Började se på Uppdrag granskning och Duschvakten. Slungades tillbaka till när jag gick i skolan på låg- och mellanstadiet. I tvåan fick vi en idrottslärare, manlig sådan. Det gick mycket rykten om honom, just de ryktena som folk tog för sanning kanske inte var det. Men att han envisades med att komma in till oss i duschen däremot var sant.
Han öppnade dörren och stod sedan och stirrade på oss när vi duschade. Redan runt 2:an tyckte man det var obehagligt men med åren blev det värre. Speciellt när han uttryckte sig som att han behövde det. Vi lyfte saken med lärarna som inte tog så stor notis av saken, speciellt på mellanstadiet kände vi väl ett obehaglig, vill minnas att hans slutade komma in någon gång mot mitten av sexan. Vi var väl inte lika spännande att titta på då…
Fick höra för något år sedan att han sagt till en nära till mig efter att hon sagt ifrån att han stod där: ”Du ska de mig som din pappa!”. Vad vet jag som vuxit upp utan pappa, men jag har då aldrig upplevt att pappor stor och glor på sina barn i badrummet…
Ingen brydde sig, vi hade ju inget att visa upp som det så fint hette. Endast en naiv tror att barn inte är offer, tänker på det idag. Det är andra tider sedan 2007 och framåt, vi talar äntligen om att det finns människor som vill barn illa.
Jag tar lite bladet från munnen nu, är obekväm. Att berätta vad som föregick i Orsa under mina barndoms år på skolan, och fritiden är hemligheter som folk finner obehagligt när man tar upp. De lyfter bort locket på idyllen många vill ha kvar. Men det var ingen idyll i Orsa. Det fanns många mörka delar. Jag älskar min folkdräkt därifrån, tiden som liten med mormor och morfar. Men annars finns det inget gott med samhället jag växte upp på. Att alla min blogg Orsakullan är endast för att påminnas om mormor och morfar, men allt annat därifrån ger mig mardrömmar. Jag kommer bit för bit berätta för er, för en del i att bli fri.
Jag har hela livet lidit av sömnbrist, sover inte många timmar per natt. Men under sommarens timmar med restless legs blev det ännu värre och nu är det inte bra alls. Jag somnar runt 22:30 vaknar vid 00:50. Sedan sätter helvetet igång på riktigt, jag ligger vaken till 2:30 och kan inte somna om, sedan vaknar jag varje timme fram tills klockan 5:30 när jag måste gå upp.
Nu senaste veckan har det hänt något i kroppen. Jag fick ju järndropp, så restless legs försvann men sömnen är lika vidrigt dålig. Så jag har ont i magen, hjärtklappning och tunnelseende. Känns som jag går i en dimma, får som skräckkänslor och får för mig att jag håller på att dö.
Har tänkt att jag håller på att gå in i väggen, tills jag la ihop två och två i morse. Det måste vara sömnbrist, jag tänker inte klart och känner mig jagad. Pratade med min läkare på vårdcentralen som rekommenderade mig melatonin receptfritt för att se om jag mår bättre. Funkar det ska jag få på recept. Får se hur detta blir om jag får sova i natt. Mår verkligen riktigt dåligt.
Oroar mig för precis allting, och sedan rök Lizzla ihop med hennes hundvakts katt så nu kan hon inte vara där länge så himla tråkigt. Det gjorde kroppen ännu mer orolig. Trots att jag logiskt sätt vet att saker alltid löser sig, orkar inte huvudet tänka så just nu. Det är som att allt bara går loop i huvudet.
Igår hälsade vi på Lizzlas kullbror Ior med familj.En syster och en bror.Så fint två.Alltid kul att träffas.
Igår åkte jag först och tog blodprov på morgonen. Fick svar igår kväll och såg då att ferratinet är nere i 52, det har då gått från 105 i mars. Ändå gått stadiet neråt kan man ju då säga, vilket borde kunna vara orsaken till mina restless legs. 52 är absolut normalt för personer utan restless legs så innan någon känner att påtala det vet jag om saken. Men vid restless legs ska man ha högre värden än så då man kopplar det till blodbrist i hjärnan. Jag hoppas därmed att jag får järndropp igen, fördelarna med järndroppet jag fått tidigare är att restless legs försvinner i flera månader samt att jag slipper medicinen mot parkinsson och framförallt inte går in i en depression igen.
Jag har tänkt på det med ferratinet. Som blodgivare låg jag runt 30 först. Sedan vid ett tillfälle var jag nere på 22, fick inte ge blod och övergick till att ta järn tills jag fick ge igen. Hade självklart tagit järn innan också, men blev mer under en period. Sedan efter den gången 2016 eller 2017? Föll mitt ferratinvärde stadigt neråt, ingen brydde sig och jag blev deprimerad och fick utmattningssyndrom. Blev ätstörd och gick med ångest i flera år, som lägst var jag nere i 7 på ferratin men eftersom mitt HB låg på ”bra” nivåer och som läkaren sa: ”Du står ju upp”, efter att Dala ABC skickat mig till akuten på grund av hjärtklappning och mycket lågt blodtryck samt att jag ramlat ihop. Men jag stod fortfarande upp med mina 7 i ferratin…
Ett år senare är jag på sömnhab, där de ser att jag har restless legs, och extremt med sådant på natten. Jag visste ju om saken, och har lyft det genom gången år utan någon vidare respons. Läkaren säger samtidigt att: ”Ditt ferratin är alldeles för lågt! Du ska ha järndropp omgående.” Vid den här tiden hade Skilla precis blivit överkörd, och jag skaffat lilla Lizzla. Jag var djupt deprimerad och hade varit sedan 2016. Åkte till Kvarnportensvårdcentral som jag nyligen valt som min vårdcentral och ficn järndropp. Bara någon vecka senare förändrades mitt liv, jag slutade vara trött. Mitt alltid så låga blodtryck blev normalt, jag blev en glad person utan depression. Absolut jag kan ha ångest ibland, men är definitivt inte deprimerad. Jag kunde sova på nätterna för mina restless legs började försvinna. Jag fick livet tillbaka!
Sedan dess har jag fått fylla på järn ungefär en gång mer år. Jag är så mycket piggare och gladare, framförallt slipper jag restless legs när järnet är högre.
Nu hoppas jag verkligen att min läkare på måndag erbjuder mig att fylla på järnet igen. Det skulle vara en dröm att få sova på natten igen, samt att slippa känna oro för depression igen. Det är ett helvete att aldrig riktigt få sova för man sparkar med benen, känner hur det rör sig I benen och liknande. Ens livskvalite blir onekligen påverkad till det negativa.
Planen var som jag skrev igår att vi skulle till Säter idag på cruising. Men det visade sig att Björn råkat kolla fel på dag då han skulle bort, så i sista minuten igår roddade vi om och istället för ”riktig” cruising idag blev det att kolla på Säters traktorcruising. Vi började med att äta pizza då vi inte hunnit äta middag och sedan satte vi oss i en slänt och kollade på traktorer och även fina gamla bilar. Vi tog cabben dit för Björn hade inte hunnit tvätta sin Plymouth, fick fråga om den också är en cab men det är den inte.
I Säter stod ett flerfamiljshus i brand, var rejält med rök och även blåljus så klart. Hemskt för familjerna, det stod på P3 radio att en av familjerna fått fly ut i underkläderna med sin nyfödda bebis på armen, så det lär ha gått väldigt fort där med branden.
Vi hade trevligt där en stund och sedan begav vi oss hemåt igen. Det var jag som körde igår. Väl hemma så gick jag och la mig, vi fick 28 grader varmt här igår så sovrummet blev inte nedkylt under hela natten. Var dessutom någon som ringde mig klockan 3:00, vet inte vad personen ville för jag svarade inte. Blev mest störd av att väckas mitt i natten. Men förmodligen var det en felringning.
Igår under dagen innan Säter, gick vi ner till Stadsparken men var inte öppet på cafét när vi kom dit. Jag upptäckte även att Kopparstaden satt upp en behållare för kompostpåsar i trapphuset… Där de dessutom ligger i nära anslutning till ytterdörren. Kändes olustigt, vi har fortfarande inget taggsystem här utan dörren står öppen 6-21 varje dag, vilket betyder att vem som helst kan nyttja trapphuset. Vi har haft folk som bott i källaren, folk som röker och slänger fimpar i trapphuset och missbrukare som suttit i trapphuset tidiga mornar och gjort ”sitt”. Samtliga som Kopparstaden är petiga med att vi inte får ha: Blommor, barnvagnar, rullatorer, blommor och så vidare i trapphuset. Så sätter de upp kompostpåsar i papper på dörren och svalen, där de dessutom avgränsar till en grannes lägenhet.
Jag frågade Chat-GPT, och detta verkligen är rätt enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, och fick svarat att nej. Så skrev till Kopparstaden som i vanlig ordning hade en dålig förklaring där jag insåg att här kommer inget ändras. Så kontaktade Dala Mitt, brandskyddet här och fick inom ett par timmar ett meddelande om att detta skulle tas vidare till Kopparstaden. Var väl som jag trodde?! Vem vill ha papper i trapphuset som vem som helst kan få för sig att elda på. Vi lever inte direkt i en tid där folk har folkvett, numera lever vi i en tid där allt ska saboteras och jag med GAD och PTSD tänker längre än andra på sånt här.
Fick nyligen höra att personer med GAD och PTDS är perfekta att arbeta med utredningar eftersom vi ser saker ur ett annat perspektiv, och ser faror och varför de uppstått vidare än normala. Jag minns min psykolog för många år sedan som sa att min hjärna agerare som utbildade brandmän eller poliser. Det jag oroar mig för i en ny lokal är sådant normala inte ens reflekterar över. Det första jag gör i en ny miljö är att leta upp nödutgångar, skannar av utrymmen och annat. Men har man också trauman är det så hjärnan gör för sin överlevnad, därför ser jag faror långt innan andra.
Nu börjar denna lördag för mig. Vi ska få besök av Wippeten Dobbe idag för första gången på länge. Det ska bli trevligt, perfekt med hundvaktsbyte.
Så var det sista fredagen I juni och kallt som i april. Idag regnar det och graderna ligger på max 15 berättade Google home för mig precis. Skitväder, igår var det 20 grader och sol men inte var det sommarväder enligt mig.
Ska jag känna mig nöjd är det i alla fall minst 23 grader utomhus och sol. 20 grader räknar jag till april och maj. Det gör mig inte speciellt nöjd, och heller inte solglimtar utan himlen ska vara blå och molnfri.
Igår kväll när jag låg och tittade på film, så skakade hela lägenheten, mina ljuslyktor som står på min kista skakade och jag blev rädd. Det som lät utanför var som ett stort burr, jag brukar rysa bara helikopter åker förbi här så man ser den precis vid fönster men detta… Jag började föreställa mig krigsplan eller att helikoptern fått något fel och var på väg in i huset. Fick lov att titta ut och ser då att de ställt sig klockan 21:00 med stora lastbilar och fyller på med asfalt vid sopstationen… Lastbilen var nästan inne i porten så att hela huset skakade var inte konstigt direkt.
Jag mådde dåligt oavsett, och sovit oroligt hela natten. Känt mig rädd för hemska saker som kan hända, och huvudet spelar upp film eller film.
Hur tänker man när man fyller asfalt vid lägenhetshus vid den tiden? Samt varför kunde de inte skrivit vi kommer då? På pappret vi fått som info, som egentligen varit i sämsta laget stod det dagtid. Jag anser inte att 21-22:00 på kvällen är dagtid. Funderar på att skriva till Kopparstaden för att upplysa om att vi med psykisk ohälsa kan må skit av sånt här. Men de bryr sig ju inte ändå.
Jag blev förbannad igår efter mitt deltagande bidrag i Elisas, Fem en fredag. Mitt svar på första frågan var att jag försöker hålla mig borta från saker som talar om allt elände i världen. Får då följande kommentar:
”Världen blir bara mer eländig om man blundar och inte har koll…”
Jag brände verkligen av. Försökte lugna mig men så såg jag att Hannas Krypin fått ungefär samma kommentar och då vill jag inte bara hålla tyst.
Att vara så uppe i sitt eget arsel att man uttalar sig kring att folk blundar för nyheter är så sjukt i sig. Man har ingen aning om varför människor väljer att inte leva i nyhetsflöde.
Jag började sålla bort nyheter när kriget i Syrien var på sin spets. Det var terrorattacker så ofta, även det i Stockholm och jag hade panik. Under denna period gick jag rakt in i psykisk ohälsa och utvecklade ångest för att åka kollektivt. Från att aldrig haft några som helst rädslor kring att åka buss, till att känna att alla på bussen skulle döda mig.
Jag började se lastbilar som potentiella dödsmaskiner och slutade göra saker. Utöver det fick jag också blodbrist kan tilläggas, varför vet jag inte. Gick rakt in i ätstöringen och blev sjuk! Någonstans här började jag försöka undvika nyheter för jag insåg att jag kunde sitta i TIMMAR och läsa på om olika tragedier.
Så kom pandemin, jag kastade mig då återigen in i nyheter och blev riktigt dålig i min psykiska ohälsa igen. Slutade umgås med människor, tvättade händerna och vägrade mer eller mindre att handla mat. Fick behandling för ätstörningar med dagvård och var livrädd varje minut.
Jag har varit fast ett bra tag sedan dess, så fär någon månad sedan med allt kring Trump, Putin, kriget i Israel och Palestina, samt framförallt skolattacken i Örebro, dödsfallen i min närhet bland bil och lastbil, insåg jag återigen.
Jag mår inte bra av detta!
När jag åker till jobbet och tänker tankar som att, detta är nog min sista resa. Eller när jag hör sjukhushelikoptern och tror att det kanske är ett krigsplan som ska bomba platsen runt mig. Eller när jag går på jobbet och tänker var ska jag gömma mig om någon kommer hit och skjuter? Då lever jag inte längre ett liv där jag får må bra! Jag lever ett liv i skräck!
Jag har diagnosen PTSD, jag är högkänslig och har en känslighet inom mig. Att jag då väljer att undvika nyheterna för att må bra är ett val jag gör för MIG. Världen blir inte bättre av att jag håller koll på den, men mitt liv blir ett elände när jag gör det. Så innan du kommenterar något kring att jag skulle medföra mer elände till världen för att jag inte orkar med nyhetsflöde. Borde du kliva ner från dina höga hästar och fundera ett varv till, människor gör olika saker för att överleva. Det ena är inte mer rätt än något annat.
Det blev en vecka när jag knappt bloggat alls. På måndagen var jag ganska slut och trött efter jobbet, vi hängde ute hos Björn tog en lättare promenerad men sedan bara tog vi det lugnt. Så kom tisdagen, snön vräkte ner och jag var lite halvlåg redan på förmiddagen. Anledningen var alla dödsfall kopplade till bilolyckor som varit på sista tider, dels här i Falun men blev även väldigt berörd av en ung tjej som var fodervärd åt en av min uppfödare Lailas hundvalpar. Tjejen som blev tjugoåtta år dog när bilen frontalkrockade med en annan, valpen låg i sin bur i bilen och klarade sig mirakulöst utan en enda skada. Tjejen så ung lämnade efter sig två små barn, på 8 och 6 år! Det där slet tag i bröstet på mig något enormt, jag tänkte på allt med min biologiska pappa som dog när jag var 9 år av samma skäl. En bilolycka, med dödlig utgång.
Tänker också på valpen som behövde se sin älskade ägare dö. Det verkar som valpen mår bra trots allt och är trygg, och åker i bilen utan problem. Jag har kontakt med min uppfödare och vet därför om allt detta.
Den saken berörde mig alltså rejält, det blev inte bättre av att två veckor innan hade en annan kvinna runt 40 år också dött i en bilolycka här i Falun och även hon har jag fått höra (kan ha fel) hade småbarn hemma. Det sliter sönder mig från insidan!
Det här i kombination med att jag redan idag tycker det är läskigt att köra bil, det finns nämligen en anledning till att jag trots mitt B-körkort endast väljer att köra automat får sådan otrolig rädsla för bilolyckor.
Så när jag åker hem i snöyran på tisdagen, hämtar upp min bror och Lizzla för att åka till PMU där min bror skulle handla en sak hör om någon pågående händelse på radion blir osäker på vad det är. Det blev jag så klart varse hemma. Jag slog nämligen av radion i bilen då pulsen ökade, men hemma ja då kom det fram. Skolskjutning i Örebro, alltså pågående dåligt våld med inlåsning. Allt det där som finns i mitt huvud så gott som varje dag… Det första jag gör på alla nya platser är att ha koll på möjligheter till skydd. Vid brand var springer jag då? Om någon börjar skjuta vilka möbler kan jag blocka dörren med för inrymning då.
Så har det hänt igen och hatet mellan människor som misstror en den ena eller den andra. Människor som fokuserar mer på den som utfört denna vidriga handling istället för offrensanhöriga, och de offer som var där med klarat sig. Människor som riskerar samma helvete som jag i huvudet med konstant rädsla. Att leva med rädslan för att något ska hända 24/7 där kontroll är det bästa jag har. Att ha kontroll skapar lugn, och jag är därför den perfekta personen när kriser uppstår eftersom jag så agerar lugnt och vet precis vad jag praktiskt ska göra.
Men som sedan alla andra dagar på året är livrädd och måste tänka igen varje liten sak jag gör. Som kan dra slutsatser efter att statistiken som oftast talar sitt tydliga språk, och som gör att jag redan innan det händer eller konstaterats vet vad som kommer sägas. Jag förbereder mig, för att slippa chocken och rädslan, men får istället en hel del nedstämdhet av saken.
Jag blir också ännu mera nedstämd av att läsa hatet som florerar mellan människor, inte hat kring handlingen utan hatet över att se sig själv som jag har alla emot mig. Det speglar så den värld vi lever i, med egocentrisk tänk kring bara jag och mitt. Att vara arg på andra för de inte gör något, medan man själv klappar sig på axeln för att man minsann går och röstar en gång vart fjärde år. Men resten av tiden gnäller över vad: ”Samhället borde” och ”det är … fel”, istället för sitt granska sig själv och ställa frågan kan jag engagera mig i något? Kan jag bli aktiv i någon förening som kan hjälpa till att förebygga? Föreningslivet skriker efter folk, det är alldeles gratis att ge av sin tid istället för att gnälla skiten ur sig över vad samhället borde, men som alla vet inte gör.
Det kostar ingenting att vara vänlig. Det konstar ingenting att delta ideellt inom olika föreningar. Det kostar ingenting att bjuda in till samtal med dina medmänniska. Det kostar ingenting att skratta, det kostar ingenting att ge kärlek till andra istället för hat. Det kostar inget att berömma någon för deras prestationer, djur, frisyr, sättet att vara på. MEN det kan påverka en människas attityd och handlingar på vägen.
Vi lämnar våra fotsteg i sanden på denna jord för ett kort tag, när vinden eller vattnet kommer försvinner våra fotspår. Försök lämna kvar saker på jorden som medför att du blir ihågkommen på ett sätt där andra kommer tänka fina tankar om dig. Bli inte bara något som försvann, bli någon som stannar kvar i andras hjärtan.
Under flera år har jag känt mig instängd. Fast och olycklig, som att jag saknat förmågan att andas. Som att varje dag varit en evig plåga och det enda jag drömt om är frihet. Det har känts som osynliga galler runt min kropp, och vissa dagar har livet varit olidligt. Jag har försökt tänka att saker är bra, och till sist förblindat mig med att detta är nog vad andra menar är bra.
Jag har till slut bara känt att detta nog är livet tills nu i augusti och förändringen blev så påtaglig.
Jag önskade att en älg skulle kliva ut på vägen.
Jag hade en arbetsplats för några år sedan, där jag dagligen önskade att en älg skulle kliva ut på vägen och det skulle uppstå en krock. Inte så att jag dog, men tillräckligt för att skada mig så jag skulle bli sjukskriven för en längre tid. Bara det där är helt sjukt inser jag nu, men där och då kändes det som den enda vägen ut. Att en älg skulle kliva ut på vägen och att en väg ut skulle öppna sig.
Jag klev djupare ner i ätstörning och psykisk ohälsa och mådde dåligt. Försökte andas men det kändes som jag krävdes. Att taket pressade mig mot golvet.
Under alla år har det funnits människor som fått mig glad, och som jag längtat efter att träffa. Det handlar inte om dem.
Det blev vägar ut, men det blev ändå inte bättre. Kanske för att jag där kapitulerat och trodde att det här var det normala. Där min livsglädje inte skulle finnas, och att det skulle kännas tungt att gå upp på morgonen, tungt att ta sig igenom dagen, och meningen vara att jag skulle vara trött när jag väl kom hem. Under alla år har det funnits människor som fått mig glad, och som jag längtat efter att träffa. Personer som jag blir glad av att se och gärna träffar nu efteråt. Så det har aldrig handlat om dessa personer, utan någonting annat.
Till sist var detta bara normalt. Tills i augusti, och denna höst. När jag börjat på en arbetsplats som funderar. Där jag känner att jag kan jobba meningsfullt och får göra det jag är bra på. Där jag känner att jag får arbeta med mina kunskaper och inte vad man tycker att jag borde göra. Där jag känner mig meningsfull och mina arbetsuppgifter är meningsfulla.
Helt plötsligt så åker jag till jobbet och känner att jobbet ger energi, istället för att ta energi. Jag orkar nu ha aktiviteter efter jobbet, och skrattar och känner mig levande igen.
Jag har varit en fågel som försökt flyga innanför galler under flera år. Som till sist trodde att flyga var att ta mig från galler till galler. Tills nu när någon öppnat buren och jag kan flyga fritt. Jag är fri, och jag mår bra av det.
Äntligen känns saker bra, det är en befriande känsla. Jag är fri! Jag lever!
Jahapp då var mitt paket från CDON på vifft och som vanligt var det Early bird. Eller det är inte Early birds fel, men alla butiker som är anslutna till det företaget får för sig att byta tillbaka till min gamla adress. Jag flyttade hit 2020, det är huset bredvid och av någon konstig anledning verkar de företagen tro att jag fyllt i fel? Och byter tillbaka till 34 där jag bodde förut. Det här medför att paketen inte levereras till huset bredvid del vill säga 32, och jag blir utan. Nu skulle de i alla fall lämna över till Bring men det lär väl ta sin tid antar jag. Suck för den saken!
En annan suck för mig, var att jag hittat en person som ville vara hundvakt åt Lizzla. Personen och jag skulle ses idag, men nu hade de dödsfall i familjen och ja nu är jag tillbaka på ruta ett igen. (Beklagar verkligen detta, och förstår personen precis.) Jag har ju haft hundvaktsbyte men den personen kommer arbeta andra tider i höst vilket medför att vi jobbar samma dagar ibland. Blir suck för mig, eftersom jag måste leta runt från ruta ett och livet är ju så här. Allt löser såg så klart, det gör det alltid men det är stressigt för en människa som mig som ogillar att inte ha saker planerade. Är absolut inte upprörd på någonting, det vill jag verkligen vara tydlig med. Men blir suck i huvudet eftersom jag blir uppstressad av sånt här. Jag blir uppstressad av allt som inte går att ha kontroll över. Kände även suck för MPOX som vi nu har första fallet av i Sverige. Jag är livrädd för sjukdomar, och ja där igen suck eftersom min ångest ökar markant.
Jag kommer nog alltid vara en orolig människa, orolig för allt. Skitjobbigt, och det medför en suck. Suck för att jag inte kan ta det lugn och bara lita på att allt blir bra.
Men för att berätta något positivt och inte helt gå ner mig, så känns första veckan på jobbet tipp topp! Det här kommer bli bra, om allt är precis som det känns just nu. Jag tror det, något känns verkligen rätt.
Idag vaknade jag av att vara trött. Jag har mina perioder när hjärnan behöver återhämtning, idag verkar det vara en sådan dag. Det är skönt då att veta att en helg väntar och att jag får tid för mig och mitt. Att jag kan ta promenader med Lizzla i skogen, eller bara vara några dagar. Utan att huvudet ska processa allt och ingenting.
När min hjärna full av trauma hamnar i spinn-on länge så ger den sig inte. Den befinner sig i någon fas där den går på högvarv och gör att jag inte släpper något. Jag övertänker allt, tar åt mig av petitesser och grubblar över saker som hänt för 20-30 år sedan. Beskyller mig själv för saker, och tänker att: Det är något fel på mig… Jag vet varför det blir så här, år av behandlingar har gett mig svaren. Jag vet att ätstörningen knackar på när jag kommer in i spinn-on eftersom den är sekundär numera och inte primär. Ätstörningen är ju min elaka polare som ger mig energi och självförakt genom svält i några månader, för att sedan lämna mig med gollum och konstiga tankar. Jag kämpar emot den just nu, att inte ta till den saken. Den leder mig inte framåt, utan ännu längre bakåt.
Då kommer barnet i mig fram istället. Barnet som känner sig granskad och dålig, barnet inom mig. Barnet som inte ser sig själv som en bluff i alla sammanhang. Som tror bubblan spricker när som helst.
Idag har jag en nedåt dag, imorgon kan den vara uppåt igen. Berg och dalbana, så får jag ha det. Trauman, minnen från det förflutna som satt sina spår. En del av min historia, en del av det jag kallar för livet.
We use cookies to personalise content and ads, to provide social media features and to analyse our traffic. We also share information about your use of our site with our social media, advertising and analytics partners. View more
Cookies settings
Accept
Privacy & Cookie policy
Privacy & Cookies policy
Cookies list
Cookie name
Active
Vem är jag.
Min webbplatsadress är: https://www.saramadeleine.se.
Vilka personuppgifter samlar jag in och varför jag samlar in dem
Kommentarer
När besökare lämnar kommentarer på webbplatsen samlar jag in de uppgifter som visas i kommentarsformuläret samt besökarens ip-adress och user agent-sträng som hjälp för detektering av skräpmeddelanden.
En anonymiserad sträng som skapats utifrån din e-postadress (även kallat hash-värde) kan komma att sändas till tjänsten Gravatar för att avgöra om du finns registrerad där. Integritetspolicyn för tjänsten Gravatar finns på https://automattic.com/privacy/. När din kommentar har godkänts kommer din profilbild att visas publikt tillsammans med din kommentar.
Media
Om du laddar upp bilder till webbplatsen bör du undvika att ladda upp bilder där EXIF-data inkluderar data från GPS-lokalisering. Besökare till webbplatsen kan ladda ned och ta fram alla positioneringsuppgifter från bilder på webbplatsen.
Kontaktformulär
Cookie-filer
Om du lämnar en kommentar på vår webbplats kan du välja att spara ditt namn, din e-postadress och webbplatsadress i cookie-filer. Detta är för din bekvämlighet för att du inte ska behöva fylla i dessa uppgifter igen nästa gång du skriver en kommentar. Dessa cookie-filer gäller i ett år.
Om du har ett konto och loggar in på denna webbplats kommer vi att skapa en tillfällig cookie-fil för att kontrollera om din webbläsare accepterar cookie-filer. Denna cookie-fil innehåller ingen personligt identifierbar information och försvinner när du stänger din webbläsare.
När du loggar in kommer vi dessutom att skapa flera cookie-filer för att spara information om din inloggning och dina val för utformning av skärmlayouten. Cookie-filer för inloggning gäller i två dagar och cookie-filer för layoutval gäller i ett år. Om du kryssar i ”Kom ihåg mig” kommer din cookie att finnas kvar i två veckor. Om du loggar ut från ditt konto kommer cookie-filerna för inloggning att tas bort.
Om du redigerar eller publicerar en artikel kommer en extra cookie-fil att sparas i din webbläsare. Denna cookie-fil innehåller inga personuppgifter utan anger endast inläggs-ID för den artikel du just redigerade. Den gäller under 1 dygn.
Inbäddad innehåll från andra webbplatser
Artiklar på denna webbplats kan innehålla inbäddat innehåll (exempelvis videoklipp, bilder, artiklar o.s.v.). Inbäddat innehåll från andra webbplatser beter sig precis på samma sätt som om besökaren har besökt den andra webbplatsen.
Dessa webbplatser kan samla in uppgifter om dig, använda cookie-filer, bädda in ytterligare spårning från tredje part och övervaka din interaktion med sagda inbäddade innehåll, inklusive spårning av din interaktion med detta inbäddade innehåll om du har ett konto och är inloggad på webbplatsen i fråga.
Analys
Vilka jag delar dina data med
Hur länge jag behåller dina uppgifter
Om du skriver en kommentar kommer kommentaren och dess metadata att sparas utan tidsgräns. Anledningen till detta är att jag behöver kunna hitta och godkänna uppföljningskommentarer automatiskt och inte lägga dem i kö för granskning.
För användare som registrerar sig på er webbplats (om sådana finns) sparar jag även de personuppgifter de anger i sin användarprofil. Alla användare kan se, redigera eller radera sina personuppgifter när som helst (med undantaget att de inte kan ändra sitt användarnamn). Även webbplatsens administratörer kan se och redigera denna information.
Vilka rättigheter du har över dina data
Om du har ett konto eller har skrivit några kommentarer på denna webbplats kan du begära en exportfil med de personuppgifter vi har om dig, inklusive alla uppgifter du har gett oss. Du kan också begära att vi tar bort alla personuppgifter vi har om dig. Detta omfattar inte eventuella uppgifter som vi är tvungna att spara av administrativa, legala eller säkerhetsändamål.
Vart skickar jag dina uppgifter
Kommentarer från besökare kanske kontrolleras via en automatiserad tjänst för detektering av skräppost.
Din kontaktinformation
Ytterligare information
Hur vi skyddar din information
Vilka procedurer vi har för dataläckor
Från vilka utomstående parter vi tar emot data
Vilket automatiserat beslutsfattande och/eller profilskapande vi gör med våra användaruppgifter
Madeleine Stenberg 
