Hej mamma och pappa, och ni andra vuxna i mitt liv tankar ur ett barnperspektiv.

Hej Mamma och pappa, och ni andra vuxna i mitt liv.

Jag låg i en livmoder i 9 månader av mitt liv. Jag hörde hjärtslagen och kände mig trygg. Jag kände stressen, oron och tröttheten och hörde era röster där utanför med tankar på vilka är ni?
Så föddes jag och det var viktigt att jag skulle sova ensam för att lära mig bli självständig. Jag ska gråta mig till sömns, och jag ska gråta för att lära mig att blir en självständig och tuff individ. Ingen vill ha en bortskämd bebis så det är bäst att låta mig gråta. Att jag ligger där och till sist blir tyst spelar ingen roll jag är ju äntligen en självständig och hanterbar individ. Ni mammor och pappor och andra vuxna i mitt liv skryter om hur lättsam jag är som aldrig gråter för ni minsann lärde mig att det hjälper inte att gråta för att få tröst.
Ni mamma och pappa är hela min värld och nu är jag ett år och ska börja på förskolan, att jag gråter varje dag är bara positivt. Det gör alla barn och de är inget farligt, att mina armar sträcker sig mot personalen i ett budskap om att få komma upp i deras knä lär jag mig snart inte är någon ide, eftersom det finns fler som behöver knät mer. Jag sätter mig i ett hörn och tittar in i en vägg och upplevs som självständig och helt perfekt.

Jag blir några år till och får höra att jag är stor, att jag är duktig som inte längre använder nappen, blöjan och snutten. Jag får höra vilken självständig individ jag är och får skäll när jag slår någon annan för ”DU är ju så stor”. När jag får syskon jag gråter en skvätt igen, då jag bara vill HEM. Men mamma och pappa de anser som så att förskolan den är bra för här blir jag självständig och STOR.

Så börjar jag skolan och kraven ökar med den, nu är jag stor och ska klara allt. Föräldrarna blir arga på lärarna för att jag och mina klasskompisar inte visar någon respekt, och läraren i sin tur talar om att de är mina föräldrar som gör massor med fel. Men självständig är jag och mer självständig ska jag bli.
Jag blir tonåring och lever bakut, jag skiter i allt och får höra att jag är en känslolös typ.

Jag har fått veta hela mitt liv, att självständighet är bra för en individ. Som vuxen bryr jag mig inte om andra, och alla ställer sig frågan hur kunde det gå så?

Du gav mig livet du vuxna värld, men det du saknade var tiden att finnas där.

För att förtydliga gäller detta inte gäller någon specifik person och då definitivt inte MIG som person, men det är dagens tankar om dagens samhälle och de barn, tonåringar och vuxna som det klagas på numera. Vi vuxna har en tendens att klaga på barn och unga, utan att se att det är VI som skapat dem.
Kom ihåg att de frön vi sår, får vi skörda senare.