Idag hade jag besök hos psykologen på Dala ABC. Vi håller på att avrunda vår kontakt, vilket betydde att jag skulle se min vikt för första gången sedan november 2021. Jag fick uppskatta, det var betydligt mer än vad jag visade mig väga. Jag hade en vikt ”då bryter jag ihop” men jag klarade mig från den med. Däremot är vikten nu något jag absolut inte vill ha! Och alla känslor kom som en flodvåg över mig. Tog tag i mig och förde mig till att någonstans bara få fundera.

Psykologen rev i och var lite arg mot mig. Jag vet varför, påminde om hur bra jag mår. Att jag måste fortsätta som nu. För mig blir det att välja mellan bmi och psyket. Jag sa nu är mitt mående toppen, jag kan förstå att vikt, sömn och motion är viktiga komponenter för andra. Men i mitt liv är sömn och motion viktigt maten?! Den är oviktig, den gör ont och är allmänt ont. Det är som att jag skulle ha dyslexi fast mot maten, jag kan inte få till att den är viktig! Den är alltid det första jag prioriterar bort, och jag måste trots det äta. Hur ska jag klara det?

Psykologen sa att jag nu är vad de kallar viktstabil. Det tycker jag är läskigt! Det betyder att min kropp nu alltså beslutat sig för att denna vikt är vad jag ska ha för att överleva. Jag får inte banta och hur ska jag då leva?! Jag vill inte väga så här! Samtidigt kommer jag aldrig vara nöjd, jag vet det.

Kontroll var ordet hon använde idag, siffrorna på vågen är min kontroll. Som allt annat har jag kontroll på varje situation och avskyr överraskningar. Folk skrattar åt det, men det är så förbannat jobbigt att tappa kontrollen. Att allt jag gör är välplanerat in i minsta detalj.

Jag var på psyk igår och träffade den som kommer vara min psykoterapeut. Hon sa i alla fall de magiska orden att hon inte kommer lämna mig och att vi tillsammans ska gå igenom min ryggsäck. Nu ska jag få bearbeta och hjälpa hjärnan att slippa kontrollera varje sak. Mina trauman i barndomen har satt sig i den delen av hjärnan som ska skydda oss mot faror, och den ska jag få jobba med. Äntligen kände jag.

Men jag måste också hålla maten, och någonstans acceptera det där vidriga med: vikten får bli vad den blir. Men hur?! HUR är ett liv där jag ska ha viktacceptans när jag inte vill?!

Det är som att välja mellan pest eller kolera. Äta och må så bra som jag gör nu? Eller banta och må skit? Banta som är allt som varit viktigt i mitt liv alltid annars. Alla säger: du ska satsa på psyket så klart! Men jag?! Jag vet inte, det är inte så självklart för mig. När vikten och vågen varit den största delen av mitt liv… Jag vet ju ingenting annat.

Okej så att vågmissbruk är inte ett ord som finns med i Svenska akademins ordlista, jag vet inte ens om ordet finns eller om det bara poppade upp i huvudet på mig. Samtidigt borde det finnas som ord då vi är så många som likt mig missbrukar denna sak. Vågen, mätningen dig och dig kropp. Vågen som visar om du lyckats eller misslyckats. Jag har sedan jag var tolv år varit beroende av den, vågen… Väger mig flera gånger per dag, och när William 2019 gick till Dala ABC och lämnande in min våg så hade jag en annan kvar i gömmorna här hemma. Den har jag sedan haft gömd så ingen ska hitta den förutom jag.

När jag var tonåring läste jag en bok som heter: Kvinnan som gick in i dörrar, kvinnan i boken blir bland annat misshandlad av sin man. Men sedan är hon alkoholist, varje morgon slänger hon ut nyckeln till spritskåpet och varje kväll letar hon som en galning i gräset efter nyckeln så hon ska kunna supa igen. Tragisk bok, men också så otroligt likt mig och vågen. För varje gång jag ”slängt” ut den. Lagt den på en hylla, försökt bära ner den i förrådet har den kommit hem igen. Jag kan inte släppa den… För två gånger sedan på samtal med den näringsfysiolog jag går hos på Dala ABC lovade jag att göra mig av med vågen. Det gjorde jag inte…

I måndags bytte hon tid och jag visste att jag var tvungen att hiva vågen på måndagen och inte tisdagen som jag tänkt. Paniken och ångesten var ett faktum, som att inte den saken vore nog så visade det sig att mjölken var slut här hemma. Mjölken som är till mannagrynsgröten jag äter till frukost varje dag! Jag hade panik och var helt hysterisk, kände mig som att jag var någonstans mellan 3 och 15 år gammal. Såg allt i svart och vitt, först av med vågen och sedan paniken i att mjölken var slut.

Jag drog ut i Kniva och tog en promenad med Skilla och Björn och vågen följde med dit. Mjölk fick jag till slut hjärna nog att handla… Jag tog upp detta med näringsfysiologen dagen efter, sa rakt ut att: JAG förstår inte vad som händer med mig?!

Fick i alla fall ett lugn i att tydligen är detta vanligt förekommande hos ätstörningspatienter och det är något både ungdomar och vuxna går igenom. Att bli som ett barn och se allt i svart eller vitt. Man kan ingenting annat tänka på eftersom ens liv under ätstörningsbehandlingen är otroligt svart eller vit. Jag tycker det är skönt att få bekräftat att jag inte är helt sjuk i huvudet även om jag dagligen tänker så…

Igår så utmanade jag mig själv att bära en klänning jag vägrat använda för att jag inte är tillräckligt smal. Det är en liten sak för andra, men stor sak för mig. Ett steg framåt mot ett friskt liv, det tar tid. Lite som att jag någonstans tänkte att: Jag började ätstörningsbehandling för att bli frisk, inte sjukare! Men det är ju så det funkar, man utsätts för saker man finner behagligt. Kognitiv beteendebehandling, förbannat läskigt och som till slut läker själen.