Är tokförkyld och de sitter ner i lungorna! Jag hatar förkylningar, min kropp blir per automatik slö och jag är väl inget överdrivet fan av att känna mig kroniskt trött i kroppen när kroppen redan går på tröttlåga på grund av astman och allergin. Mitt ödes lott?
Vaknat flera gånger i natt, jag sover mer eller mindre oroligt jämt. Önskar min sömn kunde ge mig tunga nätter men det är som min kropp är ständigt i halvvaken position på väg mot flykt. Minsta ljud och ljus får mig att vakna till, hamna i försvarsposition och tillämpa flykt.
Jag är inne i en fas när jag reflekterar över mitt liv, vår och sommar. Alltid samma sak. Alltid djupa tankar och ett huvud som exploderar som den filosof jag någonstans är. Tjugonio år men många minnen, jag har börjat känna att har jag verkligen upplevt allt detta? Är det så att jag verkligt sett, känt och upplevt alla de känslor och minnen mina minnesbilder i huvudet visar mig? Jag är tjugonio år det är för mycket att minnas? Ändå vet jag, ändå bär jag mina minnen, erfarenheter där inom mig som ett hål av popups som visar mig händelser som ger mig daglig glädje, sorg och lycka. Jag har förhoppningsvis ett långt liv framför mig till. Men minnen från ett liv som borde varit längre bär jag i min tunga kappsäck. Jag står mellan två världar. En värld med den perfekta värld jag skapat nu, och den värld jag minns och med smått panik bär i mitt huvud. Tankar en morgon.
