Kändes skumt vad menas med frågan? Hur då må bättre, må bättre när jag slagit mig eller må bättre psykiskt, efter en fest eller vad?

Jag får väl göra en blandning av allt då.

Dagen efter – DET finns nog inget som får mig att må bättre, jag har alltid ångest efter jag festat. Tagit åt mig av något folk sagt och känner mig nedstämd i flera dagar efteråt. Visserligen beror det lite på vem jag festar med men många gånger så kan jag mest bli ledsen efter jag varit ut, går och ältar saker och analyserar vad folk menat. Känner mig sårad och gråter skit lätt ungefär. Jag var aldrig sån förut men ju äldre jag blir ju lättare gör alkoholen mig ledsen, är mycket därför jag i december förra året bestämde mig för att undvika att gå ut och festa. Nu låter det som jag festat massor men så är inte alls fallet, sen jag fick barn har det varit en sak jag kan göra ibland för att träffa folk, ungefär i samma stil som att ta en fika eller äta middag med en kompis typ. Just själva festandet i sig är inte alls viktig del i mitt liv. Jag hade den delen mellan 14-19 och det sista året där mellan 18-19 var jag så sjukt less på att festa så det finns inte, alla var bara WOW krogen och jag var typ. Bläh krogen, fest och sånt.
När jag blir bakis spyr jag som fan, jag spyr så jag tror jag ska få ur mig hela magsäcken (det är inte okej) jag dricker egentligen inga mängder men spyr ut mer en jag drack. Det ända jag tycker kan hjälpa något är att så fort man vaknar ta sig en dusch. Då tycker jag genast att baksmällan blir mindre.

När jag slagit mig, eller har ont någonstans – Jag tillhör kategorin ”gnälla” och tycka synd om mig själv. Har jag ont så berättar jag det gärna för andra (läs Björn) jag ligger och tjatar och tycker synd om mig själv och utnyttjar situationen till fullo. Så får Björn fixa maten och ja allt sånt där då mår jag betydligt mycket bättre sen *haha*.

Psykiskt – När jag mår dåligt på insidan, så går jag tillbaka till samma symptom som när jag var deprimerad. Läste förut att barn som mått dåligt och upplevt kris tar mig sig sitt sätt i vuxenlivet. Det jag gör är att jag inte visar för någon att jag mår dåligt, folk runt mig förstår aldrig sånt och jag yppar inte ett ORD om saken. Jag vill helst inte gå upp och kan börja gråta så fort jag är ensam. Jag gråter aldrig öppet, gråten har en symbol för svaghet i mig. När jag var liten var det gråta folk ville att jag skulle göra istället var jag förbannad, arg och grät inombords, tårar är absolut inget som många sätt mig ha. Det i säg är en svaghet, men jag kan inte gråta öppet. För att må bra måste jag ta mig ur sånt här. Det kan ibland gå under någon dag, oftast under någon dag numera eftersom jag sällan är deppad eller ledsen utan oftast faktiskt är väldigt glad. Men om det hänt något kan jag vara ledsen i flera månader, då går jag runt och ältar tills jag faktiskt sörjt klart och börjar se det ljusa med livet igen.
En annan sak kan vara att åka bort vilket också kan bryta negativa tankemönster, eller shoppa. Den som påstår att shopping inte kan dränka några sorger ljuger, de lyckorus jag får när jag shoppat kan ge mig glädje för veckor framåt.
SEN det viktigaste för att få mig att må bra är att se att William har det bra och mår bra. Varje dag med William är underbara, även om han inte vet om det själv är det på grund av honom jag är så glad, han är min lyckospridare i livet och jag kan sitta och titta på honom och bli alldeles varm och tänka ”JAG har det så bra som får vara mamma till dig”. Han är mitt lyckopiller mitt barn!