Idag hade William sitt utvecklingssamtal och vi hade fått hem en bunt med skriftliga omdömen att läsa igenom sedan innan. William är jätteduktig och ligger bra till och är på flera ställen på de mål som barnen ska vara i i tvåan. Det är ju lite klurigt eftersom det inte finns några direkta mål eleverna ska uppnå i ettan och tvåan utan målen är skrivna för trean. Så därför får ju varje skola själv välja att fundera ut hur de ska lägga upp allt så att barnen får in alla bitar från läroplanen. Jag vet ju hur det fungerar men tänker föräldrar som inte är så insatta lär ju bli förvirrade med sånt, jag tillhör väl kvoten som anser att det är sjukt med skriftliga omdömen på barn på ”lågstadiet”, barn i den åldern förändras massor och det är så otroligt stor mognadsmässig skillnad, vad barnen bär med sig sedan tidigare och hur aktiva föräldrarna är i barnens skola. Det blir helt enkelt stora klyftor mellan föräldrar som har tiden att vara intresserade av barnens skolgång och de föräldrar som faktiskt inte har tiden, eller intresset. Det är svårt sånt där, nu har ju William mig och Björn som är intresserade och han tycker att det är jättekul med skolan och han är lätt- lärd men jag tänker på de barn som inte är det. Hur kul kan dessa skriftliga omdömen vara för dem? Om det står att ”du har tyvärr inte uppnått målen här.” Det kan ju ta jättehårt på ett litet barn.
Jag brukar tänka på mig själv i skolan hur jag tråkigt det var, hur mycket jag längtade efter att vara ledig och slippa skolan. Jag hade nu inga bra första tre år i grundskolan och min lågstadielärare tog bort glöden i att gå i skolan för mig, hon stal min skollust. Jag minns henne som satan själv och dagen jag ser hennes dödsannons kan jag faktiskt korka upp en flaska vin, kalla mig elak men hon förstörde hela grundskolan för mig, och jag trodde på grund av henne att jag var sämst och alla andra var bra. Hon sa till och med till en i min klass att hon inte borde leka med mig. Jag brukar tänka om skriftliga omdömen funnits då, hur mycket hon kunde berättat där vad jag var dålig på. Jag tänker också på min mamma som var tvungen att lyssna på hennes skit om mig, hur kan en utbildad pedagog välja att enbart se det dåliga hos någon? Jag var inte ensam det fanns några till hon utsatte kanske dock inte lika grovt som mig, men jag minns dem. De kanske inte minns men jag gör, jag minns hur hon utövade sin makt och att hon såg sig som så mycket bättre än alla andra. När min pappa dog så hade hon ingen respekt för att sorg kunde ta tid, hon tyckte bara att det var tid att gå vidare. Min sorg finns alltid där även om den inte syns eller nämns, för jag är ändå skadad av att förlorat en pappa vid nio års ålder. Jag är självklart skadad av att inte fått sörja på riktigt att skolan inte kunde se mig där och då. För det fanns ingen förståelse för varför jag inte orkade med skolan, istället tänkte folk att ”du glömmer och går vidare.” Mina första år i skolan minns jag som ett mörker. Det var min lärare som mobbade mig, som sa till folk att inte leka med mig och som dessutom valde att säga att jag inte ”kunde” inför hela klassen, min pappa som dog och min inre kamp med att inte visa mig ledsen för ingen förstod. ”Det hade ju ändå gått 1 år” så vad var de att vara ledsen över, för ja jag hörde folk säga så… Ni får ursäkta mig här jag spinner utanför ramarna men jag har gått och grubblat och varit arg över det här i flera dagar. ARG över hur sjutton skolan kunde förstöra så mycket för mig, hur hade livet sett ut om jag gått i en annan skola? Haft en bra lågstadielärare och haft det lika bra som William. Hade jag haft lika bra omdömen som William då? För jag vet att jag är intelligent även om jag trodde jag var inkompetent från sjuårsålder tills jag började studera när William var 10 månader och jag tjugoett och insåg att jag kunde få bra betyg. Hur hade mitt liv varit om min lärare sett mina talanger som Williams skola gör, och inte bara sett det hon ogillade med mig? Hennes tre års mobbning fick mig att tappa tron, orken och glöden att vilja lyckas. Hon stal mina skolår för mig, och jag vet att hat inte är ett ord som bör användas men tyvärr hatar jag henne och kommer aldrig kunna förlåta henne för det hon gjorde mot mig, hon förgrep sig på min självkänsla och tog ifrån mig lust för att våga lära.
Så idag är jag tacksam för att William får allt det jag inte hade, en bra skolgång.
Madeleine Stenberg 
