidigt som hela kroppen skriker efter att påbörja långa promenader och svält igen, så ska man äta. ÄTA när man helst inte vill, vi fick risifrutti som mellis igår, jag kände paniken. SYLT! Först lingonsylt dagen på tisdagen, sedan blåbärsylt på onsdagen och även lingonsylt till maten och så förmodar jag att det är sylt idag torsdag, eftersom sjukhuset serverar pannkakor.

Mitt humör dalar, ena stunden är jag äckligt irriterad. Andra stunden sur, och tredje stunden lättstött och ledsen. En riktig berg och dalbana, ledsamhet visar jag inte utåt så klart. Men däremot allt annat.

Hur gör man?! Hur står man ut! Halvvägs nu och en månad kvar att kämpa, det är ingenting. Vissa dagar vill jag bara ge upp, kanske var det käftsmällen i fredags när vi hade kunskapskola kring ätstörningar som fick mig ur fas. Jag har känt igen mig i allt, men att diskutera hur tankarna går i huvudet var en rejäl smäll. All tid jag lagt ner på att tänka på min vikt, min kropp. Alla ÅR, MÅNADER, DAGAR, TIMMAR, MINUTER OCH SEKUNDER där jag tänkt att jag ska föra saker: “När jag gått ner i vikt.” Det gjorde ont, hur mitt liv varit på paus sedan jag var tolv av längtan att gå ner i vikt.

Det tampas jag nu med, och det känns tungt. Riktigt tungt, så pass tungt att det är skitsvårt just nu.

Ätstörningar

Ätstörningsbehandling och en massa ångest.

Jag är inte den som berättar för mycket. Och nu berättar jag saker, saker jag hållit instängt så länge. Det skrämmer mig, det är som att allt det vidriga bara vill ut. I samband med att jag börjat äta regelbundet, i samband med all ångest och alla känslor så bubblar saker ur mig.

Någonstans har jag lärt mig att hålla tyst, berätta små delar av mitt liv till någon men absolut inte många. Men nu under behandlingen berättas saker och huvudet liksom töms. Det är som att det inte finns plats för både minnen, känslor och hemligheter när kroppen fylls med mat. Maten tar platser och slänger ut mina hemligheter.

Idag fick jag höra återigen, mitt livs mantra: Vem tar hand om dig?! Ja vem sjutton tar hand om mig?! Varken jag själv eller någon annan. Jag fick också veta att det är dags för mig nu att ta hand om mig! Att likt Pippi Långstrump säga åt mig själv på skarpen. Jag måste ta hand om mig själv, jag kan inte längre sparka på den jag är. Det är mitt ansvar att våga lita på att mina tankar inte är sanningar. Så svårt men om jag ska vinna över denna sjukdom, och min inre röst måste jag ta kontrollen och tycka ner ätstörning min lilla Gollum i backen.

Det är dags att bli frisk nu, men det skrämmer skiten ur mig!

Ätstörningar

Ätstörningar, ensamhet och kärlek

Som den person jag är med ätstöringar så har mitt liv inte kantats med att vara vän med människor. Jag har absolut människor runt mig som jag känner mig älskad av, en liten mycket fin och uppskattad skara människor. Som min familj som jag umgicks med i helgen. Mamma som ringde och grattade mig, mina syskon och bonuspappa som grattat. Björn som bjöd på mat och vin på min födelsedag. William som kom hem med fika till oss båda att dela på. Björn och Williams släkt som firade mig i helgen och det är jag oändligt tacksam över.

Sedan mina fina vänner som även dem sagt grattis. Alla människor på Facebook som tagit sig tid att gratta. Kan man annat än att bli varm inombords?

Trots det har jag enda sedan tolv års ålder, i samband med att ätstörningen klev in i mitt liv, isolerat mig mer och mer. Till sist har det bara varit vi två mot världen. Jag och Gollum. Han som talat om för mig hur jag bara kan lita på mig själv, som får mig att läsa av kroppsspråk och blickar. Som alltid får mig att misstänka att ingen egentligen tycker om mig. Som får mig att tvivla på att någon vill vara min vän. Nej jag söker inte bekräftelse på saken, utan det är ett konstaterande. Jag tror alltid att ingen tycker om mig, och ifrågasätter mig själv dagligen varför någon skulle vilja vara vän med mig?

Det här medför att jag stött bort människor, alla de jag tyckt om genom åren. Slutat umgås för att jag varit så rädd att de egentligen inte tycker om mig, och därav kommer bedöma mig att jag slutat umgås med dem till sist. Många gånger med orden i huvudet som sagt:

Du är för fet för att umgås nu. Tänk på vad de kommer tänka och tycka.

Om du bara visste hur många som jag inte träffat på många år fastän jag tyckt så mycket om dem. Bara för att ätstörningen talat om för mig att, de gillar dig inte och vill du förnedra dig själv med att visa upp att du är tjock också?

Varje dag kämpar jag nu extra mycket för att bli frisk. Funderar på vad jag skulle vilja våga göra. Umgås med människor? Går det ens? Kanske, jag är trött på att det är ätstörningen och jag. Jag vill vara jag och umgås med någon annan, någon som vill mig väl.

Ätstörningar Städa

Ätstörningsbehandling – När ångesten kryper på så städar jag.

Vid det här laget vet folk om att jag har något av ett extremt behov av att städa när ångesten kryper på. Idag har det varit skitjobbigt i behandlingen för mig, hade ångest i natt och det följde liksom med mig. Dessutom var det ta vikten dag på Dala ABC och eftersom jag inte vägt mig så jag vet vikten nu blir det påfrestande. Jag får kliva upp på vågen baklänges, sedan skriver de upp vikten. Jag får inte veta den, på gott och ont. I huvudet så försöker jag ändå framställa vad jag väger, förbannade ätstörning som vill veta till sådan grad.

Efter vägning och mellanmål var jag så slut att jag bad om “mitt” täcke och kudde jag har där på dagvården och la mig och sov på madrassen. Vi har nämligen vila på schemat, men detta var då långt innan vilan. Jag somnade och sov fram tills lunchen, helt förbannat slut helt enkelt. Lunchen var också svår: Kebab med bröd, och jag utmanade mig med att ta en Coca-Cola. Jag dricker otroligt sällan “riktig” cola. Helt enkelt för att jag tänker att light är bättre. Men jag är där för att utmanad och tog det därmed, istället för saften som serveras till lunch och mellanmål.

Hur som helst så var föreningen Frisk och Fri på plats idag och pratade om Ätstörningar. Det var givande, mycket för att jag känner igen mig men också får en bild av att det finns ett liv efter detta helvete även om tiden tid förmodligen är lång.

Hur som helst efter jag slutade behandlingen för dagen, åkte jag och hämtade Skilla på hunddagis. Somnade en stund på soffan, åt sedan middag och satte efter det igång att storstäda… Mitt sätt att hantera ångest.

Först dammade jag med swiffer, sedan våttråkade jag ytor med en sprejblandning av vatten och sköljmedel som jag läst ska minska damm i hemmet då sköljmedel är antistatiskt.

Sedan städade jag toaletten, bytte lite rengöringsdofter på toaletterna, handdukar och liknande. Sedan dammsög jag hela lägenheten, tog Swiffermoppen och avslutade med att tvätta golvet. Efter det tog jag och vattnade blommorna, plockade i och ur diskmaskinen, diskade upp knivar och skärbrädor. Rengjorde spisen med The Pink Stuff och ja sedan var jag klar. Ångesten har lättat som alltid när jag storstädar… Det är som att kroppen får arbeta ur sig… Om det är bra eller dåligt? Förmodligen dåligt eftersom jag måste lära mig att vara i ångesten…

%d bloggare gillar detta: