september 2011

Med minnen som fläktar mina vingar.

Madeleine Stenberg 23 september, 2011 11 Kommentarer

Jag har inte kunnat förstå varför jag känt mig så ledsen idag, det är som att jag vaknade och kände mig så himla ensam. Jag gick upp och duschade och tankar om min barndom dumpades på mig om och om igen. Saker jag glömt, saker som jag förträngt för att de aldrig mera ska behöva komma in i mitt skal, för varje vattendroppe som pressades mot min nakna kropp i duschen kändes det som jag fick ett till minne och jag det var som en osynlig vattenorm slingrade sig runt min hals, jag fick kämpa emot gråten. För det går inte att gråta över sådan som redan skett, jag kämpade och minnena kom en efter en emot mig, knöt snaran runt mig hals. VARFÖR! Lämna mig ifred! Jag vill inte, jag vill inte minnas lämna mitt inre, stanna i det fördolda ni har ingen plats i mitt liv. Jag har lämnat er, lämnar er och gått framåt jag vill inte ha er här. Inte nu inte någonsin!

Men minnena fortsatte komma och jag mindes, mindes dagen då jag kom till fritids. Vi lekte hund i kojan och jag vet att barnen sa ”din pappa har dött, det sa min mamma/pappa”. Ja han är död sa jag och fortsatte leka. Leka som ingenting hänt, jag lekte i vårsolen och låtsades som att det inte någonsin hänt att jag inte behövde bry mig. Gå vidare han var borta, men vad skulle jag kunna göra åt saken? Så åkte vi till Fryksås med fritid, väldigt vackert däruppe och solen lyste mot den vita snön. Kanske är det därför jag hatar snön? För att det var lite snö kvar där i April? Vi skulle åka hem och barnen i bilen började att dom ville åka förbi där min pappa kört ihjäl sig, snälla FRÖKEN! SNÄLLA! Min fröken säger då ”Ja det kan vi, om det är okej med Madde?” alla blickar kommer emot mig och jag svarar ja. Inte för att jag vill egentligen, utan för att vad hade jag för val? Alla andra ville ju dit så vi åker. Vi åker kring den slingriga vägen mellan Bäcka Herrgård och Våmhus. Den slingriga vägen som alltid gett mig åksjuka, vi åkte genom vägen där var badplatsen när jag och min familj brukade bada. Där pappa sprang ut på bryggan och dök ifrån, där var vägen som slingrade sig långt bort. Vi åkte förbi, men trädet en tall såg vi inte däremot såg vi platsen. En tall var det ja, pappas bil krockade emot en tall rakt in i skogen och han dog. Min fritidskompis mamma som var sjuksyrra hade först känt på hans puls och han levde hon sprang då över till killen som körde och han var död, pappa drog sin sista livssuck och dog. Han dog där i sin bil krockad mot en tall mellan Bäcka och Våmhus, han dog och kom aldrig tillbaka igen. Min lärare sa inför hela klassen när jag satt där att ”Madde pappa har dött, så ni kan ju tänka på det. Nu börjar vi jobba.” här var det inget samtal om att ta det försiktigt det fanns inte utan allt var så klart att jag skulle fortsätta mitt liv som ingenting hänt. Min barndoms glada dagar försvann där, jag mötte döden öga emot öga.

Pappas begravning som jag tack och lov ser som något fint, jag, mina syskon mamma och min moster ensamma i kapellet. Inga gråt eller sorglig musik. Bara vi framför kistan, vi stod där och jag visste i mitt hjärta att det var dags för ett farväl. Men frågan är om jag någonsin accepterade det fullt ut? Jag vet att han är död, och jag har förlikat mig med att inte ha någon pappa. Men har jag någonsin accepterat att han aldrig kommer tillbaka? För han gör det aldrig, jag förstod inte varför alla dessa tankar dök upp idag, tills jag insåg för en stund sedan. Jag drömde om honom i natt. Jag drömde att jag var med honom och Acke (pappas hund) ute och kikade på vargar och älgar i skogen. Vi gick där och jag kände mig så trygg, vi åkte till pappas lägenhet och bara var. Jag hade glömt detta tills det flög över mig för en stund sedan. Jag drömde om min pappa i natt, jag har inte drömt om honom på flera år. Jag har aldrig tidigare drömt att vi gjort saker tillsammans, jag har bara drömt att han inte kommer ihåg mig att han glömt mig. Jag tror att jag idag för första gången förlikade mig med sanningen. Han kommer aldrig tillbaka och han finns där inom mig även om jag förträngt honom i över arton år. Jag har panik just nu, en klump i halsen som vill ut, och en del av mig vill kämpa bort den men den andra delen vill gråta.

Förmodligen sista bilden som togs på min pappa innan han dog.