Drog ut till min lillebror idag. Var kul att umgås lite när man ändå inte gör något speciellt. Vi åt lite kladdkaka och glodde på charmed. Jag behöver verkligen umgås med människor, hatar att vara ensam samtidigt så trivs jag stundvis bra med ensamhet. Märkligt det där.

Hur som helst så satte jag mig på bussen hem. På kliver en man i sextioårsåldern med en schäfer, jag fick panik direkt jag såg mannen. Hjärtat slog i hundratjugo och jag höll på att dö därinne, det var som det inte fanns plats för oss båda där. Jag hade rejäl panik, fick massa minnen som var osammanhängande poppande upp i mitt ansikte och jag var skräckslagen. Jag var 2-3 år och jag kände mig som jag skulle kvävas, hela bussresan satt jag med panik i bussen livrädd för denna människa samtidigt som jag hade sån rejäl panik och ville av bussen. När jag hoppade av så fick jag gå och andas djupt och kolla bakom mig flera gånger för att försäkra mig om att mannen inte gick bakom mig, jag var så rädd att jag fick tårar i ögonen! Det enda jag verkligen vet är att han vem han nu var skrämde mig vilket ingen lyckats göra på många, många år. Jag var helt enkelt vettskrämd och kände mig som ett barn som behövde beskydd. Vem denne man är har jag ingen aning om och när jag ringde min mamma när jag var hemma släppte en viss del av min rädsla, men jag är fortfarande rädd. För vem han än var så fick han mig så pass rädd att jag nu är mörkrädd.

Trädtoppar jag tittade på när jag gick hemåt.

8 kommentarer

  1. Vilken obehaglig upplevelse! Fick rysningar när jag läste din beskrivning av situationen och dina känslor. KRAM!

    sv. Idag fyndade jag ännu mer.
    Kan det inte vara UnderBARA BARN-mässan åtminstonde en gång i kvartalet haha

    1. Sara – Mamma till Yrla och Noel – Förstår dig, min barndom var långt ifrån en sommaräng. När jag får sån där ångest är det ofta saker jag glömt men som vill fram. Han påminde mig om någon :/

  2. Oj vilken upplevelse. Var det mannen eller mannen i kombinatione med schefern? Du kanske har något undanträngt minne av schäfrar….svårt sånt där.

    Detta med att vilja vara själv men också umgås med vuxna människor förstår jag så väl. Blir tokig här ibland när jag inte får tala med nån vettig på länge.

    Hälsningar
    Yohanna

    1. Yohanna i Las Palmas – Var nog mannen. Jag är inte rädd för schäfrar har många vänner med schäfer och alltid tyckt om hundar. Vet inte vad det beror på att jag blev så rädd. :/.
      Hehe visst är det så, jag känner precis så 😀

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: