Visar: 1 - 4 av 4 artiklar
Lärarprogrammet

Mobbning som en del i samhället.

I veckan har mer eller mindre hela världen länkat någon kille som snackar om hur han blivit mobbad, jag har inte sett videon däremot fått höra om den på radion och läst folk förfäras på facebook. Jag stör mig mest, stör mig på att folk bryr sig så fort en video visas men att det sker i samhället precis framför ögonen på oss hela tiden är det ingen som reagerar på. Under hela ens liv stöter vi på mobbning, ändå reagerar vi sällan. Igår när jag och brorsan såg på The big bang theory diskuterade de just mobbning och där en av karaktärerna inte insett att h*n själv varit en mobbare. Det är lite huvudet på spiken, jag tror nog mer eller mindre alla någon gång gjort något elakt mot en människa, vi är ju människor. Vad vi dock sällan ser är att vi gjort elaka saker, att våra ord kan ha satt spår i någon annan. Mobbning behöver inte enbart vara en medveten handling, det kan även vara omedvetet. Vi fick en fråga i skolan förut där vår seminarieledare (otroligt opedagogiskt) la ut frågan “har du mobbat någon eller blivit mobbad“, jag var ärlig och sa att. Ja, jag har fryst ut människor. Men har även blivit utfryst själv. Reaktionen blev från lärarens håll att jag var en hemsk människa, ytterligare en person berättade samma sak vi två såg därmed i gruppen som två stora idioter som hade fryst ut någon den lilla poängen att vi båda dessutom själv blivit utfrysta försvann bara de faktum att vi fryst ut någon var hemskt nog. Resten i gruppen hade aldrig upplevt mobbning någonsin de hade haft så bra klasser hela livet. Personligen tycker jag det är mer oroväckande att någon tror att just sin klass varit utan problem, det betyder att problemet fanns där men att man själv aldrig förstått det. Det var runt tjugoårsåldern jag började reflektera över hur det varit i skolan, varför jag vantrivdes och vad som var felet. Jag insåg ju även då att det var denna utfrysningsteknik som gick runt och runt i skolan från år ett tills gymnasiet. Den fanns där alltid, den finns där även i vuxen ålder, människor kämpar liksom dagligen med att höja sig själva i rang precis som hundar kämpar för att komma över den som står högst i rang. För att lyckas ta oss dit så trycker vi ner andra, omedvetet många gånger.

Vi diskuterar ofta media som en bov i dramat för komplex och dålig självkänsla, strävan efter att ha den perfekta kroppen är medias fel. Jag anser att det till stor del är bullshit, att jag fick ätstörningar beror inte alls på Barbie eller någon av mina favorit tv-serier. Det beror på vad folk sa till en i skolan; “Men du kan ju ändå ingenting, tjockis, gud va långa ben du har, du ser ju inte klok ut, vi väger oss på stora vågen i badhuset. ÅH du väger 2 kg mer en mig. Jag tycker inte det är fint med långa tjejer.” Där ligger grunden till min självbild, personer som påpekade mitt yttre kanske bara en eller två gånger förmodligen totalt omedvetet utan att förstå att just dessa små ord skulle sätta spåren för min självbild.

Många tror att mobbning handlar om att du blir slagen dagligen, att du inte har några vänner och att du alltid går ensam. Mobbning kan vara att det är fem tjejer i spice girls och ni är sex och att just då inte får vara med för du inte har rätt hårfärg, hudfärg eller helt enkelt inte har rätt kropp.

För att motverka mobbning måste man börja se till sig själv, är det okej för mig att säga till min kompis att “du passar nog inte i den tröjan för du ser tjock ut.”. Behöver du påpeka allt? Tänk efter före, de lilla du säger till din vän idag kan påverka personen för resten av livet.

Det var mina tankar om mobbning det.

Lärarprogrammet Tweenieåldern

Solen glimtar fram.

Är vaken ska strax hoppa in i duschen och hänga lite tvätt efteråt. Idag har jag seminarium och efter seminariet ska jag fixa någon lunch till William. Själv tänkte jag inte äta något idag. Då jag gått in i en fas för att faktiskt få bort de två kilona jag gått upp nu när Björn haft semester kör jag stenhård med situps och plankan samt lite annan småträning här hemma. Kollade efter en crosstrainer igår på blocket, ska nog köpa en. Tänkte att jag skulle kunna ha den inne i min klädkammare, den är rätt stor och då kan jag använda den 60 minuter varje dag. Ska dock vänta med att köpa en tills jag hittar en för ett bra pris, men det är vad jag vill ha. Crosstrainern var min favorit när jag gymmade för den är skön att stå på och det ger snabba resultat att stå på den ett tag varje dag.

Ikväll är det BIO som gäller, William och jag ser båda fram emot cars 2 så det blir nog toppen! Just ja angående äta, jag och William ska äta popcorn (köper på bion) och godis ikväll och då om jag ska få rätt energiintag gör jag bäst i att enbart äta det igen. Sen vet jag det är inte bra blabla, tro mig är det något jag är expert på är det kosthållning. Jag har haft ätstörningar sen jag var elva-tolv år, egentligen tidigare men vid elva-tolv år (femman) blev det mer påtagligt då jag gjorde mer för att verkligen svälta mig själv. Slutade äta frukost på morgonen, åt så lite skollunch jag bara kunde, minimala middagar. Ibland kunde jag springa upp och ner för trapporna i vårat lägenhetshus bara för att kompensera godis jag ätit. Jag dolde mina ätstörningar bra för det var ingen som fattade något, visserligen frågade en del människor mig på högstadiet men jag kunde lätt säga att jag gillar inte skolmaten, eller påstå att jag äter när jag kommer hem. Sen var hoodies min bästa vän vilket jag skrivit tidigare. Jag läste ofta på om kost, när jag flyttade hemifrån fanns det enbart light-produkter i min kylskåp. Jag levde på spagetti och köttfärssås i ett halvårstid.
När jag blev gravid med William blev jag tvungen att börja äta frukost, jag var nitton år och hade haft ätstörningar i 9 år! Det var en plåga att äta frukost varje morgon, att tvinga mig själv att ta de där två mackorna fast jag egentligen bara ville spy för varje tugga, att äta lunch och middag. Ofta kändes det så jävla jobbigt med alla denna mat jag fick lov att äta, ändå gick jag endast upp 15 kg med William, varav 3-5 kg förmodligen låg på undervikten och sedan de övriga 10 kg var väl William. När jag sedan fött honom kunde jag inte äta alls, jag var liksom inte hungrig. Minns att alla på BB och BVC sa att när man ammar blir man automatiskt hungrig och äter massor, att man skulle passa sig lite för att gå upp för mycket. Jag gick inte upp jag rasade, på ett par månader vägde jag 5 kilo mindre än jag gjort innan jag blev gravid William. Någonstans inom mig kände jag dock att detta inte var hälsosamt och att det bästa för mig vore att gå upp och det gjorde jag och la på mig fem kilo till. FEM kilo jag av någon underlig anledning inte kan bli av med, trots att jag provat var enda diet som finns, provat träna och äta regelbundet, provat små mindre portioner och äta oftare, haft hårda onyttigt perioder när jag inte fått äta godis eller sånt alls. Provat gå över till frukt och grönt, har nog fan provat allt men dessa fem kilon vill inte bort… Jag vet inte hur jag ska göra för att bli av med dem, men nu försöker jag ännu en gång och denna gången stenhårt. DESSA fem kilo ska bort nu!

Lärarprogrammet

Byta upp sig.

Satte mig med matten idag och kände bara hur värdelös jag var, för jag BEGRIPER inte ett skit. Ringde studievägledaren och frågade HUR mycket jag behöver läsa till för att bli grundskolans senare år lärare del vill säga 7-9, då blir man ämnes lärare istället något som passar mig bättre. Eftersom jag läst litteraturvetenskap 1 samt en hel del data så kommer jag förutom ped 2-3 kurserna behöva läsa litteraturvetenskap 2 + svenska 1, jag tänkte därför läsa 2 stycken kurser ur litteraturvetenskapen nu i höst som ligger på rest då återstår endast 2 kurser till våren och då under våren kan jag läsa svenska 1 och sedan även dom två återstående kurserna från litteraturvetenskap 2, det skulle betyda att jag kan läsa ped 2 nästa höst och ped 3 till våren om jag inte uppfattat allt fel, det blir alltså 1 eller 2 kurser mer bara det är helt okej hade ändå planer på att läsa något mer. Känns bra, jag tänkte ändå när jag sökte lärarprogrammet om jag kanske skulle passa bättre som högstadielärare då kurserna där på något höger alltid varit mer MIG, jag älskar barn men när jag tänker tillbaka på min skolgång var högstadie och gymnasielärarna de lärare jag uppfattade som bäst. Min 1-3 lärare var en häxa som la grunden till mitt hat för att gå i skolan i samma stund jag kom in genom väggarna, att få höra varje dag som 7-10 åring vilken idiot man var är absolut inget jag skulle önska min “värsta” fiende, så här efteråt har jag fortfarande samma känslor av att vara totalt jävla värdelös just på grund av hennes opedagogiska förmåga att hata mig och välja ut mig som hackkyckling direkt hon la sina kalla ögon på mig.

Sen mellanstadiet började mina dolda ätstörningar när jag medvetet undvek mat och fick vågen som min bästa vän. Ingen såg eller förstod vad som dolde sig där, att dessutom folk i den åldern gärna påpekar för alla att du är fet eller dum gör inte saken bättre, ingen såg eller hörde det man egentligen kände innanför den dolda väggen som kallas din kropp.

Jag har tänkt på det här med högstadielärare kanske jag är den ultimata för de jobbet, en tjej som haft ätstörningar som vet hur det är att inte vilja vara i skolan för man mår dålig en människa som varit en av dom eleverna som INTE orkar. Jag kanske helt enkelt passar bäst med de äldre barnen, vem vet jag kanske visa dom vägar och berätta saker. Jag vill ju bli lärare av en anledning att visa vägen, att hjälpa såna som är en kopia av mitt forna jag, att berätta för människor som behöver det att man inte är helt dum i huvudet, att man kan bara man vill. En tjej jag inte pratat med sedan William var bebis hittade mig på facebook här i helgen, hon hade sett mig i amelia, hon skrev något så fin “du var ett stort stöd för mig när jag var ung och osäker”, jag berättar inte vem hon är men det värmde. Jag var 20 år och pratade med en 4 år yngre tjej och jag är glad över dom orden hon sa. Jag bär på enorma hemligheter, jag skulle aldrig kunna blotta och berätta om mitt liv så som många av er gör. Att jag berättar om mina ätstörningar och tiden när jag inte kände att mitt liv var värt något är en sak, att jag berättar om saknaden jag burit till stor del av mitt liv efter min pappa är en annan. Men det finns så mycket ni aldrig kommer få veta om mig, jag har alltid känt mig 20 år äldre än min ålder. Jag vet att i vissa saker är jag väldigt gammal och kanske alldeles för filosofisk men jag tror kanske det är den delen av mig som kan hjälpa andra såna som behöver hjälpen, där på högstadiet när livet är kaos. När andra tycker man är en idiot för man skolkar medan andra tycker man är konstig om man inte gör det. I åldern där du har såna krav på dig själv, krav och där din kropp för första gången ägs av någon annan, den ägs av betraktarens ögon. Den åldern kanske passar mig bäst att undervisa i, åldern där jag kanske kan hjälpa andra att orka sig vidare i skolan.

Lärarprogrammet

Dagen som varit.

Fick en riktigt bra seminariegrupp och studiegrupp känns det som. Vi i studiegruppen tycks ha samma humor samt ambitioner mycket skönt.

Lisa och Sandra är med i min studiegrupp även denna termin.
Efter studiegrupp och seminarium så lunchade Jag, Lisa och Sandra på donken. Var trevligt vi satt länge och pratade och flamsade. Sedan var det dags att hämta sonen. Han kom hem och ville spela robinsson vilket han så klart fick. Jag brukar göra lugna aktiviteter efter förskolan. Antingen är det tv-spel, data-spel eller film som han får pyssla med för att varva ner lite efter alla lekar på förskolan. VILKET han trivs med. Efter de så kom hans pappa hit och där ska han sova i natt. Dom kommer hem imorgon runt sju så någon sovmorgon är det inte frågan om.

Egentligen finns det inte så mycket att berätta. Ska nog gå och lägga mig. Känns som jag skulle behöva sova igen några timmar.

%d bloggare gillar detta: