Något som förundrat mig genom livet är hur vissa människor gör inverkan och andra inte. Idag var ett sånt där tillfälle när jag kom på mig själv med att OJ igen.
På väg ner på stan kommer en kvinna cyklandes som glatt säger hej, jag känner igen henne och tankeverksamheten går igång. Lärare? – Nej, Någon jag jobbat med? – Nej, förskolefröken – Nej?, Jobbar hon i butik? – Nej. Tänker att den här kvinnan har varit nära mig, rört mig så vart sjutton kan jag då träffat henne. Så kommer jag på det, AHA! Hon är läkare! På lung- och allergimottagningen här i stan. Vips var den dagen räddad och jag slapp fundera över vart jag sett henne förut.
Hur som helst så sker detta ofta, jag har bildminne vilket betyder att jag minns saker som ett fotografi. Jag undrar om jag skulle vara det perfekta vittnet egentligen då jag kan memorera saker likt ett fotografi. Förr när jag var ute kunde jag återberätta en hel kväll och berätta att ”men du hade ju dom skorna, dom är byxorna och den där toppen”. Medan mina vänner stod som fågelholkar och undrade hur sjutton jag kunde minnas såna detaljer.
Hur som helst, jag har mött folk på stan som jag reagerat på och lagt på minnet, senare har dessa människor visat sig ha en betydande roll i mitt liv. De kan ha blivit studiekamrater, jag kanske blivit vem med dem flera år senare, eller vi jobbar ihop.
När jag var sjutton raggade en karl på mig på en fest, då jag hade pojkvän så var jag inte intresserad. Den där killen dök sedan upp igen i mitt liv men än en gång så nej jag var inte intresserad. Två år senare satt jag hos en manlig psykolog som berättade något om sig själv, varpå det gick upp för mig att denna man var pappa till killen som raggat på mig. JAG MÖTTE LASSIE tillfälle eller vad. Jag tyckte det var jättejobbigt och var livrädd att den där karl skulle besöka sin pappa eller liknade.
Kom även och tänka på en till sak just nu, när jag var arton skulle jag ta tåget till min ena kusin. När jag satt mig tillrätta på min plats kommer ett gäng med killar in, de lär ha varit runt 18-20 och jag tittar upp ur min bok jag läste (Danielle Steel – Hjärtat slår) och den där killen håller på att lägga upp sin väska vi tittar på varandra och verkligen kollar så där LÄNGE rakt in i ögonen, jag vek undan blicken. Efter det så gick han förbi och frågade om boken var bra, han kom även med en kopp kaffe och sa att ”passa så jag inte råkar hälla kaffe på dig.”, ”vart ska du” med mera. Sen när jag skulle kliva av så hade han gått på toaletten.
Jag har undrat många gånger vem han var egentligen. Det hände ju inget men på något vis lämnade den där killen spår i mig. Han hade otroligt fina ögon minns jag…
Jag mötte Lassie, jag mötte Lassie och jag såg att godhet fanns…
