Meninglöst med mens.

Idag kom min mens, mycket vändad men gud lika så hatad. Jag hatar att tappa blod och sedan bara bli som ett lik i flera dagar dagar på grund av de. Som det inte vore nog så blir jag arg, grinig och sur och bara allmänt störd. Fördelen är liten jag går ner i vikt efteråt. Kanske den ända fördelen med att släppa massor med blod. Jag har pissigt ont i handen, har till 95% bestämt mig för att köpa ett PS3, dels för dom har blueray men även för tv-spel är förbannat roligt. Som min mamma sa i helgen ”när ska du bli vuxen på riktigt då?” hehe, JA kors i galochen när ska denna madam bli vuxen på RIKTIGT? Jag är tjugofem känner mig vuxen fast på vissa plan är jag som ett barn PRYLKÅT och helt enkelt endast älskar att shoppa och spela tv-spel eller data-spel. The sims 3 promenerar just nu på mina nerver. En del av mig vill strypa the sims 3 eller ja mina gubbar som får mig helt lost in a game. Förutom de så har jag lyssnat på helt meningslösa låtar idag, och efter att sonen kikade på canal + och såg på Horton så fick jag ”I can’t fight this feeling” på hjärnan och sjungit den ett tag just nu. Den är i och för sig rätt gullig, sån där ballad som alla säkert sjöng när den var ”ny”. Egentligen hatar jag ballader, för jag är en mes antar jag. Hör jag ballader börjar jag grubbla och så blir jag ledsen och tänker på skit man inte ska tänka på därför lyssnar jag på musik som gör mig glad. På tal om låtar som gör mig glad så är jag lite bakvänd OCH älskar när jag hör musik min pappa spelade i bilen när jag var liten. Den där lilla stunden där jag och pappa lyssnade på musik, jag satt i framsätet bredvid min pappa utan bälte och kikade på honom medans han körde och lyssnade på musik. Det var så stämningsfullt, jag och min pappa helt ensamma ute i bilen körandes på skogsvägarna i Orsa. Han älskade skogen, och det var också på sätt och vis skogen som blev hans död. När han mellan Våmhus och Bäcka en gång påskafton i April 1993 krockade med ett träd och dog och aldrig mer kom tillbaka. Men jag kan fortfarande minnas han doft när jag går förbi vissa människor som luktar rök och skinn, just i de ögonblicket minns jag min pappa som han vora hos mig och jag vore ett litet barn för att så fort doften försvinner inser att jag är tjugofem år och min pappa har varit död längre än han levde i mitt liv, det kommer förbli ett mysterium för mig resten av mitt liv. Vem var han, den där personen som jag en gång kallade pappa? En sak vet jag, han luktade skinn och rök och han lyssnade på Dire Straits och låten Walk of Life i sin bil den sista sommaren jag hade honom i mitt liv jag var då åtta år och mindre än ett år senare skulle han vara död och aldrig mer återkomma i mitt liv. Jag var nio små år när min pappa dog och jag förstod då värdet av en förälder.