Mina små bebisar.

Har precis åkt till Björns mormor och morfar. Tills de får nya varaktiga hem, en jag känner ska ta Puck om 3 veckor så Pärlan (långhåriga) är fortfarande kvar. Blir bra hos Björns mormor och morfar, men känns så tråkigt hade önskat jag kunde ha dom men kände av astman på natten tyvärr. Nu får de bo där ett tag och jag hoppas jag får åka ut och hälsa på dom lite då och då. Saknar redan mina små bebisar även om de inte är mina och jag vet att jag inte kan ha djur så är det med stygn i hjärtat. Djur är verkligen något som står mig varmt. Har alltid varit det, jag blöder för alla djur och om jag inte var allergisk skulle nog mitt hem varit ett zoo. Pärlan skulle behöva komma till någon som är djurvän, gärna pensionär, hn är redan en katt eller hur man ska säga, sitter och spanar ut över golvet och ser majestätisk ut, är ganska säker på att hn kommer vara en helt underbar katt att ha hemma för h*n har sån personlighet. Puck är den busiga nyfikna som kommer vara rolig, hon finner sig i allt och jag tror hon kommer bli en jättegullig katt.

Tänk att djur kan påverka oss så mycket, som barn ansåg jag att gud straffade mig med min allergi, jag känner knappt av allergin längre däremot astman känner jag av och astman är ett ännu värre straff tyvärr.