Jag har tänkt på vissa saker och har skrivit om det förut också. Dock kan det alltid tas upp igen. Övergrepp, vad är ett övergrepp?
Det har kommit upp en sida på nätet som heter prataomdet där privata människor bloggar om händelser i deras liv när dom varit med på sexuella handlingar men ändå inte, vissa är rena övergreppen andra bara saker som känts som övergrepp, har varit in på sidan och den är intressant. Anser nog att alla bör läsa sånt här.
Jag har dock tänkt på dom övergrepp som vuxna gör mot barn. Övergrepp som kanske inte direkt anses vara det men ändå är det. Ett sådant är det här att tvinga barn till handlingar dom inte vill fast dom måste.
När jag var liten, 2-3 år (kanske yngre) fick jag ljumskbråck , först på ena sidan och sedan på den andra. Alltså för er information har jag två ärr som vid min graviditet var väldigt uppmärksammat eftersom jag hade en komplikationsgraviditet och blev därav undersökt ett X antal gånger och läkare och barnmorskor alltid intressant frågade ”VAD är detta för ärr”, och jag fick svara ”JAG har opererat för ljumskbråck som små barn”. Dom var då väldigt intresserade, jag själv tänker inte ens på ärren har ju haft dom så länge jag kan minnas men viss glo på mitt underrede längre för det är ärr där *s*. Hur som helst, det jag vill komma till. Jag minns att jag vaknade och hoppade av britsen och sprang för glatta livet därifrån. Det roliga är att jag verkligen minns detta väl jag var LIVRÄDD bokstavligt talat och nyopererad, normalt sätt borde man nog inte kunna springa men jag minns att jag var rädd och ville därifrån. Detta är ett av mina första tydliga minnen och jag har talat om det för mamma i FLERA år, så har även fått lite info om att det stått två narkossjuksköterskor och sagt ”VAD är de där för liten flicka?” och sedan säger en häpet (mamma sprang efter mig) , ”MEN det är ju hon den nyopererade” . I alla fall detta är vad jag vagt minns från operation ett, paniken av att vakna. Så blev det då operation nummer två, och detta minns jag desto mera. Jag är på sjukhuset med mamma och pappa. Det står två sängar bredvid varandra och sjuksystern tar tag i mig och TRYCKER ner mig i sängen, jag sparkar och slår och har bokstavligt talat panik kommer loss och hoppar över till min pappa och BLÅHÅLLER i honom och skriker, JAG vill inte. Jag är skit rädd. NÅGON sliter mig från min pappa och jag skriker desto mera. Hoppar över till mamma och nu tar någon mig igen BÄR i väg mig medans jag skriker efter mamma och pappa med såna panik att jag fortfarande minns det där rummet.
DET här är en form av övergrepp, att slita någon ur sina föräldrars famn, att inte försöka få barnet att känna sig trygg. Jag var skit rädd och jag minns hur jag absolut inte ville. HUR rädd jag var och helt livrädd i hela kroppen. Kanske är det en av anledningarna till att jag hatar att bli trängd, att jag hatar när folk tar tag i mig. Att jag känner sådan panik att jag inte får någon luft och kan andas när någon vill ge mig en kram? Vad vet jag, en form av övergrepp var det i alla fall. En vuxen tog sin makt på mig och tvingade mig till något jag absolut inte ville. Jag ett barn som inte förstod vad som hände mer en att dom slet mig ifrån mamma och pappa och inte lugnade mig innan.
Men sen till en sak jag berättat om förut. Något som jag dock kan ta igen för er andra läsare. Något som jag många gånger fått höra är något jag borde släppa det var inte så farligt. Men ändå, han tog hade makt över mig som han utnyttjade.
Jag var sju år gammal och gick i ettan. Jag hade svårt för matematik och vi hade en pryo i skolan. Han gick i femman eller sexan. I alla fall så skickade min lärare ut mig i kapprummet för att jag skulle få hjälp med att plussa ihop talen med små klossar i olika färger. Han satt där med mig väldigt nära och jag minns att jag uppfattade det som konstigt att han var så nära mig. Men jag förstod inte, jag försökte förstå hur 8+2 blev tio men det gick inte. Kanske var jag ointresserad eller så berodde det helt enkelt på att det är väldigt få pedagoger som fått mig att förstå matematikens mysterium och dom som lyckas har lärt mig desto mera. Men han satt där och jag försökte så säger han ”OM du inte klarar det här nu ska jag få klämma dig på rumpan och du ska ge mig en puss”. Jag minns att jag blev jätte rädd och absolut inte alls ville ge honom en puss. Jag var sju år och tyckte att det här var äckligt. Jag ville lära mig och försökte men självklart gick det inte, då säger han ”NU ska jag få klämma dig på rumpan”, minns hur han smekte mig på min rumpa och tvingade mitt ansikte mot hans, jag drog undan och han gav mig en puss på kinden. Minns hur rädd jag var och hur han säger ”DET här talar du inte om för någon” , och det gjorde jag inte. Jag gick och bar detta inom mig tills jag var tjugo år och blev mamma. Då av någon anledning så berättade jag det för min mamma. Något jag gått och mått illa över i 13 år, som jag fortfarande mår illa av när jag tänker på.
Kanske det inte räknas som ett övergrepp för vissa. Men för mig var det ett övergrepp. Han var kanske inte vuxen men han var ändå 12-13 år och tvingade mig, en sjuåring att låta honom smeka mig på rumpan och pussa mig på kinden. Vad är ett övergrepp mot barn? Hur ofta sker såna här saker rakt under våra ögon. Ett övergrepp är ett övergrepp när den personen som blir utsatt för det känner att det är ett övergrepp. Det är inte alltid glasklart för andra, men känner någon sig tvingad till en handling eller blir påtvingad det med våld är det ett övergrepp. EN annan människa har aldrig rätt att genom hot och våld göra saker som känns fel för dig oavsett om du är nyfödd eller 100 år. DIN kropp bestämmer DU över och ingen annan.
Upptäck mer från Orsakulla mamma vid 20 - Dalaliv, finporslin & pudelliv!
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Hade inte hört om den andra historien förut… DET var absolut övergrepp anser jag! Om han var 11 eller 13 spelar inte så stor roll i det hela, han var ändå stor nog att veta att det var fel! Bara det att han sa till dig att inte berätta visar ju tydligt på det.
Men övergrepp att se till att ett barn får den operation, medicin eller vad det nu kan vara? Nä, det tycker jag faktiskt inte.. Och nä, man bestämmer inte själv över sin kropp när man är omyndig. Och ju yngre man är, desto viktigare med lyhörda vuxna runtikring.
Tror du ärligt talat att ett barn skulle Välja en operation eller en medicin om det var upp till barnet?
Sen associerar jag även till dagislämning, då det inte är helt ovanligt att barn får slitas gråtande ur mammas/pappas famn av en pedagog. Är det också övergrepp isf? Det går för nästan alla barn över efter 0,5-2 min.
Malle – Jag anser nog att det är ett visst övergrepp att tvinga ner barn på en brits fast barnet har panik ja. Det är ett övergrepp då. ATT hålla fast någon som absolut inte vill. Jag minns det här med fasa och att jag var skit rädd. Att söva ett barn som är livrädd jag tycker inte att det är okej. Ska man jobba med barn anser jag att man ska vara lugn, det dom skulle ha gjort är ju snarare att försökt lugna mig. Kanske försökt göra det roligt. Det är inte rätt att göra så barn ska känna sig rädda för saker, få panik och ångest. Jag anser inte heller att det är rätt på förskolor att sluta barn ur föräldrarnas famn, jag tror helt enkelt det borde finnas bättre alternativ på sånt. Kanske att mamman följer med in en stund och sen slinker ut under ett obevakat ögonblick. Många tror att barnen är så sjukt glada efter 0,5-2 min jag har jobbat och gått runt och det finns FLERA barn på varje förskola jag varit på som går och gråter hela dagar. Tills dom slutar gråta en dag och alla tror det är frid och fröjd. jag personligen frågar mig om det verkligen ÄR det, för ett barn som gråter. GRÅTER inte för att tystas utan för att dom faktiskt vill något.
Nu är jag heller inget fan av att placera barn på förskolor när dom är ett år. William var 2,5 när han började för jag ville att han skulle förstå. Ett litet barn fattar inte varför mamma och pappa helt plötsligt försvinner att tvinga barn att se sina föräldrar åka är ju tortyr. På många vis tror jag inte vinka fönstret är så jävla bra, vissa barn skulle istället behöva tex få komma in i gruppen börja leka lite och sen försvinner mamman UTAN att säga hej då. Men sånt förekommer ju inte och det är på sätt och vis ett övergrepp och kontroll från vuxnas sida där vi bestämmer över barnen och tror vi gör rätt. Dock tänker jag om man ser på ungdomar idag och deras psykiska hälsa, folk lägger aldrig ihop det med VARFÖR men jag tror helt klart det mycket beror på vuxna redan från barnen är små lämnar bort dom på förskolor och deras kontakt med familjen förminskas mer och mer.
Visst förstår jag hur du menar.. Och kan mycket väl tänka mig hur läskigt det kändes.. Men att ha en läkare till att lugna barn innan op är nog inte rimligt heller… Det är ju nog tight med allt som det är ändå.. Tycker det är upp till föräldrar, i den mån man vet om det förstås, att förklara och lugna barnet i förväg, innan man åker in.
Har också jobbat på förskolor.. och har bara sett något enstaka barn som fortsatt gråta. Bara en jag kan minnas, som grät lite då och då, saknade mamma och var orolig. Men jag tror inte det nödvändigtvis beror på åldern. T har en pojke i klassen som betedde sig likadant första dagarna.
Och T själv har känt sig som hemma på dagis sen hon var 1,5 år.
Jag tror inte att förskolorna är boven, snarare föräldrar som inte bryr sig. Som inte kan sätta gränser, som låter barnen göra i princip vad som helst.
Malle – Jag tror personligen inte att barn är redo att lämna föräldrarna så tidigt, jag tycker det borde finnas alternativ för alla föräldrar att kunna vara hemma med barnen längre. Det vi har nu med ett slags ”fint” tvång att jobba, jobba, jobba gynnar inte barn som jag ser det. Jag tror inte alls på att förskolor är så toppen och att alla barn trivs där. William tex hade en jätte bra förskola, men alla barn passar ändå inte på förskolor. Jag tycker inte att barnen ska tvingas till saker dom inte vill, vill barnet till mamman finns det en anledning till det. Att då säga att ”det går över” till föräldrarna och barnen är ju grymt. Det är samma sak jag anser om Anna Walhgrens metoder också, barnen ska tvingas gråta till sömns för att LÄRA sig osv. Min fråga är på vilket sätt det är humant? Är gråt den bästa medicinen mot allt? Att bli lämnad och rädd?
Sen att slita ett barn som absolut inte vill något ur sina föräldras famn för operation kanske inte är det BÄSTA. Tack och lov har dom slutat med såna metoder numera, nu så får barnet prata innan man lugnar dom och leker på sjukhus för personalen har förstått hur viktigt det är att låta barn förstå. Men så långt har det inte kommit på förskolor ännu. Där är det mer självklart att barnet ska lämnas in, gå och gråta och längta efter sina föräldrar för det är så det ska vara.
Sen hur sätter man gränser för en 1 åring? HUR talar om man om för dom att mamma kommer tillbaka när barn i den åldern inte har något tidsbegrepp?
Du har så rätt !
sv. Jag har en Nikon D60 🙂 amatör/nybörjarkamera ! 🙂
Jennie – 🙂 .
Va kul 😀 . Så roligt att fota. Verkligen en hobby 🙂