Fick en kommentar av någon som inte vågade lämna sin riktiga identitet idag. Det märks då adressen inte fanns och heller inte var en riktig e-post. Först blev detta markerat som skräp av min domän, men jag kollar alltid igenom skräp för säkerhetsskull. Det den här skrivit var verkligen tänkvärt och jag har själv tänkt på saken flera gånger. Kommentaren ligger under min bild från 2007, men lägger också ut den här:

“Skarmmande vore det aven med barn som inet har en aning om vad deras foraldrar tycker om dem utan maste skapa sig en bild av foraldrarnas kanslor genom att lasa artiklar kronikor och blogginlagg.”

Visst är det tänkvärt?! Jag brukar också när jag läser hur folk skriver “jag älskar mitt barn” undra om alla berättar det dagligen för sina barn också. Jag gör det, jag säger till William flera gånger per dag hur mycket jag älskar honom, jag har gjort det varje minut sen jag den 25 januari 2004 ett dygn efter jag fått ett plus på graviditetsstickan. Jag strök på magen varje kväll och sa “god natt mammas skatt mamma älskar dig”. VARJE kväll sedan dess har jag varje dag sagt det till honom det sista jag gör varje natt. Varje morgon talar jag om för honom hur mycket jag älskar honom. Varje kväll efter nattningen berättar jag det för honom. Varje gång han ska i väg någonstans. Jag kramar honom hårt och snosar på honom och säger “JAG älskar dig William”. För det gör jag, av hela mitt hjärta. Att jag förevigar detta i min blogg med att flera gånger om berätta det för honom, trots att jag vet att folk stör sig så grön jävligt på alla föräldrabloggar som gör det. Är av en STOR anledning. Jag minns aldrig att min pappa sagt samma ord till mig. Jag vet inte om min pappa älskade mig, jag kan bara anta att han gjorde det men jag har inga minnen av det. Det finns inte nedskrivet någonstans att läsa. Han dog 1993, då fanns inga datorer. Jag får bara göra ett antagande att han var min pappa han måste ha älskat mig? DEN känslan vill jag inte att William ska behöva grubbla på om jag vilket skrämmer mig innan jag blir riktigt gammal. Jag vill aldrig att han ska behöva tvivla på den saken. Att jag säger det varje dag, att jag ger honom en kram och berättar det, att jag skriver det är för att han ALDRIG ska behöva betvivla den saken.

Så nu vet ni varje jag skriver att jag älskar honom så mycket. Jag gör det här men tro mig jag gör det även i verkliga livet också. Jag tror också det är därför William gärna kramas och berättar för alla hur mycket han älskar människor. För den som får uppleva kärlek, ger kärlek tillbaka.

1 kommentar

  1. Det var tänkvärt faktiskt. Många skriver nog enbart om det utan att säga det till barnet ifråga.
    Jag är ganska dålig på att visa mina känslor för dom jag älskar men jag säger nästan varje dag till Ella att jag älskar henne och att hon är det bästa som finns. Försöker visa med borde ord och handling och jag hoppas att vi kommer få en sån bra relation att man kan visa varann att man älskar varandra.
    Jag & mamma sa “jag älskar dig” till varann nästan varje gång vi pratades vid och det minns jag med värme nu när hon är borta..:-)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: