Jag känner att jag borde pluggat idag.
Jag borde ha gått den där promenaden jag hade tänkt ta mig.
Jag borde lagt ner timmarna på mitt examensarbete.
Vad gör jag istället?
Solar, umgås med brorsan, vilket betydde att vi såg några avsnitt av Vänner.
Jag gick till maxi och köpte massa nyttig tilltugg för frukost.
Jag rörde inte det där förbaskade examensarbetet, och får således skylla mig själv.
Just nu undrar jag VARFÖR?! Vad hände med min karaktär? Jag är tyvärr sådan som arbetar bäst i press, men då jag just nu har två dagars studier i Gävle framför mig. Där jag ska opponera på ett arbete så har jag valt att koncentrera mig på den uppgiften. Jag tänker som sådant att om jag nu i några dagar koncentrerar mig på Gävle kan jag sedan helt fokusera på examensarbetet resten av veckan.
Jag läser bara 7,5 högskolepoäng extra utöver mina 15 hp examensarbete (har läst 15 hp tidigare under terminen). Trots detta känns dessa 7,5 hp som en börda… JAG anser att 7,5 hp känns mycket, jag som läste 90 högskolepoäng förra våren samtidigt…
Idag är en sån där dag när jag saknar min William så otroligt mycket, en sån där dag när jag vill se hans ljusa huvud nedanför min haka när vi sitter under samma filt och kikar på tv ihop. Jag älskar honom så högt, jag har älskat honom i över åtta år. För åtta år sedan låg han inuti min mage och jag längtade så efter honom, idag är han närmare sin åttonde födelsedag och kärleken för honom är så stark. Det är vackert att ha barn.
Jag vet att man inte får skriva det jag tänker nu, jag vet att människor stör sig på sådana saker.
Men jag är så lycklig och tacksam över mitt liv. Jag är så lycklig över hur mitt liv fick bli, att jag från att haft en jobbig barndom fick ett lyckligt vuxet liv.
Mitt liv som barn kanske inte var den bästa perioden i mitt liv, men jag lever om en barndom i mitt barns barndom istället. Jag är lycklig över att
jag fick bli mamma, jag är lycklig över att jag snart är klar med min lärarutbildning. Jag har fixat den som ensamstående mamma! Jag är lycklig över att jag fick jobbet jag så gärna ville ha, och att jag fick jobbet efter min första intervju någonsin! Jag kanske inte har guld och gröna skogar, jag kanske inte äger lägenheten jag bor i. Men jag äger mitt eget liv och min egen lycka, och jag är så tacksam över mitt liv och alla de människor som finns i det. Jag är tacksam och lycklig över att min mamma alltid funnits där för mig, jag är tacksam över allt stöd min mormor gett mig genom livet, och sist men inte minst är jag så glad över att William min älskade son tog platsen i mitt liv när jag var tjugo år gammal. För utan honom hade jag aldrig varit så glad, lycklig och tacksam som jag är idag.
Jag har fått allt! Allt som är värt något i livet, och jag älskar den här känslan. Jag är lycklig och stolt över mig själv, något jag aldrig trott att jag skulle vara… Jag har alltid sett ner på mig själv och varit mitt livs största kritiker, men inte längre. Jag är bättre än jag tror, jag är älskad för den jag är och jag älskar just nu… JAG älskar livet jag fått!
Vad härligt med en sådan insikt! Det får mig att vara hoppfull inför framtiden även jobbiga dagar här i början av bebistiden (det är fantastiskt, MEN när han skriker och är otröstlig timtal blir man ju rädd för vad som komma skall…) när man inte har tid för just något annat än barnet. Jag älskar min son och det känns fantastiskt att läsa om dina känslor för din son nu, 8 år senare! Och jag måste säga, starkt av dig att fixa det där med att vara ensamstående. Jag har tänkt jättemycket på det den senaste tiden, hur skulle jag klara mig om jag var ensam i den här situationen? Det skulle vara en pärs! Imponerande!
Evelina – Jag försöker ha lite insikt i livet, se det positiva i situationer. Det är så lätt att ibland se allt som man inte har istället för vad man har.
Det är alltid tufft att vara förälder, men det ger så mycket tillbaka i livet :). Jag tror också att det är ett sunt tecken att vara rädd och oroad som förälder, jag tänker att det är en del av vår ”biologi” en del av vårt arv att oroa oss och fundera. Det visar ju på att vi vill att vårt barn ska må bra, det behöver vara tufft och svårt. Du kommer sitta om åtta år (som jag) och känna precis samma känslor som mig. För det är som alla säger, kärleken växer och trygghetskänslan med. Även om det är snart 8 år sedan William föddes, så minns jag hur det kändes där i början, innan man kunde sortera ut de olika gråten. Eller när han började gå och var ”överallt”. Vid ett obevakat ögonblick klättrade han upp i soffan och stupade med huvudet ner från soffkanten, jag minns så paniken och rädslan jag kände (och tankar som flög genom mitt huvud över vilken dålig mamma jag är som inte sett honom i just denna stund.) idag när han är äldre och sett honom ramla, klättrat på höjder som fått mig att stelna till, så oroar jag mig för när han ska bli tonåring och allt som kan ske vid den åldern istället. Jag tror att som förälder kommer man alltid oroa sig, tänka och fundera och vara rädd! Men vi föräldrar är fantastiska vi fixar allt, det finns få dåliga föräldrar, de flesta föräldrar är fantastiska och vi klarar mer en vad vi tror :). Att vara orolig och rädd är bara ett tecken på att vi älskar en människa högre än våra eget liv och då vill vi vårda de livet av hela våra hjärtan. (Min teori alltså, kan ju ha fel. Men jag tror det är så.) Jag är övertygad om att du är en fantastisk mamma, och din/er son älskar dig och din man över allt annat i hans lilla liv. Er kärlek som familj växer tillsammans för er alla tre 🙂 .
Tack för det svaret! Det ska jag tänka på!
Åh vilken härlig bild! 🙂
Cornelia – Tusen tack :D, jag älskar den 🙂
Härligt & läsa. Att du känner dig lycklig. Dom som inte klarar av att läsa det får väl tycka det är pest & pina då! Det är ju inte precis så att du braverar ut det i varenda inlägg..
Vad gäller att du tog en paus & gjorde ngt helt annat med bror din, gjorde du helt rätt i! Ladda batterierna!
KackMarie – Aw tack för dina fina ord. KRAMAR 🙂