Usch, jag har sällan ångest numera. Har kunnat somna utan problem men igår kom ångesten över mig. Jag kände mig så ensam som jag burit mina vingar tillbaka till min barndom. Pussar alltid på William innan jag lägger mig, men igår pussade jag på honom och kramade honom hårt, jag är så glad att ha honom. Med honom känner jag mig aldrig ensam, men igår kom dom där känslorna tillbaka. ENSAMHETEN , det är en tyngd jag får leva med.
Jag tänkte på pappa och all det jag aldrig fick, jag förstår inte hur något jag levt utan längre än jag levde med det kan saknas så mycket. Jag funderar en del, hur hade mitt liv sett ut idag om pappa levt? Hade jag varit jag då eller något annan. Hade mina vänner varit mina vänner eller hade mitt liv sett helt annorlunda ut. Det kan låta konstigt men jag önskar jag hade en vän som förstod, en vän som också vuxit upp utan en förälder. För hur det än är kommer jag aldrig kunna förklara för andra hur det känns, alla drar sig undan när ämnet kommer upp. En reaktion jag fått hela livet folk bli beklämda och rädda.

Jag undrar om de inte är det jobbigaste egentligen, allas rädsla för att faktiskt LYSSNA. Jag kommer inte börja grina för jag pratar om min pappa, jag gråter aldrig. Ändå gången en tår faller från mina kinder är om det är något riktigt hemskt på tvn eller när jag har pms, men jag gråter aldrig för pappa.

Jag vet inte om jag saknar PAPPA som sådan, jag minns honom knappt. Men jag saknar tiden jag inte fick uppleva med honom, jag saknar bandet som knyter samma än med någon. För jag känner mig HALV. Jag känner mig som jag endast har en mamma och ingen pappa. Ingen förstår sånt här, hur ska dom? Alla andra har en mamma och en pappa. Jag har “bara” en mamma, men någon pappa har jag inte.

Jag är en halv människa på de viset och de ger mig ångest. Rejäl ångest för jag vet inte VEM jag är när jag inte är mamma. När jag är mamma är jag hel, men när jag är Madde är jag halv. Som halv känner mig mig så utsatt, som halv är jag inte den jag vill vara. Jag inser det nu, varför jag får ångest av hemkommunen, varför jag har ett tryck mot bröstet och bara vill skrika. FÖR där vet alla att jag varit halv, och där visste andra mer om mig än jag jag själv. Här i Falun har jag blivit HEL. Alla mina saker jag gjort innan jag fick barn, var ärr och plåster för de jag inte hade. Jag trodde jag förtjänade att må skit.
INGEN förtjänar att må skit, alla förtjänar att må bra. Och jag mår bra, när jag har William här hos mig. Men när natten kryper på och ger mig minnena då mår jag dålig. Då vill jag bara ha någon att krama om som får nattens mörka monster att försvinna. Snälla nattmonster försvinn, jag vill inte minnas er längre.

Jag föredrar dagen, på dagen njuter jag av allt det jag har, på natten så proppar hjärnan mig full av tankar om honom. Om min pappa.

Kära Pappa.

Om det finns ett liv efter döden, läser du det här just nu då?
Känner du någon gång känslor för de du ser?
Ser du ner från himmeln precis som jag försökte inbilla mig som barn?
Minns du när jag var lite och brukade gå och titta upp i stjärnhimlen på kvällen och prata med dig?
Jag minns hur jag gick och spanade på stjärnorna och sa saker som Pappa, såg du vad jag gjorde i skolan idag.
Varje dag trodde jag någonstans att jag skulle få svar, att du skulle skicka en liten fågel eller att ett löv skulle falla så som det gjorde på film. Sånt hände aldrig, för livet är ju ingen film eller hur pappa?
När jag väntade William kände jag mig ofta väldigt nära dig, minns du hur jag låg och pratade med dig i min säng på nätterna samtidigt som jag pratade om William, jag visste inte att han var en William då men jag var så stolt. Minns du hur lycklig jag var när William föddes, jag kände mig nära dig den dagen. Som du fanns där hos mig, brevid mig. Även om jag då inte sett dig på 11 år. Minns du alla gånger jag varit redlöst full pappa? Eller dom killar som kommit och gått i mitt liv, var du någon gång arg på dom för hur dom sårade mig? Jag brukade sitta och tänka att SNÄLLA pappa ge igen på dom. Ge dom ett helvete, jag kunde ibland fantisera om hur du precis som andra pappor skulle skälla ut killarna som besökte mig, sådant hände aldrig du var ju bara en skugga.
Pappa om du läser det här, någonstans där uppe i himlens och universums djup, hoppas ändå du är stolt över mig. För det är något jag hela livet drömt om att få höra dig säga “Madde jag är stolt över dig, och jag älskar dig” , dom orden kommer aldrig landa här på jorden. Men jag älskar dig och den korta tiden vi fick tillsammans.

//Från din dotter Madeleine snart 16 år och 9 månader efter din död.

6 kommentarer

  1. 2010-01-12 @ 15:47:22

    Väldigt bra skrivet, det fångade mig verkligen. Det fick mig också att undra hur gammal du är.. Det är om natten tankarna vandrar i mörkret, så är det för mig också. Inte om samma saker, men principen är ju densamme. Skitminnen man har, funderar jag mest på. Försöker låta bli, men de liksom letar sig upp från under ytan. Jag är bombis på att han var med dig när bebis föddes.. Kände du honom- ja då var han minsann där med. pöss på dig!

  2. 2010-01-12 @ 09:42:17

    Finner inga ord riktigt. Du kan verkligen skriva & få ut dina känslor. Väldigt duktig. Försöker sätta mig in i hur d måste kännas för dej, men d e omöjligt när man inte varit me om d. Däremot har jag haft mer av min uppväxt utan min far, än med. Minns att jag många ggr önskade att han va död, för d kändes som att han va d. Vilka tankar man hade som mindre. Men som sagt, starkt & bra skrivet. Beundrar dej!

  3. 2010-01-12 @ 10:41:25

    åhh… lilla vän!!
    jag har oxå haft saknad efter min pappa, fast det är ju inte alls samma känsla som att veta att man ALDRIG kommer att träffa sin förälder igen,
    Åkte ju förra sommaren för att besöka min biologiska pappa efter 23 år! har alltid undrat hur han var innan jag träffade han…´du visste väl att Dan inte är min biologiska pappa?
    Kramar!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: