Visar: 1 - 10 av 12 artiklar
Ätstörningar

Ätstörningar: Varför ser du så ledsen ut?

På senaste veckorna har så många frågat mig samma sak, eller skrivit till mig på sociala medier. Samma frågor om och om igen: “Hur mår du?“, “Du ser så ledsen ut?“, “Dina ögon ser sorgsna ut“, “Vad har hänt? Du ser så slut ut.” Jag vet inte vad jag ska svara på dessa frågor, eller jag har ju skrivit om det väldigt öppet. Jag går en behandling, och är öppen med saken. Trots det tycks folk inte förstå att jag känner mig helt slut inombords och är trött och går runt med extremt mycket ångest. När jag äter triggar det helt klart igång allt hos mig, att inte kunna väga mig och framförallt sedan att jag dessutom oroar mig konstant för viktuppgång just nu. Sedan när jag skriver detta om saken, för att ni men även andra ska förstå varför jag drar mig undan just nu. Varför jag väljer att äta ensam eller är jättepetig med att äta på exakt samma tider. Så kommer ändå små tips här och då kring: “Hur jag kan gå ner i vikt”. Jag godkänner inte alltid de kommentarerna heller, just för att jag bara känner mig uppgiven. Det är som att folk tror att min ätstörningsbehandling är ett fat-camp och att jag går där i stil med “Biggest Loser-utmaning“. Det handlar inte om att jag ska gå ner i vikt, det handlar om att bli fri från tankar kring kroppen, maten och att begränsa mitt liv.

Jag är ohälsosamt hälsosam som jag sa till näringsfysiologen. Jag har så mycket förbjudet som inte äts på grund av rädsla att kroppen ska få ta skada. Ris slutade jag med när det visade sig vara arsenik i och tar väldigt sällan. Jag slutade äta ägg i höstas mer eller mindre för att jag blev så äcklad när William berättade att han fått en svartgula. Jag äter potatis restriktivt eftersom jag fått för mig att det är onyttigt, äter sällan mjukt bröd eftersom jag tänker att man blir fet av saken. Jag får dåligt samvete när jag äter knäckebrödmackor med mjukost som mellis varje dag för att jag rädslas för att det är för många kalorier. Jag går långa promenader varje dag, medan andra hurrar på… Men vad de inte vet är att när jag gått 30000 steg som för några veckor sedan är det för att min ätdjävul sitter på axeln och peppar mig så till den grad att jag bara tänker: “Fortsätter jag så här kommer jag att gå ner i vikt“. Samtidigt som jag har en andra rösten, min matängel som säger: “SLUTA med det där, du ska inte gå ner i vikt. Du ska bli frisk“.

Om du går med båda dessa som bråkar med dig i ditt huvud hela dagarna så får du till slut ledsna ögon, du får till slut ingen glad person. Nej jag håller inte på att bränna ut mig, och nej jag kommer inte bli sjukskriven för saken. Men jag kämpar dagligen på med livet. Så ja, jag är ledsen och jag är slut. Jag behöver få vara det, för att orka med att bli frisk. Lite som i Bröderna Lejonhjärta:

Jag ser ljuset!

Ätstörningar Högkänslighet

Ätstörning och ångest, förbannade ångest.

Förra gången jag lämnade bort vågen till förmån för min behandling var prick två år sedan. Jag trodde då att ångesten som var det året berodde på stress, men nu inser jag att det är vågen och det faktum att jag helt tappat kontrollen som ger mig ångesten.

Rädslan i att gå upp i vikt, rädslan i att helt vara rädd för att inte kunna se och kontrollera vad jag äter dagen. Allt känns som att jag tappat full kontroll och varje matbit jag äter känns som den fyller på min kropp men minst 5 kg per dag. Det är vidrigt och värst är att förväntas klara detta själv. Eftersom jag inte har någon mer kontakt än ungefär var fjärde vecka byggs ångesten på. Samtidigt som jag vill fixa detta, så vill ju ätstörningen stanna kvar. Jag vet ju inget annat! Det här är mitt liv hur konstigt det än kan låta för någon annan.

Därför gör det kanske ont med kommentarer som: “Du åt väl normalt innan ätstörningen” min ätstöring har jag haft sedan sommarlovet mellan femman och sexan, det är större delen av mitt liv. Jag är trettiosju idag, och har tolv när jag fick min ätstöring det kan nog säga allt. Min ätstörningsdjävul flyttade in för 25 år sedan ganska exakt. Hur ska jag minnas hur livet var utan ätstörning?

Vidriga förbannade sjukdom, och vidriga förbannade ångest! Igår kände jag bara: Jag orkar inte leva så här. Inte för att jag vill dö, jag vill leva och är rädd för döden. Men för att det är en sådan vidrig känsla och det enda jag vill är att slippa den för att må bra! Är det för mycket begärt att få må bra?

Ätstörningar

Ätstörning: Hysteri & vågmissbruk.

Okej så att vågmissbruk är inte ett ord som finns med i Svenska akademins ordlista, jag vet inte ens om ordet finns eller om det bara poppade upp i huvudet på mig. Samtidigt borde det finnas som ord då vi är så många som likt mig missbrukar denna sak. Vågen, mätningen dig och dig kropp. Vågen som visar om du lyckats eller misslyckats. Jag har sedan jag var tolv år varit beroende av den, vågen… Väger mig flera gånger per dag, och när William 2019 gick till Dala ABC och lämnande in min våg så hade jag en annan kvar i gömmorna här hemma. Den har jag sedan haft gömd så ingen ska hitta den förutom jag.

När jag var tonåring läste jag en bok som heter: Kvinnan som gick in i dörrar, kvinnan i boken blir bland annat misshandlad av sin man. Men sedan är hon alkoholist, varje morgon slänger hon ut nyckeln till spritskåpet och varje kväll letar hon som en galning i gräset efter nyckeln så hon ska kunna supa igen. Tragisk bok, men också så otroligt likt mig och vågen. För varje gång jag “slängt” ut den. Lagt den på en hylla, försökt bära ner den i förrådet har den kommit hem igen. Jag kan inte släppa den… För två gånger sedan på samtal med den näringsfysiolog jag går hos på Dala ABC lovade jag att göra mig av med vågen. Det gjorde jag inte…

I måndags bytte hon tid och jag visste att jag var tvungen att hiva vågen på måndagen och inte tisdagen som jag tänkt. Paniken och ångesten var ett faktum, som att inte den saken vore nog så visade det sig att mjölken var slut här hemma. Mjölken som är till mannagrynsgröten jag äter till frukost varje dag! Jag hade panik och var helt hysterisk, kände mig som att jag var någonstans mellan 3 och 15 år gammal. Såg allt i svart och vitt, först av med vågen och sedan paniken i att mjölken var slut.

Jag drog ut i Kniva och tog en promenad med Skilla och Björn och vågen följde med dit. Mjölk fick jag till slut hjärna nog att handla… Jag tog upp detta med näringsfysiologen dagen efter, sa rakt ut att: JAG förstår inte vad som händer med mig?!

Fick i alla fall ett lugn i att tydligen är detta vanligt förekommande hos ätstörningspatienter och det är något både ungdomar och vuxna går igenom. Att bli som ett barn och se allt i svart eller vitt. Man kan ingenting annat tänka på eftersom ens liv under ätstörningsbehandlingen är otroligt svart eller vit. Jag tycker det är skönt att få bekräftat att jag inte är helt sjuk i huvudet även om jag dagligen tänker så…

Igår så utmanade jag mig själv att bära en klänning jag vägrat använda för att jag inte är tillräckligt smal. Det är en liten sak för andra, men stor sak för mig. Ett steg framåt mot ett friskt liv, det tar tid. Lite som att jag någonstans tänkte att: Jag började ätstörningsbehandling för att bli frisk, inte sjukare! Men det är ju så det funkar, man utsätts för saker man finner behagligt. Kognitiv beteendebehandling, förbannat läskigt och som till slut läker själen.

Ätstörningar

Min insida är som ett bygge av Lego, som faller sönder.

Jag har skrivit om min ätstörda sjukdom i många år. Först helt utan att söka hjälp, och för exakt två år sedan gick jag behandling första gången. Trots att jag uttalat vetat att ätstörningen inte är normalt har den varit normal för mig. Förra gången när jag gick dagvård en dag i veckan, och i grupp satt jag mest och tänkte att på att alla andra var sjukare än jag. Det här i sin tur fick mig att intala mig själv att jag nog är frisk.

Någonstans har mitt självhat gjort att jag tror att det sjuka är det friska. Att det är helt normalt att vakna varje morgon led viktångest, att alltid tänka på vad som kommer in i munnen. Att känna skam om jag äter något. Kanske främst ur alla förbud ur dieter eller livsstilar som många säger att det är. Ett exempel är som alldeles nyss när jag gjorde mig min dagliga frukost. En skål med mannagrynsgröt, kanel och mjölk. Jag tänker bara att egentligen skulle det varit havregrynsgröt där. Hur kan jag strunta i den saken? Att jag inte tycker att det är gott spelar ingen roll, jag har lärt min kropp att i första hand ta det som påverkar magen bäst.

En fråga som uppkommer ofta när det talas om kompensation vid ätstöring är: “Använder du laxermedel?”, “Har du förbjudna maträtter/aktiviteter”? Förra behandlingen sa jag nej, men nu denna behandling som pågått sedan januari så inser jag för varje vecka att alla mina normala beteenden inte alls är normalt. Att jag peppra kroppen med linfrön, ätit katrinplommon rakt ur påsen (hela påsen) i syfte att springa på toaletten, eller att jag får ångest av: pizza, hamburgare, pommes frites, potatis, ris, ägg, spagetti och alltid avskyr middagen och kan fundera i flera timmar på vad vi ska äta.

Att drömma på nätterna att jag utsätter mig själv för saker som skadar mig, och att vakna upp med ett tryck över bröstet eftersom att jag inte vet om det är sant?

Igår var jag till psykologen på Dala ABC, jag höll emot tårarna och hon frågade mig varför jag inte vill gråta. Jag sa;

Därför att det gör så ont! Det känns som jag ska gå sönder när jag gråter! Ska att jag dör!

Precis så känner jag det, som att döden är närvarande när jag gråter. Jag fick en linje där det stod: Dåtid, Nutid, Framtid på uppritad på en white board och frågan om: “Vart befinner du dig?” Mitt svar var i dåtiden och framtiden men aldrig i nutiden.

Att jag brister nu är tydligen en del i behandlingen, jag börjar förstå och omvärdera hela mitt liv. Min trygghet har tagits ifrån mig i form av ätstörningen och mitt ständiga springande från mina minnen och ängslan är nu ikapp. Där jag tidigare kunnat ta till ätstörningen för att överleva finns det inte kvar.

Jag måste nu stå i ångesten, minnena och ängslan helt utan redskap och då brister jag för första gången.

Så där satt jag med munskydd efter att fått djupandas och höra att jag är i stress, och bryter ihop. Jag grät! Gråtit av sorg har jag gjort, gråtit av ilska men jag gråter aldrig av ångest eller för det som varit och är på min insida.

Min insida har jag byggt upp med hårda legobitar för att stabilt låta min själ slippa uppleva ångest, sorg och förtvivlan. Murarna i mitt legobygge har skyddat mig från attacker för långt in. Men där innanför murarna och väggarna i mitt Legobygge bor en parasit tillsammans med mig. Den talar varje dag om för mig att jag inte förtjänar det jag har, den viskar till mig att jag ingenting är värd och att det jag gjort, gör eller kommer att göra är totalt värdelöst.

Min lilla parasit har förmågan att få mig ledsen, och nedtryckt. Den ifrågasätter allt jag gör, och ska göra. Hånar mig vid misslyckande och blir extra nöjd när allt går åt helvete.

Den är arg nu parasiten, för mitt bytte av Lego börjar rasa. Den kommer att bli vräkt, parasiten intalar mig att jag inte vill inte att alla Legobitar ska bort. När de är borta ser jag inte längre klart!

På andra sidan Legobygget står en liten flicka, hon ropar på mig och vill att jag tar mig ut. Kommer till henne, kanske är hon mer en Barbiedocka fri och lycklig än Legots kalla delar. Hon skrämmer mig, för vem blir jag i hennes lyckliga sällskap?

Ätstörningar

Låt mig slippa höra om din viktnedgång.

Fyra dagar in i maj, och vädret är absolut ingen större hit. Rent av skulle jag säga att vädret är mer shit än hit! För en stund sedan så var det snöblandat regn, inget som lägger sig på marken men som seglade ner och smälte. Visst kan maj vara så här, men om du saknar värmen blir detta verkligen bakslag. Jag vill helst slippa saken nu!

Jag fick tid hos psykologen, som jag skrev om igår gällande mina ätstörningar. Det är bara så förbannat jobbigt att när jag skriver om mina ätstörningar så kommer ändå någon som skriver om sin viktminskning. Snälla innan du kommenterar så fundera på vad du skriver?! Det känns som att folk tror att jag går på fat camp! Jag går på ätstörningsmottagning. Jag har en sjukdom och att läsa om viktminskning är absolut inget jag vill göra här, jag matas av det hela tiden. Jag kan allt om att gå ner i vikt snabbt och ohälsosamt, jag vet att folk rasat. Det är absolut inget konstigt med den saken. Men jag vill inte höra om det, helst inte se heller. Det triggar, huvudet börjar systematiskt att ställa om för att svälta mig själv eller varför inte kompensera maten jag ätit.

Vi lever i ett ätstört samhälle, där alla snackar om vikt och hälsa på ett osunt sätt. Att äta för att njuta är det få människor som gör idag. Vi lär barnen redan i förskolan att stressa i sig maten, mindfull eating är knappast något vi uppskattar. Barn ska sitta i trånga utrymmen och stressa i sig sin potatis eller vad det nu är, vi kompenserar detta med önskekost för att barnen ska fortsätta äta när de utvecklat stressbeteenden. Skolsköterskor vill att vi ska begränsa barns matintag då denne hamnat över bmi men vi talar aldrig om att behandla själva symptomet? Varför hetsäter vissa barn? Vad kan vi göra åt det? Jag har en otroligt opopulär åsikt och det är att skrota skolmatsalen helt till förmån för att äta i klassrummen. Jag åt i klassrummet under ett år, aldrig under hela min tid i skolan har matsituationen varit lugnare och trevligare. Aldrig har jag behövt ryta i så lite som då, vi skapar ätstörningar i samhället. Varje gång vi inte ger förutsättningar för att äta lugnt, njuta av maten och släppa fixeringen vid att framhäva vår egen viktnedgång.

Tala gärna om vårt ätstörda samhälle, men det är totalt ointressant att diskutera dieter och viktnedgång, hälsokurer och liknande i andras bloggar än sin egen.

Ätstörningar

Identitetskris, vem är jag utan min ätstörning?

Jag och Sassa, min första hund. Mellanpudel. Född: 1994, död: 2006.

Jag ser på bilden ovan, jag var femton år när den togs, antingen på sommaren eller hösten. Jag älskade den där tröjan och mina byxor. Storlek XS om och jag var tunn, la då precis som nu mina armar runt magen. Letade efter kuddar, filtar eller vad som nu fanns för att dölja min mage. Jag gör det ännu, har alltid en panik i att visa min mage. Det första jag gör när jag besöker någon är att leta efter något som täcker min kropp. Är jag på läkarbesök eller på sjukhuset är det jackor, på jobbet en filt. Vart jag än är så ska något täcka min mage. Rädslan i att någon ska titta på mig, jag minns min mormor när vi sågs då hon fått sitt cancerbesked och min kusin med flera kom dit samma dag. Det var sommaren 2018 och kokhett. Jag slängde mig över en av mormors filtar och drog över mig, fick förvånade frågor om jag frös. Ja sa jag, nog för att jag alltid är som en isbit men inte just då. Däremot var jag livrädd för att visa mina kropp, att behöva blotta min mage. Det har alltså inte spelat någon roll om jag vägt 45 kilo och likt bilden ovan inte hade någon mage alls och halspartier där man tydligt ser att jag är insjunken, eller om jag likt nu väger mer än man ska enligt BMI. Det är samma panik, samma rädsla samma äckliga känsla och rädsla för att bli bedömd.

Förra veckan skrev jag i panik till Dala ABC för att jag mår inte bra. Jag har börjat tappa minnet, minns inte vad som skedde för några minuter sedan och stressas dagligen av vikten. Jag drömmer på nätterna om vikten, och även om att skada mig själv. Ja inte skada på sådant sätt att jag dödar mig själv, utan av saker som skulle ge mig ångest. Jag vaknar sedan med ångest och vet inte om det hänt på riktigt eller är dröm. Det är som att min behandling denna gång mer plågar mig på ett annat plan, kanske för att ätstörningen nu vet att den håller på att släppa taget om mig.

Jag och Skilla, min första egna hund. Mellanpudel. Född: 2019.

Jag tänker tankar som vem är denna människa som kallas för mig utan min ätstörning? Den har hållit mig så hårt tag under så många år. Genom sorg, genom glädje, genom stress, genom självförakt. Den har funnits där att ta till när allt annat rasat, gett mig hårda ord så att jag riktigt känt hur vidrig jag är som människa. Nu håller jag på att släppa taget om den, och frågorna som skapar rädsla och ångest i mitt huvud är? VEM är jag utan min ätstörning? Vem är jag då? Den har pushat mig till att bli ambitiös och duktig flicka. Den har pushat mig att vara alla andra gagn utom mig själv, sett till alla andras behov. Den som gjort mig till den där “snälla och omtänksamma” människan jag fått som min identitet. För medan jag varit så otroligt tillmötesgående och gett allt för alla andra, så har jag också gett lika mycket skit till mig själv.

Så bryter jag mig fri från min djävul på insidan. Min ätstörning som låtit mig känna mig vidrig, dålig och osäker i alla år. Vem är jag då? Vem blir jag nu? Har jag gjort rätt val i livet? Det är som att allt som jag tidigare trott inte längre känns lika självklart. Jag lämnar denna djävul som en ny människa, som börjat säga ifrån. Jag känner inte den människan, kanske hon fanns där förut? Jag minns henne från någon gång i 11-12 års åldern. Men hon försvann sen, hon skriker på mig där i mörkret, ätstörningen har stått i vägen för henne och hon vill ut. Men vem är jag om vi ska förenas igen? En vän innan självhatet kom till mig? Hur ser hon på mig idag? Den lilla flickan och den vuxna kvinnan? Under så många år har hon varit bortryck till förmån för min skyddande ätstörning? Vem är jag utan min ätstörning, vem kommer jag vara?

Jag hoppas psykologen hör av sig idag efter att de haft konferens på Dala ABC, att denna person kan leda mig härifrån. In i en ny identitet och något som skrämmer mig så mycket.

Ätstörningar Hälsa & motion

Onsdagar och blickar framåt.

För varje dag som går kommer jag närmare och närmare sommarlovet. Ser så mycket framemot den ledigheten, det känns långt framåt men ändå så nära och efterlängtat. Snart tänker kroppen, snart ropar kroppen. Ledighet kan verkligen så här på vårtiden locka något extremt.

Det står jobb på schemat och sedan ska jag ha möte med Dala ABC, är en del kring mitt mående i min ätstörning jag tänker lyfta och hoppas verkligen att det ska bli lite klarhet. Jag hoppas också att efter mötet blir det lite promenad, behöver verkligen det där med att röra på mig. Känner mig så mycket piggare efter en promenad!

Ätstörningar

Ätstörningar är så mycket mer än du ser & tror.

Så var det långfredag. Själv ligger jag på Björns soffa. William sover och Skilla sitter i fönstret och tittar efter rådjur som är hennes favoritsysselsättning här hos Björn.

Vad som händer idag vet jag inte, men promenader hoppas jag på. Det är ju vad jag själv tycker om att göra, finner ro i att gå och mår bättre av saken. Kanske allra mest nu när jag går min ätstöringasbehandling igen. Denna gång börjar det nog sjunka in att jag har en sjukdom förra gången så kände jag hela tiden att: “Jag är inte sjuk, jag hör inte hemma här.”, “Det är normalt att tvångsmässigt väga sig.” Nu börjar jag förstå, sedan några veckor tillbaka. Det börjar glida in att allt jag gör och allt jag gjort inte är normalt, att jag är ohälsosamt hälsosam. Min ätstöring syns inte på utsidan, men på insidan då är den så tydlig.

Det är ett helvete att ha en ätstörning. Det är ett helvete när folk tror att ätstörning handlar om två saker: aneroxia eller bulimi. När folk förutsätter att jag hetsäter och stoppar fingrarna i halsen och spyr. Något jag INTE gör. Jag kompenserar med extrem motion, kan gå ut och gå kilometer efter kilometer, leva på endast ägg, yoghurt, bananer och sallad. Har perioder när jag inte ätit på hela dagen men sedan äter en skål chips med dipp eller godis. Sedan efteråt ligger jag med ångest, springer till vågen om och om igen. Är elak mot min kropp och blir irriterad på allt och alla. Börjar äta massor med fibrer så magen ska komma igång så jag får springa på toaletten flera gånger per dag. Det är alltså komplext inte så enkelt som kräkas eller svälta, det är så mycket mer än så.

Någonstans vill jag att fler ska förstå hur en ätstörning fungerar så folk slutar tro att man går på fat-camp bara för att man inte är anorektisk och befinner sig på ätstöringsenheten. Det sitter i huvudet, du kan inte se på alla att de är ätstörda så som många tror.

Ätstörningar

Min ätstörda hjärna & en uppmaning till dig. EDGI – Eating disorders genetics initiative.

Jag har en ätstörning och det är något jag går på behandling för hos Dala ABC igen. Det går framåt men det är skitjobbigt, jag har inte skrivit så mycket om saken på ett tag nu, helt enkelt för att jag jobbar med mig själv och det är skitjobbigt att skriva om saken. Det som sker just nu är att jag ska göra mig av med vågen, så länge den har ett grepp om mig kommer jag aldrig bli frisk. Det här är skitjobbigt, en annan sak är att jag fått i uppdrag att säga NEJ och inte göra saker jag inte vill. Jag ska dessutom boka in en tid på badhuset. Det där sista känns rejält förbannat jobbigt, jag badar inte. Min kroppsbild är alltid helt körd när det kommer till bad, och tanken på att gå från duschen ut i simhallen kväver mig.

Det är KBT och det är något jag ska försöka utsätta mig för. Jag tänker någonstans att det kanske är en träningsform som skulle fungera för mig även om det känns skitjobbigt.

Hur som helst så när jag ändå är inne på ätstörningar vill jag be dig som har ätstörningar eller aldrig haft ätstörning att medverka i en forskningsstudie. Du får två biobiljetter för saken, och hjälper forskningen framåt för ätstörningsproblematiken. Det tar dig cirka 30 minuter av ditt liv att svara på enkäten, du bidrar med ditt så vi kanske kan få hjälp med att bromsa denna vidriga sjukdom. Ta några minuter av ditt liv för att hjälpa andra, DU bidrar med massor både som en person med ätstörningar och kontrollperson utan ätstörning. EDGI – Eating disorders Genetics intitative.

Ätstörningar

Ätstörningar, sömnsvårigheter & känsloliv.

Jag vaknade upp så här mitt i natten och kände en panik. Om jag ätit onyttigheter så vet jag att det blir så här. Den där äckliga ångesten som väller över mig gärna nattetid och sedan ligger jag vaken. Gör upp planer för självsvält, tvångsmotion och stundtals andra metoder. Det är ett rent och skärt helvete att befinna sig i ätstörningarnas vassa klor.

Började så klart Googla på appar, tänkte om man kunde föra matdagbok så jag ser om man får i mig rätt mängd mat. Men alla appar är helt fokuserade på viktminskning och även om jag inget hellre drömmer om än att bli smal, är det helt fel väg för mig att ta ner dessa appar för det triggar mitt beteende ännu mer.

Jag sa till psykologen på Dala ABC att jag hetsäter och överäter. Han däremot menar att jag gör helt tvärtom, äter för lite och kroppen lagrar därmed varje gång jag äter. Någonstans är det nog logiskt, min kropp har ju lärt sig genom år av svält att hushålla med resurserna. Det är ju den saken jag måste ta ur mig själv, och det jobbet är skitsvårt utan stöd.

I januari någon gång ska jag få stöd och behandling, om allt går via planen. Men det hänger på covid19 som allt annat. Denna förbannade covid19, oss med psykisk ohälsa har den verkligen naglat fast sig i.

Jag vill bara bli frisk, sluta vakna mitt i nätterna med ångest över maten. Kommer jag någonsin lyckas med det? Just i skrivande stund är klockan 04:07, jag har varit vaken i över en timma. Ligger och försöker motstå frestelsen att gå upp och väga mig. Det är ungefär två timmar och 22 minuter tills jag kan väga mig. Frågan är om jag kommer vänta tills dess, eller göra det snart…

%d bloggare gillar detta: